Man har historiskt lagt sig lågt, tittare antas fatta, men inte särskilt bra. Tv-journalister har helt enkelt låg tilltro till tittarna, de kommer givetvis förneka detta, men alla vet att det är så. Den erfarenheten är empirisk, alltså byggd på bland annat mina egna erfarenheter. Som både journalist och tittare. Ta Marcus Oscarsson till exempel, TV4:s politiska kommentator. Å ena sidan kan man säga att han pratar begripligt, ingen dum ambition alls, han vill göra sig förstådd, och han vill få något svårt att se enkelt ut. Å andra sidan är jag inte ensam om att fråga mig varför han pratar barnspråk med mig, med dig, med oss alla? Riktigt så trögtänkta och taskigt pålästa är vi väl inte? I lördagens Nyhetsmorgon analyserade han opinionssiffror, både svenska och amerikanska. Han är inte helt olik en tips- eller travexpert, han pratar om val som race, som tävlingar, det är olika lopp hit och fajter dit, och partierna och spelarna har namn. Ibland är det Löfven, ibland Bolund, som i lumpen ungefär. Ibland är det bara Ebba och Jonas. Jag har snart ägnat journalistiken 45 år och jag har nog aldrig någonsin sett en konkret utredning eller undersökning som visar hur mycket, hur lite eller hur bra/dåligt helt vanligt folk förstår vad dom säger i tv. Eller av en politisk debatt till exempel. Om Marcus snackar babyspråk så var senaste partiledardebatten bara snäppet högre rent intellektuellt. När man pratar med helt vanligt folk, eller när de svarar på enkäter på stan i olika medier, har folk sagt att de inte ger så värst mycket för politiker, eller för den delen journalister. ”Dom bara snackar. Man fattar inte vad dom menar. Det är obegripligt, tugget”. Det där har journalister – och politiker – till slut tagit helt jäkla bokstavligt! /Johan Croneman DN