Jag behöver havet eftersom det lär mig:
Jag vet inte om jag lär mig musik eller samvete:
Jag vet inte om det är ensamt eller djupt
eller bara snurra röst eller bländande
antagande av fisk och fartyg.
Faktum är att även när jag sover
på något sätt magnetisk cirkel
vid högskolans universitet.
Det är inte bara de krossade skalen
som om någon darrande planet
deltar gradvis döden,
nej, från fragmentet jag rekonstruerar dagen,
från en streak av salt, stalaktiten
och av en sked den enorma guden.
Vad han lärde mig innan jag behåller det! Det är luft,
oupphörlig vind, vatten och sand.
Det verkar litet för den unga mannen
att här kom han att leva med sina bränder,
och ändå pulsen som gick upp
och gick ner till dess avgrund,
Kalla av den knäckande blåen,
stjälkningen,
böljandet av vågens utbrott
slösar snö med skummet,
Stillheten, där bestämd
som en stentron djupt,
han ersatte rummet där de växte
envis sorgsenhet, som hämtar glömska,
och förändrade min existens plötsligt:
Jag gav min vidhäftning mot den rena rörelsen.
Neruda
