Stig Strömholm:
Redan på medeltiden drog man till Paris för att plugga
Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Mycket har skrivits om ”the grand tour”, den bildningsresa till den europeiska kulturens ursprungs- och centralorter som länge var en nära nog obligatorisk del av livsprogrammet för privilegierade unga män från Nordeuropa. Mindre uppmärksamhet har ägnats åt de resor som nordiska studenter under medeltiden företog till de universitet som börjat verka i slutet av 1100-talet – resor som sannolikt hade vida större betydelse för de hemvändande resenärernas karga ursprungsländer än de ofta tämligen ytliga kulturyttringar som de flesta kavaljersresenärer medförde från sin grand tour på 1600- och 1700-talen.
Förklaringarna till denna skillnad i eftervärldens uppmärksamhet är enkla. De medeltida resenärerna är mer anonyma, mindre glansfulla och framför allt mer svåråtkomliga. Tidsavståndet är större, källorna är färre, magrare och mer svårtolkade. Det krävs speciella kunskaper för att kunna utnyttja dem. Resenärernas språk var med få undantag latin.
Varje gång en vän av humanistisk bildning och humanistiska studier här i landet står i begrepp att brista ut i klagan över humanioras tillbakasatta ställning i dagens svenska lärdomsvärld fastnar veropen i halsen vid anblicken av tre ord som i eldskrift lyser inför den klagandes inre ögon: Runica et mediævalia. Det uttydes ”Kunskap om runor och medeltid” och är namnet på ett lärt, aktivt och produktivt samfund, vars ledande och outtröttliga eldsjäl är den stockholmske medeltidshistorikern Olle Ferm. Samfundet utger flera skriftserier och bedriver sedan tio år studier inriktade mot svenska medeltidsstudenters peregrinationer till universiteten i Wien, Leipzig, Oxford och Cambridge.
Nu föreligger – i en på grund av sitt format och sin vikt ytterst konditionskrävande engelsk- och franskspråkig volym om 959 sidor – en antologi med titeln ”Swedish students at the University of Paris in the Middle Ages” (red: Olle Ferm och Elisabeth Mornet; Centre for Medieval Studies, Stockholm University). Det är en särdeles innehållsrik bok. Det är helt i sin ordning att en redogörelse för just Parisuniversitetet i omfång överträffar alla studier över andra lärosäten under den period som det här handlar om, det vill säga 1200–1500. Ty under de första 150 åren av denna epok var Paris helt dominerade bland de lärdomsskolor dit svenska studenter sökte sig. Innan Karlsuniversitet i Prag grundades år 1347 fanns inte något universitet på den europeiska kontinenten norr om Alperna.
Medeltidens universitetsfolk var minst lika diskussionslystna och kritiska som sina sentida efterföljare.
I åtta huvudavdelningar, delade i 20 kapitel av varierande längd och följda av ett urval texter från den studerade perioden (i original och med översättning) erbjuder ”Swedish students” en bred överblick över många kunskapsområden. Upprepningar och överlappande texter, liksom en viss återanvändning av tidigare publikationer är oundvikliga i ett verk med ett så omfattande ämne och så många medarbetare. De är 15 till antalet.
För att den kunskapsmassa som här presenteras ska bli begriplig för en nutida läsekrets och kunna på ett meningsfullt sätt placeras in i sitt historiska, socialhistoriska och idéhistoriska perspektiv är det oundvikligt att författarna här och var tämligen utförligt redogör för de komplicerade och föränderliga omgivande ramarna, det vill säga förhållanden och förlopp i den parisiska, franska, europeiska och nordiska omgivning där de svenska Parisresenärerna hörde hemma.
Hur påverkades – för att ta tre enkla exempel – de svenska studenterna av digerdöden, den pandemi som bröt ut på 1350-talet, av det engelsk-franska hundraårskrigets utbrott och de franska nederlagen och inre oroligheterna efter 1346, av det tidiga 1400-talets franska inbördeskrig? Vad betydde brödrastriderna i det svenska kungahuset i slutet av 1200-talet? Hade Alsnö stadga och Kalmarunionen påtagliga verkningar för de svenska Parisstudenterna? De bevarade källorna talar inte om sådant. Det är sannolikt luckor i materialet snarare än explicita utsagor som tyder på att normala förhållanden inte rådde.
Mer direkt bör de svenska studenterna ha påverkats av de teologiska och filosofiska lärostrider som rasade vid Parisuniversitetet. Medeltidens universitetsfolk var minst lika diskussionslystna och kritiska som sina sentida efterföljare. Varken ”Filosofen”, Aristoteles, eller den främste teologen, Thomas av Aquino, undgick häftiga kritiska attacker på 1200-talet, och ett århundrade senare stod striden mellan Ockhams ”nominalism” och den härskande ”realismen”. Även här är emellertid källorna tystlåtna och svårtolkade. Detsamma gäller den stora schismen mellan påven i Rom och motpåven i Avignon på 1300-talet, låt vara att de svenska Parisstudenternas ställningstaganden säkerligen främst dikterades av de egna biskoparnas och domkapitlens hållning.
Parisuniversitetet hade växt fram som ett samarbetsorgan mellan de ”skolor” som under det intellektuellt livaktiga 1100-talet skapats av enskilda lärare och deras lärjungekretsar. Påve- och kungabrev gav år 1215 verksamheten en fastare organisation, där man återfinner det moderna universitetsväsendets ledningsorgan – kansler och rektor – och dess fakulteter och lärdomsgrader.
