Det har under de senaste fem, sex åren vuxit fram en internationell konsensus kring evidensläget för olika psykoterapiformer vid behandling av depression hos vuxna. Kortfattat ser den ut som följer:
Vid lindrig till medelsvår depression är psykoterapi ett förstahandsval som bör erbjudas alla patienter. Psykodynamisk psykoterapi, PDT, interpersonell terapi, IPT, och kognitiv beteendeterapi, KBT är lika effektiva och rekommenderas lika starkt.
Vid en osystematisk sökning efter nationella riktlinjer och liknande från 2015 och framåt med språklig begränsning till texter på svenska, engelska, tyska, finska, danska och norska hittade jag sex riktlinjer: Finland (2020), amerikanska psykologförbundet (2019), Sverige (2017), Danmark (2016), Kanada (2016) och Tyskland (2015). I Finland, USA, Tyskland och Danmark ser rekommendationerna ut enligt ovan. I de kanadensiska får KBT och IPT högsta rekommendationsgrad och PDT något lägre, men man noterar att i jämförande studier presterar PDT lika bra som KBT. I de svenska får KBT rekommendationsgrad 1, IPT 3 och PDT 6.
Detta blir än mer uttalat i det nationella vård- och insatsprogrammet för depression och ångestsyndrom som kom 2020. Där står följande om psykoterapi vid depression hos vuxna:
Den mest effektiva psykologiska behandlingen vid lindrig till medelsvår depression är kognitiv beteendeterapi, KBT, följt av interpersonell terapi. Psykodynamisk korttidsterapi kan prövas i särskilda fall, även om evidensläget för den behandlingen är svagt.
En förklaring till att Sverige avviker från internationell konsensus kan vara en obalanserad sammansättning av den expertgrupp som utformade riktlinjerna. Justitieombudsmannen, JO, fastställer i ett beslut den 7 september att Socialstyrelsen inte kan undgå kritik för att ha anlitat en person med en möjlig intressekonflikt på grund av sitt engagemang i ett företag i branschen.
Det faktum att riktlinjerna landade i KBT-positiva slutsatser betyder inte att ansvariga medvetet misstolkade forskningen. En troligare förklaring är att det i psykoterapiforskning välbelagda fenomenet allegiance-effekten visat sig även i riktlinjerarbetet.
Allegiance-effekten innebär att studier som leds helt av forskare med en tydlig teoretisk hemvist tenderar att ge bättre resultat för den egna metoden än forskning där detta inte är fallet. Detta är ett av de starkaste fynden i psykoterapiforskning. Det finns sätt att balansera för effekten och därmed säkerställa att forskningen blir så objektiv som möjligt. Det enklaste är att man vid jämförelser mellan två metoder låter forskare från båda inriktningarna gemensamt ansvara för studien. Sådana studier tenderar, inte särskilt överraskande, att visa på små eller inga skillnader mellan olika psykoterapier.
Rekommendationerna avseende psykoterapi vid depression i Nationellt vård- och insatsprogram för depression och ångestsyndrom avviker alltså från internationell konsensus och bygger på nationella riktlinjer vars objektivitet kan ifrågasättas. Därför är det rimligt att man gör om och gör rätt!
