Läkarstudenten som skrev första svenska boken om velocipeder
Gunnar Svartengren, specialist i handkirurgi, pensionerad; cykelhistorike:
sVARTENGREN: Av en slump kom jag över »Cyklisten hemma och på resa – en oumbärlig handbok för varje hjulryttare«, utgiven av Casten Tisell1892 – en av de första svenska cykelböckerna. Det fick mig att söka vidare om författaren bakom boken. Tisell är en bortglömd men viktig cykelhistorisk person. Det visade sig att han levde ett mycket spännande liv.
I svensk cykelhistoria är Adolf Östberg den som anses ha skrivit den allra första svenska cykelboken. »Hjulsport« publicerades i skriftserien »Illustrerat bibliotek för idrott« 1889. Östberg har självklart en första plats i svensk cykelhistoria, både som författare och som föregångsman. Men även Tisell är intressant att omnämna både för sin cykelhistoriska insats och för sitt spännande liv. Ur ett historiskt perspektiv bör Östbergs och Tisells böcker kallas för velocipedböcker, då man på 1800-talet kallade tvåhjuliga fordon med hjulen efter varandra för velocipeder.
Casten Ivan Tisell föddes i Jönköping 1867 och hade två bröder. Hans far August var fängelsedirektör i Karlskrona. Efter studentexamen 1887 studerade Ivan i Uppsala och var inskriven på Östgöta nation. Ett år senare, 1888, tog han mediko-filosofisk examen. Medikofilen var en förberedande examen för att få börja studier på medicinsk fakultet. Denna examen avskaffades 1907. Efter avlagd medicofilexamen påbörjade han sina medicinska studier i Uppsala, där han var inskriven fram till 1894. I Östgöta nations förteckning över studerande står han förutom som medicine studerande även som velocipedagent.
Under studietiden översatte och publicerade Tisell populärmedicinska skrifter i serien »Medicinska vägvisare«, som utgavs under åren 1889–1892. Hans översättningar handlar om hur man skyddar sig mot infektionssjukdomar, om sömnlöshet, sömnmedel och hypokondri. Han studerade medicin, översatte medicinska skrifter och var aktiv i velocipedsporten. Han publicerade också en handledning i Leopold Arends stenografi – en stenografi som användes flitigt innan det Melinska systemet slog igenom.
Under studieperioden i Uppsala var Tisell aktiv som deltagare i cykeltävlingar och funktionär i den nya och mycket livaktiga velocipedsporten. Tisell var invald i Svenskt Hjulförbunds styrelse och redigerade förbundets årscirkulär 1892. Han var även aktiv i den nybildade Uppsala hjulsportförening. Han figurerar i den infekterade tidningsdebatten om cykeltävlingarna 1892 i Gamla Uppsala när resultaten efter tävlingarna den 6 juni ifrågasattes. På oklara grunder hade en cyklist avförts från prislistan som gällde loppet på 10 000 meter. I Stockholms Dagblad publicerades en offentlig protest den 5 juli. Men tävlingsledningen stod på sig och protesterna avslogs. Tisell avbröt sina medicinstudier i Uppsala 1894 och flyttade utomlands och bodde bland annat i Paris och London.
I början av 1890-talet ägde en enorm teknisk utveckling av velocipederna rum i och med införandet av kedjedrift på bakhjulet samt Dunlops uppfinning av luftgummidäck. Dessa cyklar, så kallade säkerhetscyklar, var mindre riskfyllda att cykla på än höghjulingar, som därmed mer eller mindre försvann från marknaden.
Metoderna för tillverkning av cyklar förbättrades och priserna blev överkomliga. Intresset för dessa säkerhetscyklar blev mycket stort och de införskaffades i alla samhällsklasser. Tävlingscykling blev på modet och det bildades cykelklubbar över hela landet. Detta intresse medförde i sin tur efterfrågan på cykelhandböcker på svenska.
Viss information kunde cyklisterna få via tidningen Hjulsport, som började utkomma 1892. Men Adolf Östbergs bok handlade om höghjulingar och det fanns behov av en ny uppdaterad utgåva för velocipeder. Det är då Tisell 1892 publicerar sin bok »Cyklisten hemma och på resa – en oumbärlig handbok för varje hjulryttare«. Boken kostade en krona och femtio öre och gavs ut på eget förlag i Uppsala. Ett litet häfte, »Några ord om velocipedens skötsel och vård«, medföljde gratis. Häftet kunde även köpas separat för tjugofem öre.
