Längdskidor aktiverar stora muskelgrupper vilket gör sporten till den mest krävande av alla uthållighetsidrotter. Dess olika deltekniker, som stakning och skate, involverar stor mängd av muskelmassan i överkroppen, bålen och benen vilket gör att syretransporterande organ som hjärtat belastas mer än i andra motionsformer.
Det gör att längdåkning är en utmärkt träningsform för att öka syreupptagningen, så kallat VO2-max. Elitskidåkare har också högst syreupptagningsvärden bland idrottare. Bland manliga internationella elitåkare har få lägre syreupptagningsförmåga än sex liter per minut.
Bra och skonsam träningsform för hela kroppen.
Men även motionärer har stor nytta av sporten, säger Hans-Christer Holmberg, professor i fysioterapi och idrottsvetenskap vid Luleå Tekniska Universitet och Karolinska Institutet.
– Längdskidåkning är en sport man kan hålla på med hela livet. Att åka skidor ger färre stötar och slitage på kroppen än till exempel i löpning, vilket leder till färre skador.
Sporten tränar också hjärnan. H-C Holmberg beskriver längdåkningen med dess stora antal deltekniker som ”ett motoriskt eldorado”.
– Variationer i terrängen, kurvor med olika svängradie, olika fören och hastigheter ställer speciella krav på hjärnans flexibilitet att snabbt skifta mellan olika så kallade representationer av motorik och teknik som finns lagrade i hjärnan.
Nackdelarna då? Utrustningen är dyr, och sporten väderkänslig. Alla som vallat bort sig efter ett ymnigt snöfall, eller förfrusit kinderna i hård motvind har märkt av längdåkningens baksidor. Elitåkare får ofta problem med luftrören efter träning i kalla temperaturer, och därför bör intensiva träningspass helst genomföras när det är varmare än 10 minusgrader.
– Men det är en bra och skonsam träningsform för hela kroppen, och dessutom roligt att komma ut i naturen, säger H-C Holmberg.
