Statliga Swedavia, som driver de stora flygplatserna i Sverige, gör miljardinvesteringar för att öka flygandet i Sverige
Det är mycket som är "upp och ner" numera
fredag, maj 31, 2019
Apropå klimatförändringar
Statliga Swedavia, som driver de stora flygplatserna i Sverige, gör miljardinvesteringar för att öka flygandet i Sverige
Det är mycket som är "upp och ner" numera
Apropå Karolinska. Jag säger då bara det: Iréne Svenonius och hennes make f.d. upphandlingschef på Karolinska
En bok som borde bli obligatorisk läsning Konsulterna. Kampen om Karolinska Antal sidor: 414 Författare: Anna Gustafsson, Lisa Röstlund Förlag: Mondial, Stockholm; 2019
Anna Gustafsson och Lisa Röstlund, bägge journalister på Dagens Nyheter, har gjort ett riktigt gediget och hederligt grävjobb. Arbetet har pågått under 1,5 år och har löpande publicerats i Dagens Nyheter i form av över 200 artiklar. I nu föreliggande bok utgör dessa artiklar grunden, men även nya uppgifter redovisas. Det är naturligtvis en hypotetisk men likväl relevant fråga – hade allt detta kommit i dagen utan Anna Gustafsson och Lisa Röstlund?
Dramaturgin är tydlig men saklig. Författarna är drivna stilister och redovisar utan onödig affekt alla turer och vändningar. De undviker också att driva sin egen tes eller föra fram sin egen agenda – uppgifter får stå för sig själva. Läsaren får i huvudsakligen kronologisk ordning följa hur konceptet värdebaserad vård 2006–2007 lanserades av Porter och Teisberg, hur det togs till Karolinska och hur införandet gick till. Även de angränsande bolagspräglade verksamheter som varit anknutna till införandet presenteras. Ställvis är det nästan obehagligt att läsa om hur lagar och jävsregler rundas, hur omdömen sviktar och hur ansvar skyfflas runt när det står uppenbart att de nya verksamhetsformerna inte fungerar. Läsaren har vid läsning av boken lyxen att veta hur det har gått för Karolinska universitetssjukhuset efter införandet av den nya organisationsformen och konceptet värdebaserad vård, vetskap som till fullo stärker bokens narrativ.
»Konsulterna. Kampen om Karolinska« är en riktigt bra och läsvärd bok. Den kan läsas av egentligen vem som helst som är intresserad av flera av de frågor som belyses. Till exempel: Vem bestämmer egentligen i svensk sjukvård? Vem tar ansvar när nya modeller inte håller måttet? I vilken grad ska konsulter och politiker fatta beslut om vårdens sakinnehåll och organisation? I vilken grad ska ansvar för dåliga beslut kunna utkrävas? Ska data i svenska kvalitetsregister användas och analyseras utomlands?
Bokens kanske viktigaste uppgift är ändå förhindra att historien upprepas. »Konsulterna. Kampen om Karolinska« borde från och med nu vara obligatorisk litteratur på varje chefs- och ledarutbildning inom sjukvård och även ingå i varje sjukvårdspolitikers och sjukvårdstjänstemans kanon. Det som Anna Gustafsson och Lisa Röstlund så förtjänstfullt presenterar är en obehaglig berättelse om vad som kan hända när grundläggande samhälleliga principer sätts ur spel och konsulters locksånger blir för starka, och samtidigt en påminnelse om värdet av modiga och envisa journalister.
-------------------------------------------------------------------------------
Konsulterna : kampen om Karolinska
av Lisa Röstlund, Anna Gustafsson
189 KR
Fri frakt för privatpersoner!Skickas inom 2-6 vardagar
Motorbåtarna når allt högre hastigheter och branschen verkar inte bekymra sig om klimatpåverkan. Jakten på fart leder till en oacceptabel bränsleförbrukning, skriver Jan Grönstrand, civilingenjör i skeppsbyggnad.
 |
| Bild från båtmässan ”Allt för sjön” på Stockholmsmässan i Älvsjö 2016. |
Verkningarna av klimatförändringarna tycks äntligen ha trängt in i människors medvetande. Temperaturen i världshaven stiger och stora delar av korallreven är hotade eller har redan dött. Människans aktiviteter har resulterat i att livet i haven har minskat med upp till 80 procent de senaste 50–60 åren.