I boken inleder Tisell med att meddela att han har använt utländska källor och att han velat ge ut en praktisk handbok både för nybörjare och erfarna cyklister. I den löpande texten hänvisas till de gamla grekerna och aktuella uppgifter från läkare och andra experter. Huvudkällan var den franske läkaren Oscar Jennings »La santé par le Tricycle«.
Det kan konstateras att Tisells råd fortfarande är aktuella. Hans förslag att använda uppiggande medel för att återställa krafterna är både aktuellt och kontroversiellt. Rådet att hålla cykeln ren är däremot oomtvistat. I det inledande kapitlet »Velocipeden som hälsokälla«, beskrivs hur bra det är för kroppens välbefinnande att cykla, att det är en livförsäkring. Även vikten av att hålla god hygien genom tvagning med kallt vatten betonas.
För att må bra och få bästa resultat av sin cykling måste
den, enligt Tisell, utövas på rätt sätt och han skriver att »… velocipedåkning måste dock liksom medicin användas regelbundet och i doser motsvarande behovet«. För att få ut maximalt av en träning rekommenderar Tisell att man ska träna tillsammans med andra: »En god vän drar halva lasset och blir dubbelt nyttig och välgörande för kropp och själ.« På vintern, då man inte kan cykla, rekommenderar Tisell att man gör andra kroppsövningar, exempelvis använder hantlar.
den, enligt Tisell, utövas på rätt sätt och han skriver att »… velocipedåkning måste dock liksom medicin användas regelbundet och i doser motsvarande behovet«. För att få ut maximalt av en träning rekommenderar Tisell att man ska träna tillsammans med andra: »En god vän drar halva lasset och blir dubbelt nyttig och välgörande för kropp och själ.« På vintern, då man inte kan cykla, rekommenderar Tisell att man gör andra kroppsövningar, exempelvis använder hantlar.
Nästföljande kapitel, »Till Sveriges kvinnor«, ägnas åt kvinnlig cykling. I inledningen omtalar Tisell att det är dags för svenska kvinnor att lämna krocketspelet och börja cykla i stället. Han ifrågasätter varför svenska kvinnor inte cyklar, varför det modet ännu inte har kommit till Sverige. Han tycker att svenska kvinnor, likaväl som danska, ska cykla. I detta kapitel uppmanar han kvinnorna att cykla för motionens och välbefinnandets skull: »… utveckla Edert naturliga behag och stärka Edra muskler«. Tisell ansåg att lika väl som en man kunde cykla så kunde en kvinna också det. Efter detta kapitel följer sedan ett antal andra med olika råd om bland annat hur man ska sitta på cykeln, hur man ska åka nerför backar och hur mun, näsa och andning ska användas under cykling.
Boken, som omfattar 88 sidor, avslutas med plats för egna dagboksanteckningar och kassabok. I slutet av boken finns ett flertal annonser, däribland en för Tisells egen cykelförsäljning på Drottninggatan i Uppsala, där engelska och svenska velocipeder ställs ut och säljs. Det finns även en annons om tidningen »Hjulsport – tidning för Sveriges velocipedryttare«. I tidningen Ny tidning för idrott (nummer 26) recenserades Tisells bok syrligt 1892. Redaktionen konstaterar att Anders Östberg redan behandlat det som Tisell skrivit minst lika korrekt i tidningens tidigare nummer under rubriken »Råd för hjulryttare«.
När Casten Ivan Tisell fyllde 50 år den 31 maj 1917 skrev Svenska Dagbladet: »Med. Dr. C Ivan Tisell. Född i Jönköping, studerade han först i Uppsala och tog Med. Doktors examen i Paris och London. Han var därefter i 22 år bosatt i utlandet, senast i England, men återkom för 1 1/2 år sedan till Sverige och ägnar sig för närvarande hufvudsakligen åt författarverksamhet och sprängämnes uppfinningar.«
Men även medicinska frågor intresserade honom. I tidskriften Hela Världens septemberhäfte, utgiven den 30 augusti 1917, skrev Tisell en artikel om vår härstamning från aporna.
