Den 17 december 2021 offentliggjorde det ryska utrikesministeriet en lista med krav på säkerhetsgarantier från Nato, fast i realiteten från USA. Listan är anmärkningsvärt långtgående och preciserad och innehåller uteslutande krav på västliga eftergifter utan några motprestationer från rysk sida. Nato skall lämna bindande garantier för att Ukraina aldrig tillåts bli medlem av alliansen. Men Nato skall också kringskära möjligheterna att stationera trupp och krigsmateriel i de länder som blivit medlemmar i Nato efter 1997, något som bland annat skulle gälla Polen och de baltiska staterna. Dessa länder skulle därmed i praktiken överges av Nato, eftersom det inte längre skulle vara möjligt att försvara dem i enlighet med Nato-stadgan. Som om detta inte var nog skall inte länder som Finland och Sverige släppas in i Nato, något som uttryckligen bekräftades från ryskt håll.
Listan lades fram efter en period av ökande spänning till följd av ryska truppkoncentrationer kring Ukraina. Ryssland skapade alltså först en kris för att sedan lägga fram sina krav för att sänka spänningen och upprätta ett nytt normalläge, fast nu på ryska villkor.
Kraven är i sig talande. De avslöjar en ambition att återgå inte bara till en rysk säkerhetsbuffert västerut av samma slag som efter andra världskriget utan också en återgång till sovjetisk maktpolitik i geostrategiska termer, där Ryssland definierar det man presenterar som legitima säkerhetsintressen gentemot omgivande stater, inte enbart de baltiska staterna och Polen utan även Finland och Sverige. Dessa staters suveränitet erkänns alltså inte, utan de behandlas som ett slags lydriken, underkastade den mäktige grannens säkerhetsintressen, en tillsynes märklig anakronistisk konstruktion i det 21:a århundradet.
Flera kommentatorer har förbryllats av dessa långtgående krav och varit benägna avfärdat det hela som skrämskott avsedda att mjuka upp motparten, i detta sammanhang den amerikanske presidenten. Förklaringen kan då vara en välkänt maktpolitisk taktik där en kris skapas och följs av långtgående krav och där motparten tvingas till eftergifter för att undvika ytterligare eskalation. Offret görs ansvarigt för fortsatt spänning och avkrävs lämpliga tributer för att (för stunden) lugna ner läget.
Denna förklaring är inte särskilt hoppingivande, men en alternativ tolkning är knappast mer optimistisk. Eftersom Ryssland vet att kraven inte bara är svårsmälta utan komplett oantagbara – de skulle innebära att Nato självmant kollapsade och USA gjorde säkerhetspolitisk bankrutt i Europa – kan detta vara själva avsikten. Oantagbara krav är ett från historien välkänt sätt att åstadkomma ett casus belli (krigstillfälle), en ursäkt för en maktpolitisk positionsframflyttning eller angrepp i en eller annan form. Till skillnad från alternativet ovan handlar det här inte om att pressa fram eftergifter utan att göra motparten till syndabock för egna planerade övergrepp.
De långtgående krav som Österrike-Ungern i juli 1914 riktade mot Serbien efter attentatet i Sarajevo var medvetet oantagbara. På samma sätt var de tyska kraven på Polen 1939 omöjliga för den polska regeringen att acceptera och de sovjetiska kraven på Finland i november 1939 inte avsedda som ett förhandlingsunderlag utan som ett diktat – Sovjetunionens säkerhetsintressen bestämdes av geografin och var inte förhandlingsbara. Inte för inte använde den finländske presidenten Sauli Niinistö i sitt nyårstal ordet ukas (påbud, förordning) för att beskriva den ryska statsledningens framstöt åtta decennier senare.
Men Niinistö varnade också för en utveckling där stormakterna gör upp sinsemellan över huvudet på de små staterna och på deras bekostnad. Två sådana förödande uppgörelser föregick andra världskriget och banade i praktiken väg för kriget. I München 1938 ledde den brittiske premiärministern Chamberlains eftergiftspolitik till att Tjeckoslovakien offrades i den fromma förhoppningen att freden därmed skulle vara tryggad – peace in our time med Chamberlains trosvissa formulering.
Knappt ett år senare var tiden kommen för nästa stormaktsuppgörelse över huvudet på mindre stater. I den hemliga delen av den så kallade Molotov-Ribbentroppakten delade Sovjetunionen och Tyskland upp hela bältet av randstater från Svarta Havet till Ishavet mellan sig i intressesfärer där vardera parten gavs fria händer. Kraven på Finland hösten 1939, och anfallet den 30 november, var en direkt följd av denna uppgörelse, vars innebörd småstaterna bit för bit varseblev.
Historien beskriver nu ett olycksbådande cirkulärt mönster. Sovjetstaten hade i och med Versaillesfreden 1919 placerats bakom ett bälte av randstater, en cordon sanitaire. Med Molotov-Ribbentroppakten likviderades denna europeiska säkerhetsordning och med Jalta-överenskommelsen 1945 konfirmerades Sovjetunionens säkerhetspolitiska överhöghet över ett nytt randstatsbälte, nu ritat västerut. Allt detta föll samman med Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning.
I och med de ryska kraven i december 2021 är Europa tillbaka i denna geopolitiska dragkamp med dess dystra facit av krig och krigshot. Ryssland kräver nu uttryckligen en återgång till Stalins och Peter den stores buffertzoner. De direkt berörda småstaterna är inte förhandlingsparter utan förhandlingsobjekt. Till det olycksbådande cirkulära mönstret hör att hot om militära åtgärder nu framförs explicit liksom att de stora återigen bör göra upp över huvudet på de små, och att föreställningen om eftergifter nödvändiga i fredens namn kan leda till det motsatta, till ett storkrig som kan vänta runt hörnet.
Wilhelm Agrell
professor emeritus i underrättelseanalys, Lunds universitet