Flest tycks de ha varit under 1300-talets första hälft; då räknar man med att ett trettiotal svenskar varje år fanns i universitetsstaden.
Viktiga byggstenar i det från början starkt internationellt präglade Parisuniversitetet var nationerna. Svenska studenter var hänvisade till den engelska nationen, till vilken tyskarna också hörde. Bevarat arkivmaterial från nationen utgör en av de viktigaste källorna beträffande svenskarna i Paris.
Hur många svenskar företog den kostsamma och alls inte riskfria Parisresan, Iter parisiense, under den period – från 1200 till 1500 – som ”Swedish students” omfattar? Ferm räknar med minst 400, kanske uppåt 500. Flest tycks de ha varit under 1300-talets första hälft; då räknar man med att ett trettiotal svenskar varje år fanns i universitetsstaden. Det var en blygsam minoritet. Paris samlade akademiska befolkning anses ha uppgått till omkring 3 000 (i en stad med drygt 200 000 invånare). Efter 1350 sjunker antalet svenskar kraftigt; det sker visserligen en återhämtning efter år 1400, men sin unika ställning som mål för svenskarnas akademiska peregrinationer kan Paris inte bevara efter denna tid. Konkurrens från de mer närbelägna tyska universitet som nu grundas gör sig tidigt gällande.
Vilka var dessa svenskar och vad studerade de? Kyrkomän var den klart dominerande gruppen, men enstaka lekmän förekom också. Det svenska högfrälset är företrätt, men de flesta studenter hörde hemma i den provinsiella lågadeln och det förmögna borgerskapet. Det avgjorda flertalet studerade artes, det vill säga de ämnen som hörde till den filosofiska fakulteten. Teologiska och juridiska studier var betydligt mer sällsynta. En normal studietid tycks ha varit tre–fyra år. De flesta nöjde sig med den lägsta graden på lärdomens stege, baccalaureus, om de alls avlade någon examen.
Antologins redaktörer och författare har – med metoder som särskilt utvecklats av Ferms medredaktör, den franska forskaren Elisabeth Mornet, kunnat följa omkring 250 av de svenska Parisstudenterna. Deras karriärer tyder på att den krävande Parisvistelsen – själva resan tycks ha tagit omkring tre veckor i anspråk – var en lönande investering. De flesta bland de hemvändande gjorde karriär inom kyrkan, där de på 1200-talet framväxande domkapitlen erbjöd ämbeten som kaniker, domprostar och ärkedjäknar. Den stora andelen Parisresenärer i det högsta skiktet – biskoparna, som ju ex officio hörde till riksrådet – är påfallande. Domkapitlen i tre av de svenska stiften – Uppsala, Linköping och Skara – svarade under vissa perioder för studenthem i Paris. Över huvud taget visar ”Swedish students” vilken betydelse för den svenska kyrkliga men också kulturella utvecklingen domkapitlen kom att få. De fungerade ofta som ett slags kyrkliga generalstaber.
Särskilda avsnitt av ”Swedish students” ägnas de fåtaliga svenskar som gjorde Parisresan fruktbar genom egna intellektuella insatser, i enstaka fall uppmärksammade utanför rikets gränser. Dessa kapitel är av betydande idéhistoriskt intresse; det skulle emellertid spränga ramarna för en tidningsartikel att behandla dem här. Kanske bör ändå nämnas den heliga Birgittas andlige vägledare, magister Mathias Lincopensis
Hos en läsare som är tillräckligt gammal för att ha minnen från mellankrigstiden och det andra världskrigets tidiga år leder läsningen av den mäktiga volymen tanken till vad som på bättre svenska näringsställens matsedel i denna arkadiska tid hette ”extra smörgåsbord u v s”, där de tre avslutande bokstäverna betydde ”utan vidare spisning”. Det innebar att anrättningen inte ansågs kräva någon huvudrätt eller dessert. Det var otvivelaktigt en riktig bedömning. Den som skriver detta tror sig en gång i livet ha upplevt ett extra smörgåsbord u v s. Det var monstruöst. Där fanns allt. För en glupsk tolvåring var det ett ovanligt konkret förverkligande av lyckan, grumlad endast av tvånget att finna en rimlig ordning för njutandet av håvorna.
När jag efter avslutad – tämligen tidskrävande – läsning förliknar ”Swedish students” vid ett extra smörgåsbord u v s i lärdomens rike utgör det därför inte ett negativt omdöme För den svårfunna ordningen mellan rätterna svarar ju redaktörerna. Det är tvärtom en uppriktigt tacksam hyllning. Förargligt nog är den emellertid inte helt korrekt. Ty till verkets 959-sidiga del I fogar sig en låt vara betydligt magrare huvudrätt, en del II. På 155 sidor återger denna en skrift, ”Extractio de Logica Burley”, jämte fyllig inledning och kommentar. Det är ett utdrag ur den traditionelle (”realistiske”) filosofen Walter Burleys lärobok i logik; det sammanställdes i Paris omkring år 1330 av en svensk, den lärde franciskanmunken Johannes Nicolai. Han kritiserar Burley och förhåller sig positivt till den radikale William av Ockhams ”nominalism”. ”Extractio” är ett av de tidigaste vittnesbörden om hur Ockhams idéer spreds i Europa. Den medeltida verkligheten var oändligt mycket rikare, till och med i den karga periferi som Sverige utgjorde, än vad nutiden oftast föreställer sig.
