 |
| 8/5 2019 |
 |
En ovanlig psykisk störning kan få den drabbade att tro att han eller hon i själva verket är död. I ”The collected schizofrenias” beskriver den hyllade amerikanska författaren Esmé Weijung Wang hur tillvaron ter sig för henne när Cotards syndrom gör sig gällande.
 |
| Esmé Weijun Wang har av tidskriften Granta listats som en av USA:s mest lovande unga författare |
Så inleder Esmé Weijun Wang ett av kapitlen i sin självbiografiska ”The collected schizophrenias” (Graywolf Press). Den som skriver är alltså en död kvinna som förtvivlat försöker övertyga sig själv om att hon trots allt kanske är vid liv, genom att fästa spridda delar av sin identitet med penna och papper i sin anteckningsbok: ”Jag heter Esmé. Jag är författare. Jag gifte mig 2009. Mina föräldrar lever. Jag har en bror som är gift. Jag är 163 cm. Jag föddes i Michigan. Jag har födelsedag den 8 juni. Jag älskar blommor: ranunkler, pioner, luktärter, jasminer, anemoner. Om vi fick en dotter skulle min man vilja döpa henne till Magnolia.”
Esmé Weijun Wang har tidigare varit modeskribent och debuterade 2016 med en gotisk generationsroman om makt och psykiskt lidande, ”The border of paradise”, och hamnade på Grantas lista över USA:s bästa unga amerikanska romanförfattare. Men så mycket Yale-student och prisbelönt författare hon är hallucinerar hon, blir manisk och deprimerad och tror sig vara död. Efter att i många år ha diagnostiserats som bipolär men 2013 blivit svårt psykotisk och inlagd på klinik i sju månader fick Wang en ny diagnos, schizoaffektivt syndrom av bipolär typ.
Med ”The collected schizophrenias” följer hon emellertid inte upptrampade litterära stigar om en ung känslig och intelligent kvinna som likt en Esther Greenwood i Sylvia Plaths ”Glaskupan” drabbas av galenskap och går under. Snarare handlar det om att inte gå under, och det genom ett antal personligt hållna essäer kring psykiatriska teman som innehåller lika mycket egna upplevelser som läsefrukter, mode och populärkultur. Inte minst är det mycket smart och rappt skrivet och Wang äger förmågan att inifrån förmedla någonting kring psykiskt sönderfall och hennes galenskaps egna logik.
De flesta sjukdomar har vi, medan vi tycks vara andra, åtminstone om vi tänker på vilket verb de introduceras med. Ingen skulle säga ”jag är cancer” eller ”jag är böjveckseksem”, medan ”jag är schizofren” eller ”jag är alkoholist” språkligt sett är normen. Psykiskt lidande tycks alltså i högre grad än kroppsligt vara något som betecknar vår identitet och personlighet, och således betraktas det som kroniskt. Samma sak när någon presenterar sig själv med namnet på sitt lidande: ”Hej, jag är anorektiker.” När Wang håller antistigma-föreläsningar på skolor försöker hon lära eleverna att sluta säga ”han är bipolär” eller ”hon är schizofren” och ersätta det med ”han har en bipolär diagnos” eller ”hon lider av schizofreni”.
Men vad händer då när någon får en diagnos med det oroväckande prefixet schizo, vilket etymologiskt betyder ”jag klyver”? Schizofreni skulle således betyda ungefär ”kluvet psyke”. Wangs inledande kapitel handlar om diagnosens stigma – och dess fördelar. Hon finner en viss trygghet i den: ”Jag tycker om tanken att mitt lidande inte är ett pionjärarbete i obegripliga erfarenheter /…/ Diagnosen säger visserligen att jag är galen, men på ett specifikt sätt, ett sätt som erfarits och beskrivits tidigare, inte bara i modern tid utan ända tillbaka till de gamla egyptierna i deras ’Hjärtats bok’.”
Men samtidigt är hon rädd för att diagnosen bokstavligen ska skrämma vettet ur henne – ”människor talar om schizofrena som om de vore döda utan att de är det” – och hon gör allt som står i hennes makt för att vara och framstå som vad hon kallar ”en högfungerande schizofren”. I en lika komisk som rörande passage beskriver hon hur extremt omsorgsfullt och exklusivt hon klär och sminkar sig inför ett återbesök på sin psykiatriska klinik i Chinatown:
”Jag tog på mig en Marc Jacobs-klänning i silke med långa ärmar, omsorgsfullt vikta upp till armbågarna. Knapparna knäppta upp till halsmynningen, och knuten slips. Inga smycken, bortsett från en armring i silver och min bröllopsring. Svarta kilklackar. Små ärr kring mina bara vrister som spår av smuts. Jag bar en ekologisk ansiktsfuktkräm som doftade banan och mandlar, Chanels Vitalumière hydra foundation nr 20 beige (som har utgått ur sortimentet), och ett grovkornigt Tom Ford-läppstift i narkotiskt rött (som också utgått ur sortimentet och ersatts av det sämre Cherry Lush). Min make-up är diskret och konsekvent. Jag kan klä och måla mig blixtsnabbt både när jag är psykotisk och inte psykotisk. När jag är manisk sminkar jag mig hetsigt. När jag är deprimerad struntar jag i allting utom läppstift. Om jag hoppat över läppstiftet betyder det att jag inte lyckats ta mig till badrumsspegeln /…/ Med dessa tecken försöker jag visa att jag är en gift kvinna, att jag är en patient som kan anpassa mig, att jag är en entreprenör. Jag är också schizoaffektiv, jag lever med en schizoaffektiv störning, lever med en mentalsjukdom, lever med psykiatriska utmaningar, jag är galen, vansinnig – men jag är också precis likadan som du.”
