Mahler

En musikalisk stämningskavalkad

”En symfoni mäste vara som världen. Den måste innehålla allt.” Så beskrev Mahler sin egen musik. Han skrev också in sitt egen liv i musiken – och ”der Weltschmerz”.



Det hävdas att Mahlers femte symfoni är byggd på en abstrakt idé där helheten styrs av en utveckling från skugga till ljus. Detta återspeglas också i Mahlers liv, dock ofta i omvänd riktning. Hans liv hade starka brott mellan ljus och mörker. Hans familjesituation var dramatisk och full av tragedier. Föräldrarna Bernhard och Marias äktenskap var olyckligt från första dagen. Detta till trots, fick de 14 barn, varav Gustav var nummer två. Åtta syskon dog tidigt, fyra före två års ålder. Hans bror Otto, nummer tolv i ordningen, begick självmord precis samtidigt som han höll på att få ett genombrott som dirigent. Endast Gustav och två systrar fick en normal livslängd. Fadern hade ett svårt humör och uppförde sig hotande gentemot både hustru, barn och hushållerskor. Hemmet var inte ett ställe för en lycklig uppväxt. Att Gustav Mahler brottades med problem från uppväxten – och senare tragiska upplevelser – vittnar hans besök i vuxen ålder hos Sigmund Freud om. Det judiska arvet var inte heller till fördel för honom, något som senare i livet medförde att han konverterade till katolik.

Hans far ville, trots våldsamma uppfostringmetoder, ge barnen den utbildning han själv aldrig fick. Han var tidigt klar över Gustavs konstnärliga gåvor och försökte, trots stora ekonomiska problem, att ge honom en gedigen musikutbildning. Gustav fick sina första musiklektioner i hembyn Jihlava, i dåvarande Mähren. Fadern såg Gustav framför sig som en berömd pianist, men så blev det som bekant inte. Dirigering och komposition blev hans vägval.

Från hembyn följde vägen till Prag där han stannade i två år, trots att han inte trivdes. Efter något år hemma igen, blev han som 15-åring antagen vid konservatoriet i Wien. Här blev mötet med musiklivet en chockartad upplevelse. Den tidens berömdheter bodde sida vid sida; Bruckner, Hanslick, Brahms och många fler. Men det var Wagners besök i staden som gav honom den mest avgörande upplevelsen, speciellt då han fick uppleva Tannhäuser och Lohengrin. Han blev en stor beundrare av Wagner. ”Jag har konverterat till wagnerismen”, skrev han vid ett tillfälle. Trots det skrev han själv en annan slags musik. Mahler blandar det sublima med det triviala, det patetiska och extatiska med det groteska och det ironiska, det konstfärdiga med barnsånger och folkmelodier. Mahlers personlighet, hans liv som växlat mellan glädje och sorg, och den musiken han skapade utifrån det, uppgår i en högre enhet!

Och detta hörs tydligt i hans femte symfoni. Samtidigt menade han att han hade kontroll över sina färdigheter och sin kompositionsteknik. ”I mitt verk kommer det inte att vara romantiska eller mystiska element. Det kommer ganska lätt bli ett uttryck för en kraft utan motstycke, för en mans gärning i solljuset, en man som har nått höjden av sin livskraft. ” Intet mindre! Det personliga kommer i starkt fokus i denna symfoni. Det paradoxala med symfonin är att den representerar det mest objektiva och absoluta han hade skrivit fram till dess, 1901. Då kommer citatet ovan om antiromantik i ett märkligt ljus.

Men utommusikaliska händelser kan förklara en del. Symfonin skrevs då han träffade Alma Schindler, som senare skulle bli hans hustru och ta hans efternamn. Hon var den stora kärleken, hon förstod hans musik. och hon komponerade själv. Det blev några idylliska år. Hon hjälpte honom att skriva noter. Det verkar ha gått fridfullt till. Och om det är sant att Mahler skrev den berömda fjärde satsen, adagietton, till henne, blir idyllen fulländad. Den satsen har också blivit odödlig genom att Luchino Visconti använde satsen i filmen Döden i Venedig. 
/Av Nils E. Bjerkestrand, professor emeritus, Norges musikkhøgskole