Men vandring handlar också om musikens och språkets rytm, livets puls. Föga överraskande är det under romantiken som vandrandet för samman kompositörer och poeter. Franz Schubert fångar vandrandets berusning och besinning både i den vårliga sångcykeln ”Die Schöne Müllerin” och den mörkare ”Winterreise”. I de dikter av Wilhelm Müller som Schubert tonsatt härmar lutan och vevliran poetens surrande, snurrande tankar och kvarnhjulens vispande. Men det är inte bara bäcken som brusar, också diktarjagets hjärta vill rusa före fötterna i jakten på kärlek, och sökandet efter evighet.
Även tonsättaren Benjamin Britten hade för vana att vandra i trakterna kring Aldeburgh i Suffolk varje dag. Under promenaden bearbetade han morgonens arbete vid den vasskantade floden och Aldeburgh Beach. Säkert var det under sina vandringar han hittade tonspråket till de dikter han höll nära sitt hjärta och omsatte i musik. Vid årets festival i Aldeburgh varvas de storslagna konserterna i Snape Maltings med masterclasses med Barbara Hannigan, Anthony Pappano med författarsamtal – och förstås, vandringar i kustlandskapet och längs Alde-floden.
Jag tillbringade en vecka i Aldeburgh i samband med 100-årsjubileet av Brittens födelsedag, och deltog i en interaktiv promenad i Peter Grimes fotspår. Iförd lurar vandrade jag längs huvudgatan i den lilla engelska kuststaden i Suffolk medan en fryntlig berättarröst återgav texten ur George Crabbes poem ”The Borough”. Musikaliska inslag ur Brittens opera spelades upp, anonyma bybor ledde mig uppför trappor till Ellen Orfords lägenhet, vissa hälsade misstänksamt – och till slut kulminerade alltihop i en fiskebod utanför vilken lokalbefolkningen hade jagat upp sig till lynchstämning. Det som började som en vanlig audioguide utvecklades till ett suggestivt psykodrama. Många före mig avbröt vandringen före slutstationen, och själv var jag djupt skakad.
Vad var det som hände?
Vandrandet är ett sätt att komma under huden på ett konstverk och integrera det i blodomloppet.
Vandringen, den interaktiva, platsspecifika iscensättningen av gruppen The Punchdrunks, hade en stark inverkan på upplevelsen. I stället för en passiv, konsertbesökare blev jag aktiv medspelare i dramat. Jag förvandlades till Peter Grimes, fiskaren som anklagas för övergrepp och mord på en pojke som hittas död i byn. Det var en avancerad övning i medkänsla – en helt annan sorts upplevelse än en abstrakt VR-iscensättning – samtidigt som jag fick förnimma något av vad upphovsmännen kan ha upplevt på sina vandringar. Jag blev under en timmas vandring genom Aldeburgh såväl fiskare och bybo som tonsättare och poet.
Vandrandet är ett sätt att komma under huden på ett konstverk och integrera det i blodomloppet. Abstrakta, intellektuella koncept frigörs från sitt sammanhang och får kropp och ansikte under promenaden, och poeten i mig får modet att titta fram.
Kanske skulle det gagna den konventionella konsertupplevelsen om vi i publiken fick förflytta oss i rummet i stället för att sitta fastspända på anvisad plats. På Confidencen prövar man ett sådant koncept under den nya Opera & Music Festival. Men det går förstås att aktivera sig själv, utan inbjudan. Det finns ju ingen bättre tid än nu, mitt i lövsprickningen, att plocka fram den virtuella vandringsstaven och – om man inte vill lyssna till naturen – sätta på sig hörlurarna och njuta av vandringens rytmiska, rungande musik.
