Hur ska en människa bäst leva sitt liv? Frågan har ställts och besvarats av filosofer sedan Sokrates dagar och löper som en röd tråd i Matthew Sharpes och Michael Ures bok ”Philosophy as a way of life”.
Varje vardag när jag tar min dotter till förskolan går jag upp på Stabby backe i Uppsala. I omgivningen finns ett gravfält från vendeltiden, en cykeltur bort ligger Hågahögen som anlades redan under bronsåldern. Vi vet inte så mycket om de begravda personernas föreställningsvärld, om jag förstått saken rätt, men kontinuiteten med förfäderna tycks ha spelat en stor roll i deras liv. Säkerligen hade de, som väl i alla tider, mål som ansågs viktiga att sträva mot. 3 000 kilometer söderut hade Sokrates i antikens Grekland försökt få dem omkring honom att inse att filosofens avvikande och självgranskande liv är det enda sanna målet. Om man får tro universitetslärarna Matthew Sharpe och Michael Ure som skrivit boken ”Philosophy as a way of life: history, dimensions, directions” (Bloomsbury) är det med Sokrates fokus på etik och självbehärskning som filosofin som levnadssätt egentligen börjar.
Att de antika filosofernas filosofi primärt var inriktad på ett visst levnadssätt hävdade redan filosofihistorikern Pierre Hadot i boken ”Qu'est-ce que la philosophie antique?” (Gallimard, 1995). Det är också Hadot som är Sharpes och Ures läromästare och i hans anda försöker de dra en djärv linje genom hela filosofihistorien som identifierar personer som tagit sig an filosofin på ett liknande sätt som Sokrates och de antika skolorna efter honom. Dessa återfinns i medeltidens kloster, i Montaignes torn, i en och annan upplysningsfilosof, i Schopenhauer och Nietzsche, och slutligen, som enda representanter för förra århundradet, i Hadot och Foucault. ”Philosophy as a way of life” är en precisering och en vidareutveckling av Hadots pionjärinsats.
Urvalet kan för all del ifrågasättas. Visst saknar jag 1900-talsfilosofer som Simone Weil och Ludwig Wittgenstein, för att inte tala om Simone de Beauvoir och existentialisterna. Men det unika med boken är snarast de aspekter som anläggs. Direkt från Hadot kommer alltså den centrala tesen att antikens filosofer betraktade filosofin som ett levnadssätt. I detta ingick det som Hadot kallar andliga övningar som i sin tur anknöt till det goda livets ideal. Författarna identifierar ett dussin sådana, exempelvis vikten av att betrakta saker och ting uppmärksamt, att se på saker ur ett större eller annat perspektiv, att begrunda döden, att förändra sitt förhållningssätt till saker i stället för att ändra på sakerna själva, att bemästra sina passioner, att öva upp sin motståndskraft samt att lära sig skriva i olika litterära genrer.
Filosofihistorien kan sålunda betraktas utifrån olika filosofiskt förankrade levnadssätt snarare än en serie intellektuella teorier.
Utifrån dessa övningar diskuterar författarna om och på vilket sätt en viss person praktiserat filosofi som levnadssätt. Genom att till exempel undersöka en filosofs sätt att skriva försöker de avgöra om skrivandet fungerat som en andlig övning för henne. Ett komplett och entydigt nät av kriterier av det här slaget är förstås en illusion, men det schema författarna presenterar fungerar bra som jämförelseobjekt som tack vare sina kontraster ger oss nya sätt att se på historiska och samtida tänkare och inte minst på oss själva. Filosofihistorien kan sålunda betraktas utifrån olika filosofiskt förankrade levnadssätt snarare än en serie intellektuella teorier. Hadot menade att det existentiella valet kommer först och den teoretiska reflektionen efteråt. Från Sharpe och Ure får vi en översikt över vad filosofi i den här meningen innebär. Med hjälp av denna nyansering analyserar de huruvida filosofi som ett sätt att leva har försvunnit och i så fall till vilken del – inte som en fråga det enbart går att svara ja eller nej på.
Under medeltiden blev kristendomen den förhärskande filosofin, till slut fanns inga egentliga alternativ. Däremot fanns det olika ordnar inom kyrkan med skilda regler och riktningar. Klosterlivet var ett filosofiskt levnadssätt i den antika bemärkelsen. Inte för intet hade Hadot själv fått en katolsk uppfostran, och tillsammans med två bröder till och med hunnit bli prästvigd innan han slutligen lämnade kyrkan. Också i Sverige bevaras än i dag de praktiker som i en kristen tradition knyter samman liv och tänkande i för allmänheten ganska okända kloster- och ordensmiljöer.
