Den förlegade teknikens avtryck i språket
Känner du någon som brukar plåta med sin kamera? ”Plåta” är faktiskt ett lustigt språkligt fossil, av ett slag som jag blivit riktigt fascinerad av. Att ha plåt som medium i kameran har knappast varit vanligt på sisådär 100 år, men ändå finns det fortfarande människor som säger att de plåtar saker. Ordet har liksom frikopplats från den faktiska tekniken, och förknippas med resultatet, det som man vill åstadkomma.
Det finns mängder av exempel. Språket har förstås utvecklats och formats av alla tider som dess talare har upplevt. När jag hade börjat tänka på det upptäckte jag fler och fler högst levande ord och uttryck som syftar på teknik som slutat användas.
För min del började det här tankespåret när dottern fick sina första läxor i skolan. Läraren skickade epost till alla föräldrar och förklarade att uppgifterna skulle delas ut på stencil. Naturligtvis gjordes elevernas läxpapper med en vanlig modern kopieringsmaskin, alltså fotostatkopiering, och inte med en stencilapparat. Själv har jag via äldre science fiction-fans hört många nostalgiska berättelser om de mimeografer de brukade trycka sina fanzines med. Åtminstone fram till 80-talet fanns det fans som hade en väldigt nära relation till sin stencilapparat, som kunde få ett eget namn och bli både omskriven och besjungen. I de kretsarna framstår det nästan som hädelse att kalla någon annan kopieringsmetod för stencilering. Men det är uppenbart att i skolvärlden betyder ”stencil” inget annat än ”papper med text eller bild som kopierats från ett original”, och har frikopplats från själva tekniken.
En stencil är ju egentligen — eller var från början — en genombruten förlaga som fungerar som en schablon, som färgen trycks igenom. Men så vitt jag förstår var inte ens de blåstenciler jag själv skrev nutidsorientering på varje vecka i mellanstadet gjorda med någon förlaga som färgen trycks igenom. Ordets ursprungliga betydelse var urvattnat redan då. (Inte för att jag någonsin fick se de där maskinerna, men jag har läst om blåstencil — spritstencil — och det lär ska vara en helt annan typ av teknik.)
Det här exemplet fick upp mina ögon för de avlagringar av gamla tiders teknik som finns i språket. En teknikintresserad språkarkeolog kan borsta av fynd efter fynd.
Språktidningen hade en fin artikel om hur ångtekniken lever i språket, med exempel som ångvält. I samband med det skulle jag också kunna nämna vardagliga uttryck som ”att ha ångan uppe” och metaforer som handlar om att lätta på ångtrycket.
Ångmaskiner är ganska lätta att känna igen i uttrycken, men det finns ord som blivit så etablerade att jag normalt inte skulle tänka på att de kommer från någon teknisk innovation. Stereotyp till exempel — jag fick nyligen en riktig aha-upplevelse när jag läste boken The Knowledge och där fanns en förklaring av varifrån det ordet kommer. Grejen är att Gutenbergs stora uppfinning, de flyttbara typerna, både är en tillgång och en begränsning. Det går att sätta sidor genom att kombinera alla bokstäver som behövs, och sedan trycka så många exemplar som önskas. Men när bokstäverna tas loss för att användas igen är det rätt mycket jobb att sätta ihop samma sida en gång till. En stereotyp är en avgjutning av en hel sida, en sorts stämpel som avbildar alltihop så att sidan kan tryckas igen utan att behöva plocka ihop bokstäverna en och en. Ett annat ord för den här sortens avgjutning av en trycksida är kliché. Jo, just det! Båda de här orden är mycket mer levande i sin överförda bemärkelse. De började som metaforer, men jag tror nog att de flesta precis som jag numera är ganska ovetande om den bokstavliga betydelsen.
Ljudband däremot, är det ganska många som fortfarande kommer ihåg. (Om du är en av dem som inte minns: det är plastremsor med en magnetisk beläggning som gjorde det lätt att spela in och hantera ljud.) Det gjorde det lite klurigt för radions Lena Nordlund när hon skulle berätta om en olyckshändelse som hennes utrustning råkat ut för när hon gjorde ett viktigt reportage hos en nobelpristagare. När digitala ljudinspelningsapparater tog över fortsatte nämligen folk som jobbar med ljud att kalla dem för bandare, men när ett praktiskt problem ska beskrivas gäller det att inte få det att låta som om det handlar om något skadat ljudband. Rent tekniskt var ju felet något helt annat.
Till vardags duger dock bandare fint, digital eller ej. Det är ju ljudet som är grejen, inte mediet.
Datorernas värld är också full av arkaiska teknikliknelser som de flesta känner igen, även om min känsla är att de märks mest på engelska. Eposten har lånat hela sitt språk från pappersposten. När du skickar samma meddelanden till flera personer kan du (om du har engelska som språk i ditt epostprogram) lägga till adresser som ”Cc”, vilket lär ska stå för ”carbon copy”. Precis som på skrivmaskinstiden, då man kunde lägga flera papper bakom varandra med karbonpapper emellan, för att få flera identiska brev.
Som sagt, det finns mängder av exempel på utdöd teknik som ändå finns kvar i ord och uttryck. Du kanske har tänkt på några fler? Lämna dem gärna i kommentarsfältet!
Tillägg
Några exempel som personer skickat till mig på twitter.
- ”koppla upp”=tanten i telefonväxeln lyfter upp sladden/kontakten ditt samtal kom via och stoppar in den på kopplingstavlan
- Mycket av telefonspråket lever också kvar: ringa, slå en signal, lägga på luren, o s v.
- Skyltarna vid järnvägsövergångar visar ånglok eller en grind.
Ännu ett tillägg
Jag läste en bok där ordet ”blåkopia” används om ritningar. Det är ännu vanligare på engelska (blueprint), men förekommer visst i svenskan också. Blåkopia är alltså inte detsamma som blåstencil, utan en annan mycket ålderdomlig kopieringsteknik.