Sverige är ett av världens mest fritidsbåtstäta länder med nästan en miljon fritidsbåtar. Fritidsbåtarnas klimatpåverkan är stor. Båtsporten torde vara den fritidsaktivitet som bidrar med mest utsläpp. Tyvärr är detta en fråga som båtorganisationerna verkar vilja förbigå med tystnad.
Besöket på båtmässan i Älvsjö i våras gav mig nästan ångest. Branschen förefaller, med få undantag, inte bekymra sig om klimatpåverkan. Dagens motorbåtar är nästan uteslutande planande för att kunna göra hög fart, och motorerna blir bara större. Bränsleförbrukningen per distans ökar med farten.
En modern utombordsmotor ger cirka tre hästkrafter per liter bränsleförbrukning, stora motorer kanske något mer. En gammal tvåtaktare ger kanske bara drygt två hästkrafter per liter medan en dieselmotor ger cirka fem. Jakten på mer fart har lett till en oacceptabel bränsleförbrukning och därmed utsläpp av främst koldioxid.
En personbil drar 0,7–0,8 liter per mil, en långtradare med 25 ton last drar 3,5 liter. En planande sex meter lång motorbåt i 30 knop behöver minst 70 hästkrafter och drar ungefär 23 liter i timmen eller 4 liter per mil – mer än en fullastad långtradare. En större motorkryssare i 30 knop och med två dieselmotorer på 300 hästkrafter vardera drar minst 100 liter i timmen, vilket motsvarar fem långtradare.
En gammaldags motorsnipa på sex meter behöver högst tio hästkrafter för att göra sex knop. Bränsleförbrukningen är 1,7 liter per mil. Minskas farten till fem knop halveras effektbehovet och förbrukningen. Det klagas på koldioxidutsläppen från flyg, men en fyrsitsig Cessna 350 drar 1,4 liter per mil. En normal styrpulpetbåt är alltså tre gånger värre än ett sportflygplan ur klimatsynpunkt.
Båtmotorer saknar katalysator för rening av kväveoxider, något som är obligatoriskt i bilar. Yrkessjöfarten har infört kväverening med katalysatorer, men inte fritidssektorn. Båtmotorer släpper ut kväveoxid rätt ut i havet, vilket är ytterligare ett bidrag till algblomning och döda bottnar.
Enligt publikationen ”Fakta om båtlivet” förbrukas cirka 50 miljoner liter bensin och 87 miljoner liter dieselbränsle per år av båtar. Detta ger 350.000 ton koldioxid. Konsortiet Smeds uppskattning, som bygger på Transportstyrelsens Båtlivsundersökning, säger att fritidsbåtar släppte ut 174.000 ton koldioxid under 2017. Siffran måste vara fel då den dokumenterade försäljningen av bränsle till fritidsbåtar ger det dubbla värdet.
Organisationen Svensk Sjöfart arbetar för att inrikes yrkessjöfart ska vara koldioxidfri till 2045. Vad har båtbranschen för mål? Elmotorer är på gång men ännu i mycket liten skala. Det är lämpligt speciellt i segelbåtar i kombination med laddning från solpaneler.
Vad kan gemene man göra? Först och främst gäller det att inte ha bråttom på sjön. Svallen avslöjar din bränsleförbrukning. Många motorbåtar drar upp stora svall som skadar stränder och ställer till ett elände för dem som har båtar vid bryggor. En båt i hög fart ställer även till det för sjöfåglar när kullar skingras och ungarna blir lätta byten för rovfåglar och trutar.
I alla lägen är hög fart negativt. Speciallösningar som bärplan och luftsmörjning ger förbättringar men är knappast något för alla. Vi får också hoppas på tillgång på biobränsle, men konkurrensen blir stor. Bästa lösningen är alltid att inte ha bråttom på sjön.
torsdag, maj 30, 2019
Universum är också mycket mindre än vi trott
Ända sedan antiken har man varit nyfiken på universums minsta beståndsdelar, och flera gånger har man trott sig hitta svaret – i grundämnen, atomer, protoner, kvarkar... Ju längre in i materiens innersta vi kommer, desto tydligare blir det dock hur långt vi har kvar.
