Den stränga vintern har fått många att oroa sig. Inte bara för hur hemlösa människor klarar sig, utan kanske ännu mer för hur djuren har det. Varifrån kommer vårt stora naturengagemang? Vi ringde Helena Röcklinsberg som är lektor i teologisk etik vid Lunds universitet. Hon har forskat kring djurs moraliska status och människors ansvarstagande för djur.
Är det lättare att engagera sig i djur som far illa än människor som far illa?
— Jag tror att det beror på vem man är. Inom lantbruket pratar man om att vissa djurskötare har djuröga. De sköter djuren på ett bättre sätt, ser när kossan är på väg att bli sjuk. Andra människor är känsliga för när någon annan människa behöver hjälp. Det behöver inte vara sämre att vara engagerad i djur än att vara engagerad i människor. Men om man någon gång sitter på en öde ö och måste välja mellan att hjälpa en människa som annars dör eller ett djur som annars dör, tror jag att de flesta av olika skäl väljer att hjälpa människan. Men nu finns det så mycket lidande i världen att det behövs hjälp överallt.
Bryr vi oss mer om djur än om människor?
— Men är det verkligen så? Jag tycker ofta att man försöker göra något av det i media med en underton av att det är något fel. Och visst skulle det vara fel om hela samhället alltid brydde sig mer om grisarna samtidigt som det finns folk i långvården eller i Haiti som lider. Men eftersom vi är olika och har olika talanger så fördelar sig gracerna. När man ser missförhållanden på långvården kommer det också in anmälningar och vi förfasar oss över det som hänt. Därför blir det svårt att jämföra och konstigt att ställa människor och djur emot varandra.
Varför reagerar vi så starkt på djur som har det svårt?
— Det handlar om empati, en sund empati. Man inser att djuren har en tuff vinter. Någon kan visserligen hävda att det är naturens gång, de svaga ska sållas ut och så vidare. Men det hindrar inte att det individuella djuret lider tills det har dött. Det är sunt att försöka minska det lidandet. Vi människor påverkar djuren i så många led: deras möjligheter att bygga bo eller gömma sig. Vi förstör deras biotoper. Det är ingen orörd paradistillvaro de lever i. Gråsparvar är anpassade efter oss och kan ta för sig, men det gör kanske inte hornugglor. Man kan inte dra alla arter över en kam och säga att de får anpassa sig till oss.
Hur ska ett djur vara för att väcka vår sympati?
— Det finns ju människor som gillar ormar och ödlor, men de allra flesta gillar pälsiga djur med stora ögon och som kommunicerar tillbaka på ett lättbegripligt sätt. Man kanske också känner sig utvald om man får rådjursbesök i trädgården.
Vad säger du om vårt förhållande till vargen?
— Ja, där handlar det inte om gosefaktorn, utan om en grundsyn på människans plats i naturen. Om man tycker att djuren finns till för oss – då är vargen en parasit som äter tamboskap. Men man kan också ha en mer ekocentrisk syn att varje art har sin rätt och nisch och att vi också har det, fast vår nisch är mer inne i stan. Ute på landet får vi anpassa oss till naturen, och då får ju faktiskt vargen finnas.
En skränande råkkoloni då – vem älskar en sådan?
— Ja, det är frågan. För den som anser att djuren har rättigheter och rätt till sitt liv får människan lov att leva med ljudet eller försöka flytta kolonin.
Finns det internationella skillnader i djurengagemanget?
— En del hävdar att vi i Norden på grund av kölden har en mer omsorgsfull relation till djuren. Vi har haft dem inomhus och levt vägg i vägg med dem under så många vintrar och århundraden. Medan man längre söderut har levt mer separerade. Jag har aldrig köpt den bilden rakt av, men det kanske ligger något i den. Det som talar emot den är att det finns otaliga exempel här i Norden på att man inte brytt sig om djuren.
Skulle du vilja säga att vi har ett ambivalent förhållande till djur?
— Många människor har husdjur och vet att det är kännande varelser. Så en enskild individ kan nog känna sig ambivalent om den å ena sidan förfasar sig över grisbilderna men ändå går och köper billigaste skinkan. Å ena sidan reagerar folk på att djuren har det dåligt, å andra sidan går deras traditioner, smaklökar och ekonomiska intressen före.
Du forskar bland annat kring djurs moraliska status – vad menas med det?
— Det är vilken vikt man tillskriver djuren, precis som man frågar sig vilken vikt man tillskriver människor. Det vanliga i människans fall är man utgår från FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller utifrån något religiöst skäl: att vi är guds avbilder och att människan därför har en särskild moralisk status. Utgår man från det behöver man inte diskutera om man ska bry sig om människor. Frågan är då om man ska bry sig om djuren och på vilket sätt.
Och vad har man kommit fram till?
— Det finns två linjer. Filosofen Peter Singer står för idén att människor och djur egentligen inte har så mycket egenvärde. Det som är viktigt är att man kan lida. Alla som lever och kan lida och har intresse av att inte lida – de har moralisk status. Jag tror att Singer drar sin gräns vid musslor. Så finns det en annan linje som bygger på att djur har egenvärde och att det är egenvärdet som ger moralisk status. Men i praktiken blir det så att olika djur har olika status.
