Svenskan har två att.
Det ena är infinitiv-att: gilla att dansa, lätt att förstå. I löpande tal är uttalet ofta obetonat å eller a. Det andra är bisatsinledande att: jag gillar inte att han dansar; det är lätt att man somnar. Uttalet är mer stavningslikt, att.
Men bisats-att är tvärtom: det kan ibland kännas som om det kommer för ofta. Den iakttagelsen är nog riktigare. Tillsammans med ett annat småord har att börjat dyka upp som bisatsinledare där förut det andra småordet räckte, eller vi använde en annan ordkombination: ”jag försökte undvika honom fast att han hjälpte mig”; ”hon slutar eftersom att hon ska flytta”; ”det känns som att [inte som om] alla slår alla”. Förändringen är begriplig.
Den välvilliga kan se den som en inneboende strävan i språket efter systemenlighet. Vi börjar så många bisatser med att eller ett småord+att: därför att, för att, så att.
Då kan det väl i konsekvensens namn också heta eftersom att, fast att, som att. Svenskans uppsättning av så kallade subjunktioner (eller underordnande konjunktioner, med en äldre term) är också ständigt rörlig. Borta är änskönt (’trots att’), ehuru, emedan (som betyder eftersom, inte medan!) och alldenstund. På väg in är eftersom att, fast att och som att. Framför allt som att vinner terräng.
I huvudsak gäller skillnaden gentemot som om stilnivåer. I tidningsspråk är det verkar som att … och det känns som att … ungefär fem gånger vanligare än det verkar som om … och det känns som om … Men vid de mer formella konstruktionerna det förefaller som … och det tycks som … väger det jämnt. Fast att och eftersom att är ännu betydligt ovanligare än motsvarande fast och eftersom i tidningsspråk.
På Språkrådets webbplats upplyser den utmärkta databasen Frågelådan också att fast att, eftersom att och som att är helt accepterat i vardagsspråk, men inte i formellare stilarter. Informellt språk i dag är ofta neutralt i morgon. Fram till mitten av 1900-talet ansågs inte, bara och också olämpligt i neutral sakprosa. Icke, blott och även skulle det heta. En gradvis förändring mot lite mer enhetligt system, alltså. Det var väl bra?
Olle Josephson är professor i nordiska språk och skriver regelbundet på SvD:s språkspalt.