Publicerad
 |
| Large Hadron Collider (LHC) i Schweiz är världens hittills kraftigaste partikelacceleratoranläggning. |
Demokritos hade en dröm. Drömmen om atomen. Han gjorde tankeexperimentet att man delar en sten på mitten om och om igen, så att man får allt mindre bitar. Demokritos menade att man då till slut kommer till en ändpunkt, där stenen inte längre kan delas ytterligare en gång. Då har man funnit atomen, den odelbara beståndsdelen som världsalltet är uppbyggt av. Enligt det synsättet är då allt som existerar och sker, både på jorden och i himlasfärerna, en följd av egenskaperna hos denna minsta enhet och de mest grundläggande naturlagarna. ”Jag vill läsa Guds tankar”, som Einstein uttryckte det.
Men hur skulle man undersöka något som är så litet att det inte ens syns? En ledtråd fick man på 1700-talet, när man studerade eld. När ett föremål brinner, ser det ut som att någon substans kastas ut ur det brinnande föremålet, men ändå väger det mer efteråt. Kanske elden i stället absorberar något ur omgivningen?
Britten John Dalton föreslog på 1800-talet att all kemi kan förklaras som omgrupperingar av en minsta enhet, som han därför kallade för ”atomen”. Alla enskilda atomer av samma slag är dock eviga och identiska. Eld skulle till exempel förklaras som att det brinnande föremålet drar till sig syreatomer.
Fler och fler grundämnen upptäcktes. År 1869 kunde ryssen Dmitrij Mendelejev presentera ”grundämnenas periodiska system”. Det var egentligen bara en lista över de då omkring 60 kända atomerna, det geniala var snarare det som inte fanns med. Mendelejev hade nämligen ordnat grundämnena efter deras periodiskt återkommande kemiska egenskaper. På det sättet kunde han lämna hål där något verkade saknas, och förutspådde därigenom existensen av helt nya grundämnen. FN har mycket välförtjänt utropat 2019 till det periodiska systemets år, till minne av Mendelejevs insats för 150 år sedan.
Sökandet efter atomen såg ut att ha fått ett lyckligt slut. Men naturvetenskapens ledstjärna har åtminstone sedan Newton varit att man alltid ska testa sina teorier. Baksidan av det myntet är att etablerade sanningar lever farligt. Den odelbara atomen var ett sådant begrepp som mötte sitt öde innan århundradet ens hunnit ta slut. 1897 var nämligen året då engelsmannen Joseph John Thomson föreslog att atomen i själva verket bestod av ännu mindre delar, som han kallade ”korpuskler”. Han hade hittat den första riktiga elementarpartikeln, som vi idag kallar ”elektron”.
Thomson leddes därför fram till sin slutsats att strålen bestod av elektroner. De gamla modellerna för atomen kastades i papperskorgen, och ett slags planetmodell för atomen utarbetades, bland annat av dansken Niels Bohr. I den modellen vandrade elektronerna i givna banor kring en hård och tung kärna, inte olikt hur planeterna kretsar runt solen. Men varför var allt så otroligt smått? Som Thomson sa om elektronen: ”Kan något vid första anblicken te sig mer opraktiskt än en kropp som är så liten att dess massa är en obetydlig bråkdel av massan hos en väteatom?”
