Framstående intellektuella med en skarp profil kan fungera som fyrbåkar i offentligheten. Fasta punkter att navigera efter i samtidsdebattens osäkra vatten; ljus att styra mot eller hålla undan ifrån.
Jan Myrdal var inte bara orubbligast av dem alla, han var också uthålligast: i mer än sex årtionden sågs hans fasta röda sken långt om babord. Länge, från tidigt 60-tal till sent 70-tal, framstod han som den nya svenska vänsterns kanske främsta ideologiska riktmärke, men när de politiska farlederna efterhand ändrade riktning kom hans ljus att avlägsna sig allt längre mot horisonten.
Att ändra uppfattning i en föränderlig värld var inte hans stil.
Dagsdebatten var nu bara en del av den ständigt skrivande Jan Myrdals arbetsområde, och det är sannolikt inte den som eftervärlden främst kommer att minnas honom för. Hans självbiografiska romaner och hans jaguppgörelser, möjligen också några av reportageböckerna från Asien och Latinamerika har däremot förutsättningar att bli lästa länge.
Jan Myrdals liv var ett slags avig folkhemssaga, omsorgsfullt återberättad främst av honom själv i bok efter bok.
Hans djupt kända avoghet mot makten och samhällsordningen grundlades redan i föräldrahemmet. Han var barn till två av det moderna Sveriges mest lysande arkitekter, Gunnar och Alva Myrdal, och hans tidiga revolt mot deras tidsenliga och rationellt välanpassade familjesyn övergick sömlöst i en livslång opposition mot allt han såg som förljuget i det svenska politiska och kulturella etablissemanget; i förlängningen mot hela den rådande världsordningen.
Som liten var han intellektuellt oerhört brådmogen men också svåranpassad, i dag skulle han förmodligen ha kallats särbegåvning. Han hamnade ständigt i konflikt med sina uppfostrare och lämnade skolan i trotsigt förakt mot de i hans ögon grunda och ideologiskt präglade allmänkunskaper som kallades bildning.
Han var en frenetisk bokslukare och bestämde sig tidigt för att bli författare, hans stora förebild var August Strindberg – även hans eld skulle bli den största i Sverige. Men länge blev han refuserad av förlagen.
På 1950-talet gav han sig ut på resor i Asien och Latinamerika, och genombrottet kom med reportageboken ”Rapport från kinesisk by” 1963. Metoden att närstudera ett land i Tredje världen låg helt rätt i avkolonialiseringens tid och blev snabbt stilbildande för andra resande författare. Året efter kom den uppfordrande boken ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”, ett slags Sartre på svenska där Jan Myrdal äcklat gick till rätta med sig själv och de intellektuella i väst som bar på insikter om världen men inte använde dem till att också förändra den.
De två böckerna fick stor uppmärksamhet både i Sverige och utomlands, och sedan han engagerat sig i Vietnamrörelsen och börjat publicera spalten ”Skriftställning” i Aftonbladet blev han den unga vänsterns fixstjärna. Oräkneliga var de möten och demonstrationer där han eldade deltagarna med sin malmklingande röst på ett bibliskt färgat språk.
I början av 1970-talet var han en av grundarna till den radikala tidningen Folket i Bild/Kulturfront som några år fick ett stort genomslag, särskilt sedan den avslöjat den hemliga, statliga organisationen IB och dess spionage på svenska medborgare. Tidningen har sedan dess levt ett tynande liv men ges ut än i dag, och ända fram till 2019 publicerade Jan Myrdal regelbundet sina skriftställningar där.
I början av 1980-talet erövrade Myrdal en vidare läsekrets med sina barndomsskildringar, framför allt ”Barndom”, som ger en skarp och levande bild av en familj sedd genom barnets ögon. Pojken Jan missuppfattas totalt av sina föräldrar, och det mesta av debatten kring boken kom att handla om framställningen av Alva och Gunnar Myrdal som kallt oförstående vuxna. Många såg den som ett överlagt karaktärsmord.
Och lika lite som Jan svek erfarenheterna hos det känsliga barn han en gång var, lika lite svek han sin ungdoms präglande och befriande insikter, psykoanalysens, marxismens, kommunismens. I dem fann han det stränga tänkande och genomskådande förnuft som skulle göra världen ny.
Det kalla krigets dualistiska världsbild passade honom väl, han förblev den trogen och i kampen mot huvudmotståndaren, världsimperialismen, var alla dess fiender möjliga vänner.
Han utvecklade en sorts vänsterpopulistisk världsbild där herrarna genom hela historien står mot folket, sanningen mot maktens falska medvetande, reaktionen mot befrielsen, kapitalet mot arbetarna. Det kalla krigets dualistiska världsbild passade honom väl, han förblev den trogen och i kampen mot huvudmotståndaren, världsimperialismen, var alla dess fiender möjliga vänner.
Lika illojalt kritisk som Jan Myrdal förhöll sig till överheten i Väst, lika överslätande lojal blev han följaktligen mot kommunismens makthavare, särskilt de maoistiska. Han talade svävande om stalinismens övergrepp, och i sina för övrigt så detaljrikt redovisande böcker från Kina på 60-talet och Kambodja på 70-talet bortsåg han obesvärat från de miljontals offer som krävts i Det stora språnget och på Dödens fält.
Sådant gjorde att allt fler misstrodde honom och övergav hans farvatten, efterhand blev det också allt svårare, särskilt för yngre generationer, att alls förstå hans ståndpunkter – som när han ifrågasatte homosexuellas rättigheter eller försvarade Marine le Pen i Frankrike. Han fick alltmer suspekta sängkamrater, och när han 2016 publicerade sig i den högerextrema tidskriften Nya Tider blev det för mycket även för många av hans dittills trogna anhängare.