Tisell efterlämnade många olika »avtryck«. Under pseudonymen Ivan Terjo gav han 1918 ut boken »Stegen« på Åhlén och Åkerlunds förlag. Pris 6 kronor 50 öre. Den är illustrerad av två förnämliga konstnärer: Ture Nerman har gjort omslaget och Werner Liljeqvist vinjetterna. Boken innehåller ett antal noveller som utspelar sig i ett slags drömvärld. Det är ute i främmande länder, mest i Frankrike, som osannolika händelser sker. Medelålders män, unga kvinnor och relationsproblem, som i »Gamla Martas liljor« där en ung kvinna blir anklagad för stöld.
Som sprängämnesexpert har Tisell inregistrerat ett patent på sprängämnen i USA 1918 (No 246,392) om användning av nitrohydrokarbonat och perklorider. För att utnyttja sina kunskaper och patent bildar han 1917 AB Säkerhetssprängämnen tillsammans med flera bemärkta personer. De planerar en fabrik för tillverkning av sprängämnen i Upplands Väsby. Men han blir plötsligt anhållen för att ha förskingrat stora summor i aktiebolaget och döms för detta till straffarbete.
I tidningsartiklar framkommer att Tisell år 1904 ingått äktenskap i London med italienskan Madame Bertaso, som han sedan övergav. Han gifte sig igen 1917 med en svenska som han skilde sig från 1919. I samband med skilsmässan kommer hans första italienska hustru Madame Bertaso
till Sverige. Hon och hennes dotter har bott i olika länder där hon försörjt sig genom att ge språklektioner. Genom sitt giftermål med Tisell hade hon blivit svensk medborgare. När hon råkat i nöd i Schweiz och där begärt understöd skickades hon därför till Sverige, och då uppdagades tvegiftet. Tisell döms även för detta. 1925 figurerar Tisell på tidningssidorna igen. Nu är det kokain som försäljs, och han döms tillsammans med »kokainkungen« Ernst Nordin till böter på 450 kronor.
till Sverige. Hon och hennes dotter har bott i olika länder där hon försörjt sig genom att ge språklektioner. Genom sitt giftermål med Tisell hade hon blivit svensk medborgare. När hon råkat i nöd i Schweiz och där begärt understöd skickades hon därför till Sverige, och då uppdagades tvegiftet. Tisell döms även för detta. 1925 figurerar Tisell på tidningssidorna igen. Nu är det kokain som försäljs, och han döms tillsammans med »kokainkungen« Ernst Nordin till böter på 450 kronor.
Efter alla turer beger sig Tisell utomlands igen. Han vistas i England från 1932. Men 1934 figurerar han på tidningarnas sidor igen. »Svensk doktor utvisas från England« är huvudrubriken i Svenska Dagbladet den 6 april 1934. Vid ankomsten till Göteborg anhålls och häktas Tisell den 4 maj. Han anklagas för förfalskning och bedrägeri. Han har använt olika täcknamn för att dölja sin identitet (von Wolfram, Termowski, Karminsky, von Tarnov och Castell).
Förfalskningen gäller Dr Sven Kirkortz namnteckning på en borgensförbindelse. Sven Kirkortz hade en bror, Gustav, som också var legitimerad läkare. Gustav hade praktik i Falkenberg och Sven i Stockholm. De hade sina studieperioder i Uppsala parallellt med Tisell på 1890-talet och kände honom sannolikt väl. Dr Sven Kirkortz avled 1931, och det är de efterlevande som upptäckt förfalskningen. Det rör sig om 3 000 kronor, i dagens penningvärde flera hundra tusen kronor. Tisell döms den 19 oktober 1934 till straffarbete i två och ett halvt år.
Casten Ivan Tisell är en mystisk och samtidigt mycket fascinerade person som är svår att få grepp om. Alla hans alias, pseudonymer och vistelser utomlands gör det svårt att finna spåren efter honom. Han dog den 19 oktober 1941 och ligger begravd på Skogskyrkogården i Stockholm. Gravstenen är sedan länge borta. Som cyklist har Tisell lämnat tydliga men väldigt underskattade spår i svensk cykelhistoria. Det är otvetydigt att han gav ut den första svenska boken om velocipeder – cyklar så som de ser ut nuförtiden. Hans cykelbok är klart läsvärd, och det gäller även det lilla häftet »Om velocipedens skötsel och vård«.
