Jag tar fram min decennier-gamla pärm och hittar anteckningar "Några ord om Chile fram till 1970" (tyvärr utan att källor angivits).
Copyright (c) stig östlund.
Spanjorerna koloniserade Chile efter 1540 och den största gruppen av urinvånarna, araukanerna, drevs söderut. Araukanerna vägrade f.ö. erkänna den spanska överhögheten, och besegrades inte förrän på 1880-talet.
Chile började alltså sin koloniala existens på 1500-talet som guldexportör, men gick mer och mer över till att exportera talg från djur.
Grunden var lagd till landets del i rollen som råvaruleverantör till de rika länderna.
På grund av den spanska centralmaktens försvagning till följd av Napoleonkrigen, kom den koloniala frigörelse med början år 1810 på 1810- och 1820-talen, och Chile fick sin första lokala regering. En junta förklarade Chile självständigt den 18 september 1810. Den lokala regeringen bekämpades dock av kolonialmyndigheterna.
Efter två stora krigsslag därspanjorerna besegrades, utropades år 1818 officiellt Chiles självständighet.
Men trots självständigheten fanns den koloniala samhällsstrukturen kvar, och det gjordes många ansträngningar för att göra Chile ekonomiskt oberoende.
Man sökte stimulera handeln och främja oberoendet genom att skaffa en egen nationell handelsflotta, innebärande ett försök att få det kapital som saknades.
Inhemska åtgärder saknades inte heller för en nationell ekonomisk utveckling: kolutvinningen började på allvar, ekonomin fick en ny impuls genom att guld upptäcktes i Kalifornien, som tillsammans med en stor chilensk utvandring dit medförde en väsentlig ökning av jordbruks- och industriproduktionen. Rikedomen återinvesterades i vägar, järnvägar, telegraf och gruvdrift expanderade.
Man gjord också försök att främja textil- och andra näringar.
I det sammanhanget kan det vara av visst intresse att notera att Chile, och många andra s.k. U-länder, har i det förflutna industrialiserats jämförelsevis mer genom egna ansträngningar än många s.k. I-länder. En chilensk f.d. president påminner oss f.ö. om att t.ex. Brasiliens industriproduktion var större än Storbritanniens på 1600-talet, och större än USA:s på 1700-talet.
År 1876 producerade Chile 62% av världens koppar, allt i chilenskt ägda gruvor som öppnats genom nationella investeringar.
Under 1800-talet åtnjöt Chile en relativt lugn politisk utveckling med avsevärd ekonomisk tillväxt. Störningar i ekonomin kom dock genom den omfattande världsdepression som kom i slutet av århundradet.
I och med det s.k. Stilla havskriget 1879-1882 mot Peru och Bolivia blev Chile ett av de ledande länderna i latinamerika. Kriget utvidgade Chiles territorium med över en tredjedel.
Man började tt utvinna salpeter i de erövrade områdena. Men man öppnade också landet för utländska investeringar., främst engelska.
I stället för att utveckla den chilenska ekonomin, tjänade salpetern till att utveckla det europeiska jordbruket fram till första världskriget då tyskarna kom med syntetisk ersättningsmedel. Vid samma tid upphörde också Chile med att exportera vete, då mottagarländerna började att producera eget vete i stigande grad.
Vad beträffar salpetern har det beräknats att England fram till 1913 tillägnat sig 16 milj pund "i profiter" på Chileproducerat ekonomsikt överskott, medan bara 2 milj pund stannade kvar i Chile av det överskott som producerats i Chilenska salpetergruvor, med enbart chilenskt kapital och arbete.
En Chilensk minister skrev 1894: "utländskt kapital är långt ifrån nyttigt och produktivt för oss, det tömmer ut oss, försvagar oss och överger oss utan att ge oss något i stället eller lära och något --- vi låter oss bli koloniserade ---".
Efter första världskriget blev salpetern ersatt av kopparn som den främsta exportvaran.
Invandringen från Europa ökade, och södra Chile koloniserades kanske främst av tyskar.
Proletariat skapades i des törre städerna och arbetarnas försök att få bättre villkor fick hårt motstånd.
Arturo Alessandri lovade att förbättra för massorna, och fick därför stort stöd och segrade i presidentvalet 1920.
Fram till 1920-talet var Chilensk politik "en fråga om familjegräl inom eller mellan de rika familjerna".
Det blev kanske inte så mycket uträttat för de fattiga under Alessandri, men "klockan kunde inte vridas tillbaka".
Moderna partier skapades för olika klasser och inriktningar, men i huvudsak var det medel- eller överklasspartier som regerade.
1964 segrade det kristligt-Demokratiska partiets kandidat Eduardo Frei i presidentvalet. Freis seger berodde på stort stöd av högern #för att förhindra socialistisk seger.
Kristligt-Demokraterna lovade höja massornas levnadsstandard, ett reformprogram som enligt Frei skulle innebära "revolution i frihet", (en tydlig udd mot Castro, som enligt Frei hade offrat friheten).
Under Frei gjordes också betydande framsteg inom utbildningen. Den ekonomiska tillväxtfaktorn var under hans två första år som president, ovanligt snabb, även om omfördelningen av inkomsterna inte ändrades mycket.
Under Frei organiserades också för första gången 100.000 lantarbetare, efter att fackföreningar på landet tidigare varit förbjudna (fackföreningar för andra arbetare fanns dock sedan länge och var välorganiserade).
Frei frösökte också att förbättra sluminvånarnas ställning genom att bl.a. bygga småhus för fattiga.
Men, trots allt, trots lovvärda ansträngningar: Frei hade höjt massornas förväntningar alltför högt, så högt att han inte kunde infria dem.
Bilden: ny från nätet (Herald Tribune), Eduardo Frei
