Stig Östlund

torsdag, januari 06, 2022

 



När Ryssland vill göra angränsande länder till vasaller i en rysk bakgård kommer tydliga motdrag från Finland. Den svenska regeringen är samtidigt anmärkningsvärt passiv, skriver Pål Jonson och Hans Wallmark, M.

Publicerad 
Henrik Montgomery/TT
Foto: Henrik Montgomery/TT
Henrik Montgomery/TT
Foto: Henrik Montgomery/TT

DEBATT | SÄKERHETS­POLITIK

Europa befinner sig i det allvarligaste säkerhets­politiska läget på årtionden. Ryssland har mobiliserat över 100 000 soldater i Ukrainas omedelbara närhet och skruvat upp den aggressiva retoriken. Det ställs totalt oacceptabla krav på en ny säkerhets­ordning. Ryssland vill lägga en död hand över möjligheten för Ukraina, men även för Sverige och Finland, att ansluta sig till Nato. Om kraven inte tillmötesgås finns hotet om att trappa upp det militära våldet mot Ukraina.

Putin accepterar inte grunderna i den europeiska säkerhets­ordningen. Ryssland vill att angränsande länder ska reduceras till vasaller i en rysk bakgård. Det är oerhört viktig att vara tydlig tillbaka: vi i väst anser att alla länder själva ska kunna göra sina egna säkerhets­politiska vägval inklusive om man vill tillhöra Nato och EU. Intresse­sfärer och buffert­zoner för stor­makterna är något som ska förpassas till historiens soptipp.

Det ryska agerandet har genomgripande konsekvenser för Sveriges säkerhet. Trots detta har regeringen varit anmärkningsvärt passiv under hela den här krisen. Det är symptomatiskt att Magdalena Andersson valt att avböja att delta på Folk och Försvars rikskonferens i januari. Rikskonferensen är det viktigaste forum som finns i Sverige för att diskutera säkerhets- och försvars­politiska frågor. Men trots detta lämnar statsministern walk-over.

Detta står i djup kontrast till hur Finlands politiska ledarskap valt att agera. President Niinistö har vid ett flertal tillfällen under den senaste månaden markerat mot Rysslands hot mot den europeiska säkerhets­ordningen samt under­strukit betydelsen av den finska Nato­optionen. Den social­demokratiska stats­ministern Sanna Marin framhöll också senast i sitt nyårstal att Finland upprätthåller möjligheten att ansluta sig till Nato. Miljöpartiet de gröna i Finland har nyligen öppnat för ett finskt Nato­medlemskap om det sker tillsammans med Sverige.

Detta är verkningsfulla finska motdrag när Ryssland nu försöker inskränka suveräna staters rätt att själva besluta sina säkerhets­politiska vägval.

När Sveriges riksdag för ett år sedan uppmanade regeringen att likt Finland införa en Nato­option i den säkerhets­politiska linjen svarade utrikes­ministern att detta var ”en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige”. Uttalandet ter sig absurt i ljuset av finsk tydlighet och det vore givetvis en styrka om Finland och Sverige kunde agera gemensamt.

Försvarsminister Peter Hultqvists kritik mot att Ryssland vill hindra framtida Nato­utvidgningar faller platt när att han i nästa andetag utesluter att Sverige någonsin ska bli medlem. Det tyder på att det är viktigare för regeringen att blidka kritikerna i det egna partiet än att erkänna att Sverige är extremt beroende av att Nato upprätthåller den europeiska säkerhets­ordningen. Realpolitik har förbytts till identitets­politik i den social­demokratiska säkerhets­politiken.

Trots att riksdagen två gånger kört över regeringens säkerhets­politiska linje och vädjat till stats­ministern att bjuda in till breda samtal vägrar Social­demokraterna att över­huvud­taget diskutera frågan med oppositionen. Det är djupt ansvarslöst och även oklokt agerat av en historiskt svag regering.

Det finns redan nu två viktiga slutsatser att dra från den pågående konflikten mellan Ryssland och Väst.

För det första är skillnaden mellan partnerskap och medlemskap i Nato glasklar. Försvars­alliansen har tydligt deklarerat under hela krisen att man inte kommer att försvara Ukraina med militära medel. Detta eftersom landet inte omfattas av de gemensamma försvars­garantierna. Det borde rimligen också ha konsekvenser för Sveriges säkerhets­politiska vägval. Vid en kris kommer Nato alltid att prioritera att försvara sina medlemmar snarare än sina partners.

För det andra så är det åter USA och Nato som är i förar­sätet och EU i baksätet under den pågående konflikten. USA har varit tydligt med att man inte kommer att ingå i något avtal med Ryssland över huvudet på de europeiska allierade. Men de politiska konsultationerna kommer att äga rum inom ramen för Nato inte inom EU. Sverige behöver därför en plats vid Natobordet om vi ska kunna få inflytande och påverkans­möjligheter över frågor som är avgörande för vår egen säkerhet.

Situationen är allvarlig och Sveriges säkerhet måste stärkas. Moderaterna ställer därför fyra krav på regeringen:

  • Regeringen har inte lämnat någon samlad information eller samlat oppositionen om den pågående krisen. Det är oansvarigt. Nu behövs samtal på högsta politiska nivå om Sveriges säkerhets­politiska läge och vägval.
  • Frågan om en svensk Natooption har aldrig varit mer relevant än den är i dag. Regeringen måste lyssna på vad en majoritet av Sveriges riksdag tycker. En svensk Nato­option vore en tydlig signal till ett aggressivt Ryssland.
  • Sverige behöver likt Finland öppna upp för en seriös diskussion om ett framtida medlemskap i Nato. Snäva parti­intressen får aldrig gå före Sveriges säkerhet. Ett svenskt Nato­medlemskap måste kunna vara ett reellt alternativ i den säkerhets­politiska verktygs­lådan.
  • Arbetet med att stärka vår nationella försvars­förmåga behöver intensifieras. Försvaret behöver långsiktiga besked om ekonomiska tillskott för att kunna genomföra försvars­beredningens förslag och ÖB:s militära råd fullt ut.
Foto: Henrik Montgomery/TT

Pål Jonson
försvarspolitisk talesperson (M)
Hans Wallmark
utrikespolitisk talesperson (
M)

Bloggarkiv