Miraklet i London

Har du någon gång upplevt ett mirakel? En sådan där osannolik händelse som skakar om alla närvarande, ett oförklarligt skeende som ingen någonsin kan glömma? Hade du hade befunnit dig på rätt plats i London den 11 mars 1791 hade du kunnat lägga ”upplevt mirakel” till ditt cv. Joseph Haydn hade inför sin resa till London komponerat 12 symfonier, de som påpassligt kallas ”Londonsymfonierna” idag. Men den där dagen då den fjärde av symfonierna skulle spelas för första gången inträffade något alldeles speciellt, något som skulle ge Symfoni nr 96 namnet Miraklet. Platsen är Hanover Square Rooms och Haydn är mer populär än någonsin. När tonsättaren tar plats på scen framför sin orkester lämnar en del av publiken sina platser för att trängas framför scenen så nära Haydn som möjligt. Som på en modern rockkonsert alltå, något som gör att en del platser i mitten av salen blir tomma. Då händer det! En stor, tung ljuskrona lossnar från sitt fäste i taket och störtar ner på de tomma platserna där publiken suttit bara några minuter tidigare. Så fort den första förskräckelsen lagt sig ropade folk: ”Ett mirakel, ett mirakel”. Situationen beskrivs av Haydns levnadstecknare Albert Christoph Dies och den är vid djupare forskning korrekt återgiven, nästan. Det var inte symfoni nr 96 som spelades utan nr 102. Fast inte spelar just det någon roll i det stora hela. Eller hur?



Ett tjugotal år tidigare var Haydn anställld vid Furst Esterházys hov som förste kapellmästare. Under sommaren vistades de i furstens rokokopalats Esterháza i Fertőd, Ungern. Tiden gick och gick och musikerna längtade förstås hem till sina familjer. Men fursten visade inte minsta tecken på att vilja släppa iväg dem, så Haydn fick en lysande idé värdig den Oppfinnar-Jocke han var. Han komponerade sin Symfoni nr 45, numera kallad Avskedssymfonin, där han i finalen helt enkelt lät den ena musikern efter den andra i orkestern blåsa ut sitt ljus och under tystnad lämna scenen. Till slut fanns bara konsertmästaren och Haydn kvar med varsin sordinerad violin. Furst Esterházy fattade vinken, som ju var ganska tydlig, och orkestern fick äntligen semester. Kika på klippet av finalsatsen från Nyårskonserten 2009 med Daniel Barenboim. Här kan man se hur det hela går till när orkestern lämnar, en efter en:



Källa: Opus

OPUS ger dig fascinerande och underhållande läsning om allt inom klassisk musik: opera, symfonisk musik, kammarmusik, körmusik, vokalister, instrumentalister och framstående solister. Vår ambition: aldrig mossigt och snobbigt, alltid allmänbildande och inspirerande! OPUS berättar vad som händer i svenskt och internationellt musikliv, presenterar intervjuer med artister och spännande porträtt av tonsättare och allt från artikelserier om Gustav Mahler till Jussi Björling, reseguider och en omfattande svensk kalender över kommande konserter.