Det är alltför vanligt att svenska politiker gör vägval som avviker från stora delar av övriga världen, för att sedan hålla fast vid dem med en närmast barnslig envishet.
Svensk narkotikapolitik lyckas sämst i Europa
Stäng Narkotikadödligheten i Sverige är nu högst i Europa, med 81 dödsfall per miljon invånare, nästan fyra gånger högre än EU-snittet. Det här kanske är förvånande läsning för många, eftersom vår narkotikapolitik ofta framhålls som framgångsrik av allt från ansvariga politiker till FN-utredare.
UNODC, FN:s drog- och brottsbekämpningsbyrå, publicerade 2007 en insmickrande rapport med titeln ”Sweden's successful drug policy.”
Vad är det då som har hänt? Har vi gått från att vara ett föregångsland till att vara värst i Europa på bara 13 år? Nej, enligt vissa mått var och förblir Sverige framgångsrikt. Det är relativt få människor som testar och använder droger, och det är också det framgångsmåttet som hänvisas till i FN-rapporten.
Men det är ett märkligt sätt att mäta med tanke på att Sverige, trots det låga totalantalet drogbrukare, i bästa fall lyckas medelmåttigt på andra områden.
Andelen drogmissbrukare och personer som behöver vård till följd av sitt missbruk befinner sig i närheten av EU-snittet. Dödligheten är som sagt väsentligt högre. Tänk om vi hade mätt framgång på motsvarande sätt i andra sammanhang där många människor dör. Säg att antalet döda i trafikolyckor hade varit fyra gånger högre än EU-snittet, och att ansvariga politiker fortfarande hade hävdat framgång med hänvisning till att det är jämförelsevis få som kör olagligt överhuvudtaget. Det blir snabbt tydligt det är ett orimligt enögt mått. Tyvärr är just det här sättet att mäta framgång en del av förklaringen till dagens situation. En ensidig strävan att minska det totala antalet brukare har lett till fokus på förbud, där mängden polisiära resurser som läggs på narkotika stadigt ökar. Däremot har det investerats desto mindre i skademinimerande åtgärder, såsom substitutions- och sprutbytesprogram. Skillnaden i utfall blir särskilt slående när man jämför med Portugal. Där har man valt att gå i rakt motsatt riktning, med omfattande avkriminalisering och fokus på vård och stöd till dem som har ett problematiskt drogbruk. Förra året hade de fyra narkotikarelaterade dödsfall per miljon invånare, en tjugondel så många som i Sverige.
När sådana här siffror tas upp brukar svenska politiker försvara sig med att det finns skillnader i mätmetoder, och att det är svårt att göra jämförelser mellan länder. Visst är det så, men ingenting tyder på att skillnaderna är stora nog för att i någon väsentlig omfattning förklara Sveriges dystra situation.
Ansvariga myndigheter är både medvetna om att det är illa, och vilka åtgärder som föreslås. 2016 utredde en forskarkommission på uppdrag av den medicinska tidskriften Lancet, narkotikapolitiken och dess effekter globalt. Avkriminalisering av eget bruk stod högst på deras lista över åtgärdsförslag. Den linjen får stöd även av svenska beroendeforskare, som menar att kriminaliseringen av eget bruk utgör ett hinder för vård, och leder till resursslöseri.
I ljuset av sådan kritik föreslog Folkhälsomyndigheten i våras att den svenska kriminaliseringen av eget bruk skulle utvärderas. Ansvarig minister Lena Hallengren sade dock blankt nej. ”Jag ändrar inte uppfattning för att Folkhälsomyndigheten kommer med det här förslaget.”
Mer motivering än så kom aldrig, och sen dess har regeringen varit knäpptyst i frågan.
Det är alltför vanligt att svenska politiker gör vägval som avviker från stora delar av övriga världen, för att sedan hålla fast vid dem med en närmast barnslig envishet. Och det är särskilt allvarligt när de vägvalen faktiskt blir en fråga om liv och död.