Eftersom filosofin under medeltiden var lika med artes liberales (grammatik, dialektik, retorik, aritmetik, geometri, musik och astronomi) inordnades den i en systematisk intellektuell tradition. Den skulle tjäna teologin men kunde ändå bedrivas självständigt och utan att ställa några uttalade krav på hur man levde. De andliga övningarna kristnades. Praktiker som florilegier, sammanställningar av minnesvärda utdrag från texter, och helgonbiografier hjälpte till att hålla fokus på de monastiska principerna i vardagen. Det var inom kyrkan som filosofin fanns, både i den antika betydelsen och den nya intellektuella bemärkelsen. Utanför den kyrkliga hierarkin fanns Dante Alighieri och några till som formulerade en annan form av filosofi.
Montaigne som filosof alltså?
Montaigne var tveksam till systematiken och kravet på stringens inom kyrkofilosofin. Han ville genom en osystematisk och eklektisk skepticism råda bot på sin tids religionskrig. Men det Montaigne ändå delade med klostren var viljan att med skrivandet som andlig övning få syn på sig själv. Montaigne som filosof alltså? Hans sätt att skriva var som bekant stilbildande och Sharpe och Ure menar att essäisten med god marginal kan räknas in ibland levnadssättsfilosoferna. Essäerna kan förstås som andliga övningar, en träning av omdömesförmågan och likt florilegierna fungera som ett slags stöd för minnet i vardagen. Genom att visa på olika sätt att förstå saker ska essäerna öva oss i att inte fälla för snabba och tvärsäkra omdömen, och på det sättet öppna upp oss för en autentisk förundran inför tillvaron.
Hos Montaigne finns inte någon önskan att hitta en vis vägledare eller att själv vara en sådan, även om han ironiskt nog ännu flera hundra år senare är det för många. Han var förvånad över att hans essäer blev så lästa. Sokrates och några andra antika filosofer var för all del förebilder för Montaigne, men han såg inte upp till dem på det typiska sättet. Medvetenheten om de egna kunskapsbegränsningarna är framträdande hos honom vilket också är centralt för Sokrates. Men Sokrates hjältedöd menar Montaigne är ouppnåelig för vanliga människor och helt överdriven. Snarare betonar han hur mycket vår uppblåsta självbild leder till elände, mer än våra svårigheter att behärska oss. Bättre då att acceptera våra svagheter och det vardagliga. ”Jag framställer ett enkelt liv utan glans”, skriver Montaigne och menar att ett sådant liv är fullt tillräckligt. Existentiellt sett behövs inget mer. Jag undrar ändå hur enkelt och glanslöst Montaignes eget liv faktiskt var.
Artonhundratalet präglades av att antikens filosofer nedvärderades. Filosofin skulle tjäna staten. Vetenskapshistorikern Alex Csiszar har visat hur de lärda akademiernas publikationer modellerades efter protokollen från parlamenten. Mot detta reagerade Schopenhauer och Nietzsche som ville återföra filosofin till källorna. Inte heller i dag får filosofin i den antika meningen utrymme på universiteten, menar Sharpe och Ure. Så är det kanske, ändå är det just i en universitetsmiljö som ”Philosophy as a way of life” tillkommit.
Vad ska man säga? Frågan är väl vad vi gjort och vad vi kan göra av traditionens andliga övningar. På samma sätt som den antika filosofin kristnades under medeltiden kunde man tänka sig att det antika arv som förvaltats inom kyrka och teologi tog sig andra former i dag. Måhända har den eremittillvaro som coronapandemin förevisat gett oss nya ideal och genom närmast påtvingade övningar gjort det tänkbart för oss att leva på ett sätt som till exempel påverkar klimatet mindre negativt. Samtidigt har den digitala vardagen bidragit med en ny inramning av det mänskliga samtalet som kanske gjort att vi på djupet förstått betydelsen av långsamma samtal utan agenda, spontana möten med verklig ögonkontakt och ett tydligt kroppsspråk. Vilka olika sätt att skriva och läsa kan vi odla som uppmärksammar andliga övningar i vår tid?
Nästa vecka ska de sälja helt vanliga människors liv, hantverkares och företagares.
Redan under antiken skrattade man åt filosoferna. Och som E N Tigerstedt påpekat är den platonska ironin kanske ett värn mot en skenallvarig inställning till tillvaron. I Lukianos satiriska dialog ”Biôn prasis” (ungefär ”Liv till salu”; snart i svensk översättning av Dimitrios Iordanoglou) säljs olika filosofer till högstbjudande. Kyreanikern i purpurmanteln är för berusad för att ens kunna tala ordentligt och samtidigt så överdådig att ingen har råd att köpa honom, Sokrates säljs för det högsta priset till någon från Syrakusa. Det oväntade med dialogen är slutet: nästa vecka ska de sälja helt vanliga människors liv, hantverkares och företagares. Frågan om det värdefullaste levnadssättet kommer till slut inte ens de som skrattar åt filosoferna undan, varken vid Medelhavet eller vid Stabby backe.
