Molnens historia

Så som de dyker upp, över natt
eller från klar himmel,
kan man knappast säga
att de föds.
Så omärkligt som de går över
har de ingen aning om att dö.
Och hur som helst, deras förgänglighet
överskuggar alla andras.

Majestätiskt ensamma stiger de,
vita mot sidenblått,
eller tränger ihop sig
som frysande djur, samfällt
och lojt, samlar sig bläckblå
till elektriska katastrofer,
mullrar, blixtrar oberört,
haglar och öser ur sig.

Sen prålar de igen
med fåfängliga konster, skiftar färg,
apar efter allt som är fast.
En lek är deras historia,
oblodig, äldre än vår.
Historiker, bödlar, läkare
behöver de inte, reder sig
utan hövdingar, utan bataljer.

Lugnt och ohejdbart
går de sin höga väg,
bekymrar sig inte om något.
Antagligen tror de på
återuppståndelsen, lika tanklöst
lyckliga som jag, där jag ligger
på rygg och betraktar dem
för en stund.       / Hans Magnus Enzensberger