Under 50- och 60-talen blev partikelacceleratorn, en apparat som studerar materien genom att kollidera partiklar i hög hastighet, alltmer effektiv. Om hastigheten blir tillräckligt hög kan energi enligt Einstein omvandlas i massa, och det var precis vad som hände. Inte bara protoner och neutroner, atomkärnans beståndsdelar, bildades i maskinerna. Även andra partiklar av samma slag, så kallade hadroner, skapades. Många olika sorter sprutade ut och registrerades av detektorerna. Doktoranderna sprang glatt längs universitetskorridorerna med nyheter om dagens nya partikel, medan de äldre fysikerna rev sitt hår och undrade varför världen började se så hopplöst komplicerad ut igen. Var det verkligen nödvändigt med så många elementarpartiklar?Den österrikiske fysikern Wolfgang Pauli hade en förklaring. Det berättas att Pauli under ett besök på Köpenhamns universitet hamnade i diskussion med en kollega, som satt och gungade på en stol. När Pauli tog ett steg mot honom, råkade denne tippa över baklänges. Någon lustigkurre i publiken utbrast då ”Pauliprincipen”, till allmän förnöjelse. Pauli hade nämligen insett att kvantmekaniken, teorin för det lilla, inte bara gjorde elektronerna en aning ofokuserade och dimmiga, elektronernas dimmoln tenderade även att trycka isär varandra, ungefär som två ballonger som krockar. Ingen murar ett hus med ärtstora tegelstenar, inte heller kan man bygga materia av punkter. Men tack vare Pauliprincipen sväller elektronerna upp och gör det möjligt. Det verkade som att alla pusselbitar till sist återigen föll på plats.
Två fysiker, amerikanen Murray Gell-Mann och israelen Yuval Ne’eman, vägrade dock att låta sig begravas under partikelberget, utan försökte bringa ordning i kaoset. De skapade ett slags hadronernas periodiska system. Det var då som Gell-Mann fick en helt fantastisk idé: tänk om det i själva verket bara fanns tre slags partiklar, som sammanbundna till varandra i olika kombinationer gav upphov till den observerade mångfalden av hadroner? Ryssen George Zweig fick samma idé, oberoende av Gell-Mann. Som genom ett trollslag blev världen plötsligt mycket vackrare igen: tre byggklossar, som Gell-Mann kallade kvarkar, i stället för hundratals hadroner.
För att spektrumet skulle bli rätt hittade amerikanen Oscar Greenberg på att de tre kvarkarna, med modern terminologi, alltid har olika färger: en röd, en grön och en blå. Detta börjar låta en aning som kvacksalveri. När Greenberg bad Robert Oppenheimer, atombombens fader, kommentera hans förslag, svarade han: ”Greenberg, ditt förslag är vackert ...”. Greenberg sken upp. Men Oppenheimer fortsatte: ”... men tyvärr helt fel”. Greenberg togs ner på jorden igen, men fick snart stöd av japanen Yoichiro Nambu och koreanen Moo-Young Han, som insåg att de tre olika färgerna i själva verket var etiketter för tre olika laddningar hos en helt ny kraft.Det fanns dock ett problem – ingen hade någonsin sett en kvark. Om elektronen var den verkliga partikeln som ingen bett om, så var kvarken den fiktiva partikeln som alla ville ha. Fiktion förvandlades dock till verklighet av en forskargrupp vid Stanford Linear Accelerator Center. De rapporterade år 1969 att de hade lyckats skjuta skarpa elektroner rätt in i protonen, och hittat hårda kärnor där inne som elektronerna studsade mot. Kunde det vara kvarkarna? Detta gav en rejäl skjuts åt Gell-Manns och Zweigs idéer.
Detta är något alldeles oerhört: när man ger sig djupt in i atomkärnan, uppträder alltså en helt ny naturkraft, som kallas för den starka kraften. Det är inte konstigt att Einstein förgäves försökte hitta sin förenade fältteori – han kände inte till krafterna inuti atomkärnan, så han visste inte vad som skulle förenas. Den starka kraften är som en sovande björn: det är alltså den som resolut binder samman de tre kvarkarna till en proton eller neutron, men utifrån syns inte mycket. Lite grann av kraften läcker dock ändå ut, vilket är tillräckligt för att även binda ihop atomkärnan. Och det finns tillfällen när den visar sin fruktansvärda styrka, som i solen där den producerar all den energi som är en förutsättning för livet på jorden.
