Hej Stig
I ett hus upplyst av levande ljus, omgivet av isande kyla och stilla mörker, sitter jag och förundras över kontrasterna som denna plats ovanför polcirkeln erbjuder. I somras när vi först kom hit till Muonio sameby var solen evig och luften varm. Då visste jag inte att jag skulle tillbringa även min höst och vinter här.
Det har nu gått fem månader sedan Sveaskog började kalhugga värdefull skog och renbetesmark här i samebyn. En avverkning som framgångsrikt kunde ertappas och avbrytas. Sedan dess har vi varje dag patrullerat avverkningshotade områden i försvar av skogen och vårt gemensamma krav med samebyn. Med tiden har det målats upp för mig med allt tydligare penseldrag att det finns fler skarpa kontraster här än sommarens ljus och vinterns mörker.
Konflikten mellan Muonio sameby och Sveaskog är ett resultat av kolliderande världsbilder. Det statliga bolaget är en förlängd arm av våra industrialiserade samhällen, med ett trasigt förhållningssätt till omgivande natur och andra arter. Det är en kultur där ekonomisk tillväxt styr och där man inte längre har förmågan att se livet som man tar. Arvet från en mekanisk natursyn.
Olika världsbilder och kulturer har egentligen all potential att samexistera men det blir en omöjlighet när den ena bygger på exploatering, dominans och bristande självinsikt. Lika omöjligt är påståendet att “rennäringen ska samexistera med dagens trakthyggesbruk”, när detta destruktiva skogsbruk slår ut förutsättningarna för hänglav, biologisk mångfald och förlänger rödlistan på hotade arter.
Jag läser i FN:s konvention och EU:s nya strategi om biologisk mångfald. “Urfolk och lokalsamhällen spelar en viktig roll för att bevara världens biologiska mångfald och de globala målen för biologisk mångfald kan inte uppnås utan att deras rättigheter erkänns” står det i den senare. 80% av världens biodiversitet förvaltas av urfolk, som endast utgör 5% av världens befolkning.
Ofta glömmer de som tillhör en majoritet att begrunda sig själva och sin egen roll i samhället. När jag gör det, kommer insikten att jag är rädd för kulturen jag själv är en del av. Ett samhälle som hurrar för en omställning i klimatets namn som okritiskt utarmar kollager och omvandlar levande skogsekosystem till pappersmassa och biobränsle. Vad händer om ingen sätter stopp för det som min kultur gör? Vad har potential att utgöra ett motstånd som vägrar att acceptera premisserna om oändliga energibehov och vinstkrav?
Som ett svar på den frågan sökte jag mig till miljörörelsen. Det är nu viktigare än någonsin att stå upp för miljörörelsens föregångare – urfolken. I vår kontext innebär det att #StandWithSápmi och Europas enda urfolk – samerna. Det är i världsbilderna som format olika urfolkskulturer jämfört med dagens industrimoderna kulturer som jag ser att kontrasten mellan en levande eller död planet finns. Samma kontrast som också skapar konflikten mellan Muonio sameby och Sveaskog här i Pajala kommun.
Jag känner mig djupt tacksam till Katarina, Ronny, Hans och Thomas och alla andra representanter här i samebyn som kämpar för att stå emot och stå upp för sina rötter och för framtiden. Jag hoppas att det bidrar med styrka när Greenpeace och andra delar av rörelsen deltar i motståndet, så att vi alla orkar fortsätta tills dess att vi får en värld med många världar, vars kulturer och samhällen respekterar mänskliga rättigheter och befinner sig inom planetära gränser.
Att förändra svenskt skogsbruk i grunden till hållbara praktiker så att samexistens faktiskt är möjlig skulle vara att komma en bra bit på vägen. Det systemförändrande arbetet för att nå dit fortsätter med full kraft och och jag vill rikta ett särskilt varmt tack till dig som är med och bidrar till det.
Önskar en fortsatt rofylld fjärde advent och en riktigt god jul!
Karolina Carlsson
Skogskampanjen Greenpeace
TACK KAROLINA
