Ett farmakologiskt "High Chaparall" är precis vad som karaktäriserar de senaste decenniernas depressionbehandling
2017-04-24 17:57
Jag läser just nu Ingrid Carlbergs eminenta bok "Pillret". Den borde alla läkare läsa. När den kom 2008 var jag ST-läkare och fnös åt boken. Jag gick på mina ST-utbildningar och fick där lära mig om diagnostik och behandling. Sistnämnda innefattade i stort sett alltid läkemedel. Jag inser nu att vi i läkarkåren blivit "nyttiga idioter" åt läkemedelsindustrin.
Från mitten av 1990-talet lämnade landstinget och staten fältet för utbildning om både diagnostisering och behandling av psykiatriska åkommor helt fritt. Läkemedelsindustrin fyllde med glädje den luckan, genom att plötsligt anordna flådiga konferenser på Grand Hotell eller Karibien för allmänläkare och psykiatriker. Målet var att inte bara patienterna med psykoser och manier i den tunga slutenvårdspsykiatrin skulle behandlas med psykofarmaka, utan även de med lindrig och måttlig psykisk ohälsa. Över en natt ökade prevalensen för panikångest och social fobi från några promille till upp till 13 procent av befolkningen. Särskilt viktigt var det att nå allmänläkare, som skulle träffa lejonparten av de med lindrig och måttlig psykisk problematik. På några år ökade förskrivningen av psykofaramaka lavinartat.
När jag gick min ST-utbildning trodde jag att kurserna gav mig evidensbaserad kunskap om diagnostisering och behandling. I själva verket utsattes jag för ren och skär marknadsföring. Detta började jag inse några år senare, när jag blev varse att jag gjort några stora misstag. Jag diagnostiserade felaktigt en 10-årig pojke med bipolärt syndrom (jag hade dock förankrat det med tre specialister), jag fick några år senare tillbaka samma patient, han utreddes och jag tog bort denna diagnos och han fick en Aspergerdiagnos. En 15-årig flicka fick på 2 månader en 50-procentig viktuppgång (från 46 till 69 kg ) på 5 mg olanzapin, detta potentierades också av samtidig användning av p-piller. Hon borde aldrig ha stått på neuroleptika. Jag började tänka om, diskuterade med kloka kollegor, började läsa artiklar och böcker med ett annat perspektiv.
I februari publicerade den danske läkaren Janus Christian Jakobsen och medförfattare i BMC Psychiatry en sammanställning av 131 danska och utländska studier av effekten av SSRI hos 27 422 vuxna patienter (https://bmcpsychiatry.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12888-016-1173-2). Man fann att de inte var effektivare än placebo. I sammanfattningen skriver man: "The potential small beneficial effects seem to be outweighed by harmful effects." Man fann att de inte ens vid svåra depressioner var mer effektiva.
Den danska studien är för mig det slutliga beviset på att vi läkare har blivit grundlurade.
Från mitten av 1990-talet lämnade landstinget och staten fältet för utbildning om både diagnostisering och behandling av psykiatriska åkommor helt fritt. Läkemedelsindustrin fyllde med glädje den luckan, genom att plötsligt anordna flådiga konferenser på Grand Hotell eller Karibien för allmänläkare och psykiatriker. Målet var att inte bara patienterna med psykoser och manier i den tunga slutenvårdspsykiatrin skulle behandlas med psykofarmaka, utan även de med lindrig och måttlig psykisk ohälsa. Över en natt ökade prevalensen för panikångest och social fobi från några promille till upp till 13 procent av befolkningen. Särskilt viktigt var det att nå allmänläkare, som skulle träffa lejonparten av de med lindrig och måttlig psykisk problematik. På några år ökade förskrivningen av psykofaramaka lavinartat.
När jag gick min ST-utbildning trodde jag att kurserna gav mig evidensbaserad kunskap om diagnostisering och behandling. I själva verket utsattes jag för ren och skär marknadsföring. Detta började jag inse några år senare, när jag blev varse att jag gjort några stora misstag. Jag diagnostiserade felaktigt en 10-årig pojke med bipolärt syndrom (jag hade dock förankrat det med tre specialister), jag fick några år senare tillbaka samma patient, han utreddes och jag tog bort denna diagnos och han fick en Aspergerdiagnos. En 15-årig flicka fick på 2 månader en 50-procentig viktuppgång (från 46 till 69 kg ) på 5 mg olanzapin, detta potentierades också av samtidig användning av p-piller. Hon borde aldrig ha stått på neuroleptika. Jag började tänka om, diskuterade med kloka kollegor, började läsa artiklar och böcker med ett annat perspektiv.
I februari publicerade den danske läkaren Janus Christian Jakobsen och medförfattare i BMC Psychiatry en sammanställning av 131 danska och utländska studier av effekten av SSRI hos 27 422 vuxna patienter (https://bmcpsychiatry.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12888-016-1173-2). Man fann att de inte var effektivare än placebo. I sammanfattningen skriver man: "The potential small beneficial effects seem to be outweighed by harmful effects." Man fann att de inte ens vid svåra depressioner var mer effektiva.
Den danska studien är för mig det slutliga beviset på att vi läkare har blivit grundlurade.
Initiativet till pågående studien är lovvärt!
2017-04-25 11:13
Artikelns rubrik kanske kan uppfattas som aningen alarmistisk, vilket möjligen kan hänga samman med att den rubriceras som ”Debatt”. Men vi vill instämma i författarnas budskap att det finns svagheter i det vetenskapliga underlaget – något som vi givetvis också framhåller tydligt i SBU:s kommentar till underlaget. Artikelförfattarnas huvudpoäng att det pågår en nationell multicenterstudie är något som SBU välkomnar i ett läge där den samlade bevisningen fortfarande är begränsad.