Detta kom som en total chock. Tron att mållinjen var inom räckhåll förbyttes i insikten om hur lite vi egentligen visste. Kanske upplevde fysikerna under slutet av 1800-talet en liknande känsla när upptäckten att den odelbara atomen kunde slås i bitar plötsligt ställde deras världsbild på ända. Wiechert spekulerade till och med i om någon minsta nivå över huvud taget fanns: ”Universum är oändligt i alla riktningar, inte bara ovanför oss i det stora, utan även under oss i det lilla.” Det är som de ryska dockorna, där varje docka innehåller en ny, mindre docka.Tänk om vi med kvarkarna äntligen nått fram till slutstationen? Ytterligare några kvarkar utöver de ursprungliga tre visade sig visserligen behövas. År 1995 dök den sjätte och förmodat sista upp, toppkvarken. Hade vi lagom till millennieskiftet betvingat universum, och avslöjat dess sista byggsten? Men naturen hade fortfarande ett kort kvar att spela ut. Och det skulle visa sig att den sparat det bästa till sist. År 1998 gjordes stora framsteg i försöken att väga universum, och senare mätningar har kompletterat och preciserat de revolutionerande resultaten: den materia som kvarkar, protoner och atomer är exempel på verkar inte utgöra mer än ynka fem procent av universums totala vikt. 95 procent tycks bestå av något annat, något totalt okänt.
Det finns alltså fortfarande frågor kvar att besvara, fler partiklar att frambringa, djupare sanningar att upptäcka. Det europeiska partikellaboratoriet Cern tillhör i alla fall dem som ännu inte kastat in handduken: i januari i år föreslog de att vi bygger en ny partikelaccelerator, sex gånger mer kraftfull än den nuvarande. Cerns nya maskin har potentialen att återigen bli en upptäcktsmaskin, ett mikroskop som tränger längre in i materiens innersta än vi någonsin gjort tidigare, och avslöjar nya och helt oväntade lager av verkligheten. Drömmen om atomen lever vidare.
Chelsea-Arsenal 4-1
Chelsea är vinnare i Europa League efter att ha besegrat Londonrivalen Arsenal med 4–1 i finalen. Lagets storstjärna Eden Hazard (bilden) stod för två mål i det som många tror blir hans sista match för klubben.
– Jag tror det här är ett avsked. Det är dags för en ny utmaning, säger Hazard efter matchen enligt Independent.
Efter en mållös första halvlek öppnade Chelsea målskyttet två minuter in i andra. Emerson slog ett inlägg som Olivier Giroud nickade in med kraft. 2–0 kom några minuter senare när Hazard serverade Pedro som placerade in bollen. Hazard rullade sedan in en straff efter att Giroud gjorts ner i straffområdet.
Alex Iwobi gav Arsenal visst hopp när han dundrade in reduceringen i den 69:e minuten men Hazard släckte det med sitt 4–1-mål två minuter senare.
Finalförlusten innebär att Arsenal missar Champions League-spel nästa år, och återigen får nöja sig med spel i Europa League./Omni
onsdag, maj 29, 2019
Sötebrödsdagarna är över för denna gång.
Sveriges ekonomi bromsar nu in på bred front. "Det bästa året i konjunkturtermer var 2018" säger
Ylva Hedén Westerdahl, chef för konjunkturinstotutet (KI) /DI
Ylva Hedén Westerdahl, chef för konjunkturinstotutet (KI) /DI
tisdag, maj 28, 2019
Trump Administration Hardens Its Attack on Climate Science
In a significant escalation, policymakers are seeking to undermine or discard research showing the most dire risks of inaction on climate change.
It is the latest move by the administration to unravel the climate policies of President Trump’s predecessors.
 |
| The Huntington Canyon coal-fired power plant in Utah. The White House, a lready pursuing major rollbacks of greenhouse-gas emission restrictions, is amplifying its attack on fundamental climate-science conclusions. |
måndag, maj 27, 2019
Trump’s Ringside Evening in the Sumo Arena
The sumo ring is a sacred space where rules have applied for centuries. Foreign leaders do not often step inside, but President Trump came bearing a trophy.
 |
| “In honor of your outstanding achievement as sumo grand champion, I hereby award you the United States President’s Cup, ” Mr. Trump told the wrestler. |
I slutet av april skrev Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan, att 16-åriga Greta Thunberg är en profet vars budskap är sänt från Gud.
Nu får Ardin kritik av bland andra Alexander Bard. Enligt Ardin är Thunberg ”fullt jämförbar med bibelns profeter” som ”använder en liknande profetisk strategi”.
