Fotbollsdomaren är till sin natur despotisk. Han utövar sin diktatur utan att behöva rädslas för opposition; han är bödeln som utövar sin makt med operagester. Med visselpipan i munnen fördelar han ödets vindar och godkänner eller dömmer bort mål. Med ett kort i sin hand höjer han fördömmelens arm: gult som är varningen för en syndare som fortfarande har chans att bättra sig, rött eller gult kort en andra gång som innebär omedelbar utvisning.
Linjedomarna som bistår och inte kan bestämma betraktar spelet från sidan med en liten flagga i handen. Bara domaren själv får vistas på spelplanen. I många länder gör han med rätt först korstecknet inna han går in och visar sig för dne rytande massan. Hans jobb är att göra sig hatad. Detta är f.ö. den enda gemensamma nämnaren inom fotbollen: alla hatar domaren.
Alltid utvisslad och aldrig applåderad. Ingen springer som han; han är den ende på planen som måste springa hela tiden. Han travar på som en utschasad häst, en främmande fågel som flåsar omkring utan paus. Som belöning för hans uppoffring tjuter massan och "domarjävel" ekar över hela arenan. När bollen råkar nudda vid hans kropp påminner publiken honom om alla runda ord (sfärord) som finns. Men domaren står emot förolämpningarna och förbannelserna.
Förlorarna förlorar på grund av honom och vinnarna vinner trots honom. Om inte domaren redan funnits skulle fansen vara tvungna att uppfinna honom som alibi för alla misstag och förklaring på alla olyckor. Ju mer de hatar honom ju mer behöver de honom.
Under decennier var domaren sogklädd. För vem? För honom själv. Numera företäller han sig med färger.
Stig Ö.
Fritt efter Eduardo Galeagos "Himmel och Helvete"