Det kanske mest brutala med Wangs psykotiska upplevelser är att de sätter in stöten precis på fasadens och ansiktets plats. Första gången hon hör en röst står hon i studentboendets dusch, när någon eller någonting plötsligt säger: ”Jag hatar dig.” Rösten i duschen gör det ångestfyllt att sköta hygien och utseende – onekligen besvärande för en moderedaktör. Vidare är hon i perioder skräckslagen för speglar och måste täcka över dem med handdukar, och i månader lider hon av Capgras syndrom, som innebär att hon tror att alla hon talar med, också hennes närmaste, har ersatts av exakta kopior.
Wang citerar neuropsykiatrisk forskning presenterad i tidskriften Mind and Brain som hittat förändringar i hjärnans så kallade fusiforma ansiktsområde vid såväl Cotards syndrom (att tro sig vara död) och Capgras syndrom (att tro att andra har ersatts av främlingar). Känsloupplevelsen att känna igen ett välbekant och älskat ansikte tycks i båda fallen utebli, men i Capgras syndrom drar personen slutsatsen att det måste bero på att den andra ersatts med en kopia eller robot, medan det i Cotards syndrom tolkas som att det är man själv som förlorat förmågan att känna igen och älska, och därmed måste vara död.
I Edgar Allan Poes novell ”Sanningen i fallet Valdemar” hypnotiseras den i lungsjukdom döende herr Valdemar. När döden inträtt förruttnar han emellertid inte och hypnotisören frågar honom om han sover, varpå Valdemar svarar med en röst som tycks komma ”från ett avlägset fjärran eller jordens inre”: ”Ja. Eller nej. Jag har sovit. Och nu är jag död.” Från en liknande kuslig men ibland också märkvärdigt munter plats skriver Wang:
”En biverkning av mitt tillstånd [Cotards syndrom] var att jag förlorade intresse för mat och glömde att äta, vilket ledde till att jag gick ned i vikt. Sent i november 2013 kom jag i toppar i extra small och klänningar i size zero igen. Jag var själv förvånad över hur lätt det gick.” Och se, inte ett spår av självmordstankar längre: ”Eftersom jag var en död kvinna skulle ett framgångsrikt självmordsförsök helt enkelt innebära att jag var tvungen att återupprepa saken – en djupare, ofattbart värre cirkel i helvetet.”
Ja, föreställningen om att vara död men ändå leva torde innebära att det inte ens går att dö från döden, som i Dantes ”Inferno”. Hon skriver: ”Jag har blivit sjuk i andra mer uttalat fysiska sjukdomar. Jag har gjort magnetröntgen och datortomografi för cancer – och då har jag varit rädd – men jag är nu också medveten om att det i fördömelsens krets inte finns hopp, inte ens hoppet om att kunna dö, där finns bara mer och mer av samma ohyggliga lidande.” För den redan döda kvinnan som inte kan dö är sorg och förlust det vackraste av allt, helt enkelt för att det är hitom det mänskliga.
Under läsningen av ”The collected schizophrenias” tänker jag på modeutställningar med hängda plagg i glasburar på dockor och galgar och på hur Alison Bancroft i ”Fashion and psychoanalysis” (2012) noterar det kusliga hos kläder utan bärare: en hotfull mörk rock på vinden, bebisens dockliknande overall, en avfallslik hög med osorterad tvätt, en korvig strumpbyxa slängd över en stol. Det helt familjära eller exklusivt mondäna utan själva sin existensbetingelse: den mänskliga kroppen. Vår garderob fylld med hundra ormars ömsade skinn.
Ja, kläder är människocontainrar, de är höljen, behållare och varje plagg är ett sätt att presentera sig, att både visa och dölja någonting. Eller så här: det är att visa vem man är just genom att dölja det. Vi kan nämligen aldrig undslippa bilden. Och precis som ett spädbarn vid åsynen av sig själv i spegeln kan klucka av lyckokänsla över att se hela sin gestalt samlad, kan också kläder ge imaginär kontroll. Det där är ju jag, jublar åttamånadersbebisen, men klyvs samtidigt psykologiskt i upplevelsen att på en och samma gång vara den som ser sig själv i spegeln och den som blir sedd av sig själv.
Mode handlar inte om något så förutsägbart som identitet och att ”hitta sig själv”. Inte heller borde mode i så hög grad som nu vara meningslös shopping, anorektiskt förtryck av kvinnokroppen, slöseri av naturresurser, utnyttjande av billig arbetskraft och storföretag som exploaterar våra kroppsliga mindervärdeskomplex. Utan i stället en undersökning av textil omsorg och den mänskliga ytans – hudjagets, protesjagets – förhållande till tiden och döden. Mode är att för en kort men nödvändig sekund – det lär oss Esmé Weijun Wang – låtsas att kroppen är hel.
Ulf Karl Olov Nilsson
Poet, psykoanalytiker och kritiker i SvD
