Rötan runt Palmemordet är djup och den bara fortsätter

Dagens Nyhter:

Statens tjänare åklagare Krister Petersson är skyldig medborgarna ett antal hederliga svar på hur han har handskats med det som talar emot Stig Engström som gärningsman. 
Lena Andersson är författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter. 

I nästan 30 år var det landets officiella sanning att Christer Pettersson från Rotebro var Olof Palmes mördare. Det byggde helt på Lisbeth Palmes säkra utpekande. Hennes ord tillmättes enorm vikt. Hon var oantastlig, närmast helig. Därmed ogiltigförklarades alla invändningar. 

Rötan runt Palmemordet är djup och den bara fortsätter.Förundersökningen läggs ner och att Stig Engström från Täby skulle ha varit skäligen misstänkt om han levat, är Lisbeth Palmes vittnesmål glömt och begravet. Ingen minns hur allvarligt det ansågs att ifrågasätta henne. Enligt åklagaren Krister Peterssons redogörelse för vad som hände på Sveavägen den 28 februari 1986 kommer man inte runt Stig Engström. Tidigare kom man inte runt Lisbeth Palme. Nu har man rundat henne fullkomligt – och det utan en kommentar från åklagaren. 
Polisen Hans Melander som under presentationen satt bredvid åklagaren såg sig ändå nödgad att som hastigast benämna det alexanderhugg som löst upp denna den hårdaste av knutar runt utredningen. Men hans förklaring var kryptisk. Lisbeth Palme kunde ha sett Christer Pettersson eller någon som liknar honom utan att denne var gärningsman. En sensationell uppgift helt i förbifarten. Stod Christer Pettersson och tittade på när mordet begicks? Eller vilken ruskig karl menar Melander att hon såg? Många nya frågor uppstod denna dag då det var tänkt att svaren skulle ges: Det är obegripligt att åklagaren inte finner det viktigt ens för sitt intellektuella renommés skull att beakta sådant som talar emot Engström som gärningsman. 
Obegripligt att han tillåter sig att utgå från det han ska bevisa, som när han anför att Engström helt enkelt måste ha burit på en skarpladdad revolver, annars kunde han ju inte begå mordet. Tidigare kom man inte runt Lisbeth Palme. Nu har man rundat henne fullkomligt. Frågan om revolvern handlar inte om formallogik, utan om önskan att få en välgrundad reflektion kring tron att en grafiker på Skandia dagligdags gick omkring beväpnad med ett tungt skjutvapen, vilket var och är ett grovt brott i sig. Hur resonerade åklagaren? Inga svar. Det är obegripligt att Petersson säger sig ha haft ambitionen att gå tillbaka till mordplatsen men inte tycks ha noterat hur mordet gick till. Polisförhören från de första dygnen ger en tämligen klar bild av förloppet. Det hade därför varit betydelsefullt att få reda på vad åklagaren tänker om att Engström kunde komma så nära Olof Palme under promenaden före skotten att han tilläts lägga armen om dennes axlar. Ännu väsentligare hade det varit att höra hur åklagaren – med tanke på att klädsel och accessoarer, nämligen keps och handledsväska, utgjorde bärande delar i argumentationen – har handskats med det faktum att ingen på mordplatsen beskriver vare sig handledsväska eller keps. Hur har han tänkt kring att det bäst placerade vittnet som gick några meter bakom och efteråt ritade en teckning av huvudbonaden såg en stickad mössa med upprullad kant? Och att denna iakttagelse underströks med emfas av vittnet som på grund av ljusförhållandena såg aktörerna som silhuetter. Han betonade särskilt att mördaren inte bar keps. Det är obegripligt att åklagaren inte berör att Engströms handledsväska med en längd av cirka två decimeter gick alla mordplatsvittnen förbi. Gömde han väskan innanför rocken? Gjorde han det efter att ha krånglat ut revolvern ur den mellan Skandiaentrén och Tunnelgatan? Stora innerfickor och mycket att dona med för den som av en slump får syn på makarna Palme, bestämmer sig fort utan att veta om det finns livvakter i närheten och några sekunder senare har dödat statministern med ett välriktat skott. Ett resonemang om hur åklagaren förenar Stig Engströms person med gärningsmannens uppenbara kyla och kapacitet hade varit viktigt att få del av. Med handledsväskan dold under rocken förde han direkt efter skottet effektivt undan vapnet. Hamnade det i den andra innerfickan? Eller bar Engström hölster? Såvitt känt hade han aldrig begått ett våldsdåd. Ändå utförde han denna oförskräckta gärning med ett svårbemästrat vapen under uppvisande av sådan sinnesnärvaro att även det hade förtjänat en utläggning. Efter det oplanerade dådet lyckades förstagångsförbrytaren Engström vara så behärskad att han inte frestades att kasta en enda blick omkring sig och visa sitt ansikte, inte ens mot vittnet fem meter ifrån. Det är så anmärkningsvärt att åklagarens eftertankar om saken hade behövts. Att vi inte fick del av detta slags överväganden är inte bara obegripligt på ett intellektuellt plan, utan också stötande. Men helt i linje med den röta som från första stund har anfrätt mordet på Olof Palme. 
TEXT LenaAndersson