Till och med det välvilliga Jan Myrdalsällskapet, som tagit hand om hans imponerande bibliotek och varje år delat ut två priser – med Myrdals typiska sinne för provokation uppkallade efter Lenin och Robespierre – lyckades han emellanåt hamna i bitter konflikt med. För det var också sådan han var, författaren Anders Ehnmark sa någon gång att Jan Myrdal inte bara ville ha rätt – han ville ha rätt ensam.
Åtminstone hans egensinne blev det största i Sverige.
Den 30 oktober 2020 avled Jan Myrdal efter en kort tids sjukdom, 93 år gammal. Han var en oerhört betydelsefull person för Folket i Bild/Kulturfront och är djupt saknad. Redaktionskommitténs Christer Lundgren tecknar här hans minnesord.
Jan Myrdal var initiativtagare till och en av grundarna av Folket i Bild/Kulturfront. Vid konstituerande stämman i november 1971 valdes han till ordförande och under flera år ingick han i föreningens styrelse och arbete. Han avgick som ordförande i april 1972, men var under flera perioder styrelseledamot, vilket han förblev fram till april 2002. Vid stämman 2008 utsågs han till hedersordförande.
Jan Myrdal var drivande i de diskussioner som lade grunden till en icke-sekteristisk bred enighet baserad på de tre parollerna Försvar för yttrande- och tryckfriheten, Antiimperialism och För en folkets kultur. Sedan tidningens start 1972 har hans skriftställningar publicerats i varje nummer (med endast ett undantag) av Folket i Bild/Kulturfront fram till nr 11/2019, då han vid 92 års ålder själv beslutade att upphöra med sina regelbundna bidrag.
Vår begränsade livstid, ”den korta tid man har till sitt förfogande mellan mörker och mörker”, och vikten av att ta vara på den till ”uppgiften och arbetet” är ett återkommande tema i hans produktion. Och han nyttjade verkligen väl den tid som blev honom tilldelad, inklusive de första och andra anstånd, de allra sista åren av hans liv, som han själv skildrat.
Som ingen annan svensk författare förde han in ett globalt perspektiv i den politiska och kulturella debatten, ett tredje världen-perspektiv och ett ställningstagande för frigörelsen från kolonialism, imperialism och alla former av stormaktsdominans.
Jan Myrdals skriftställningar började som Söndagsmorgon i StockholmsTidningen 1964–65 och fortsatte efter den tidningens nedläggning regelbundet i Aftonbladet och senare i Folket i Bild/Kulturfront. De var en ny och frisk form av samtidskommentarer. Uppgiften hade han formulerat i Clarté 1963: ”Ställa de nya frågorna. Göra de nya analyserna. Vi har levt på trettiotalets skåpmat alltför länge.” Hans skriftställningar (i FiB/K och andra sammanhang) har efterhand samlats som en form av enmanstidskrift i inte mindre än 21 böcker.
Som ingen annan svensk författare arbetade han systematiskt genom decennierna för att ”ta sig igenom den lögnväv som kallas allmän mening och rådande åsikter”. Många har tagit hans upprepade uppmaning ”gå till källorna” på allvar.
Genomskådandet av den offentliga lögnen är, liksom hans icke-sekteristiska ställningstagande för ”det arbetande folket” mot överheten och hans anti-imperialism, några förklaringar till att många velat tysta honom, frysa ut honom, politiskt brännmärka honom eller bara inte låtsas om honom.
Med sin oerhörda belästhet (Jan Myrdalbiblioteket i Varberg vittnar om det), sin encyklopediska kunskap och sitt enorma minne, sin stora produktivitet, sin mångsidighet, och sina skarpt formulerade och klartänkta skriftställningar, artiklar, reportage och böcker inspirerade och påverkade han (och kommer ännu länge efter sin död att påverka) människor med vitt skilda politiska uppfattningar.
Om honom kan sägas, som Samuel Columbus sade om Stiernhielm, att han var ordhittug och klookmunnad. ”Jag fäster en oerhörd vikt vid orden” förklarade han i förordet till boken Skriftställning (1968). Flera ord har genom hans arbete fått nytt liv i svenskan. Det som bäst sammanfattar hans livsverk är kanske ordet refraktär, det vill säga upprorisk.
Här är inte platsen att sammanfatta hela hans rika produktion: reportageböcker (från Förenta staterna, Kambodja, Pakistan, Indien, Afghanistan, Turkmenistan, Kina, Mexiko, för att bara nämna några länder), långa politiska essäer, litterära studier (Strindberg, Balzac, Dickens, Restif de la Bretonne, Simenon och Sartre med flera), jagromaner, filmmanus och mycket annat. En del av detta redovisades vid det seminarium som anordnades på ABF-huset i Stockholm våren 2019 och finns dokumenterat med titeln ”Den vanartige Jan Myrdal”.
Hans betydelse för den radikala, demokratiska och antiimperialistiska opinionsbildningen i vårt land kan knappast överskattas. Det är svårt att föreställa sig hur torftigt, isolerat och efterblivet, vilken ”provinsiellt subsidiär bihangskultur”, det svenska kulturlivet skulle ha varit utan Jan Myrdal.
NÅGRA CITAT:
”Skrivandet är en social (och därmed) politisk handling oavsett vad skrivaren själv tror eller inte tror; den förnuftige handlar medvetet.”
”Jag reagerar på en sig förändrande verklighet. Endast den som icke förändrar sig förändrar sin position.”
”I skolan fostras elever alltid i den för tillfället rådande allmänna lögnen.”
