Journalisternas bör inte göra politik till en slags frågesport, där sakfrågorna hamnar i bakgrunden. Det ytliga har blommat ut med full kraft i årets valrörelse, skriver docent Kjell Magnusson.
Statliga etermedier säger sig göra allt för att vara neutrala i valrörelsen, men tycks leva i föreställningen att människor är okunniga, inte har egna åsikter eller anser att politik är tråkigt. Varför annars göra politiken till underhållning? Det började med partiledarna hos psykoterapeuten, fortsatte med de egendomliga programmen från Almedalen och har blommat ut med full kraft under pågående valrörelse.
Å ena sidan har vi en komiker som reser runt i landsorten och i förannonseringar av programmen berömmer sig av att sakna kunskaper om politik. Å andra sidan är programmakarna tvungna att lätta upp politiska debatter och utfrågningar med sketcher eller frågesporter. I de pågående partiledarutfrågningarna når SVT nya höjdpunkter. Här har man valt rapporteringen från fotbolls-VM som förebild. Programmen har samma struktur som utsändningar i samband med idrottsevenemang: försnack, själva tävlingen, eftersnack. Expertpaneler gör prognoser och sammanfattningar, som om det handlade om en fotbollsmatch. Intrycket förstärks av att partiledaren inför programmet får frågan: hur känns det?
Uppläggningen leder automatiskt till att sakfrågor hamnar i bakgrunden, eftersom uppmärksamheten riktas mot hur partiledaren ifråga klarar sig i den välregisserade tävlingen. Själva utfrågningen blir därmed ur demokratisk synpunkt synnerligen tveksam.
Utfrågarna må tro sig representera väljarna, men på grund av mediets karaktär hamnar de själva obönhörligen i fokus. Det hela blir en fråga om reportrarna eller politikern har rätt, eller snarare om vem som gör sig bättre i tv. Formatet bygger på journalisternas överläge, men tv är som medium obarmhärtigt och kan slå tillbaka. Tittaren kan tröttna på ansikten, särskilt om utfrågaren uppträder ironiskt eller har svårt att dölja sin egen inställning. På ett djupare plan är modellen feltänkt, eftersom journalisterna blir ett filter mellan politiker och medborgare. Det är faktiskt inte journalisternas uppgift att tolka partiernas inställning i olika frågor. Demokrati går ut på att vi som väljare kan tänka själva.
Det blir inte bättre av att radio och tv sedan länge diskuterar politik som om det främst rörde sig om ett maktspel, som om de politiska partierna egentligen inte hade en ideologiskt betingad syn på samhället. Denna attityd som bygger på mönster från amerikansk masskultur och förenklingar av statsvetenskaplig teori tenderar att neutralisera motsättningar och fastna i detaljer.
Vi får en valrörelse som handlar om en miljard hit eller dit, om hundra kronor mer i månaden för studenter eller pensionärer, men inte om politikens grundläggande inriktning. Allt kan förvisso inte skyllas på journalisterna och politikerna har utan tvivel anpassat sig till den mediala kulturen. Följden är en trivialisering av det politiska livet som gör det lättare att undandra sig ansvar.
Vi vet alla att diskursen i etermedia blir alltmer likformig. Oavsett om det handlar om kultur, idrott, vetenskap, politik eller förmedling av nyheter har vi att göra med samma litet hurtiga, lätt ytliga och distanserat personliga samtalston, hemmahörande i en vag medelklasskultur där alla har liknande värderingar.
Journalisternas uppgift borde i stället vara att beskriva den politiska verkligheten just som verklig, i all sin komplexitet. Den intuitiva tendensen att skapa underhållning måste hållas i schack och sakpolitiken hamna i förgrunden.
KJELL MAGNUSSON
Docent, Uppsala universitet
