”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas.” Så börjar julevangeliet, Lukas kapitel 2, i 1917 års bibelöversättning. I den nya översättningen lyder samma mening: ”Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas.” Har bibelöver sättarna äntligen lärt sig att inte börja en mening med och?
Nej, men de har eftersträvat en idiomatisk svenska. Därför har de i kapitlets första mening strukit en av de små partiklar som är
så vanliga i den grekiska grundtexten. Annars kryllar också dagens bibel av Och-m eningar. Det räcker att gå till inledningsraderna i Första Mosebok: ”Och ljuset blev till.” En annan och-börjare heter August Strindberg. I novellen ”Ett dockhem” (1884) startar fem av sexton meningar i första stycket med och, gärna i kombination med så. ”Och så gnistrade vinet och kyssarna smällde, och så hördes taptot utifrån strömmen!” En tredje är Hjalmar Söderberg: ”Han svarade inte strax. Han kämpade med gråten. Och det fick hon ju inte märka.” (”Den
allvarsamma leken”, 1912) En fjärde är Selma Lagerlöf, en femte Astrid Lindgren.
Regeln att inte börja en mening med och härstammar från låg- och mellanstadiets skrivundervisning. Nioåringar sätter gärna punkt mellan viktiga kommunikativa enheter, oavsett meningsbyggnad. ”Jag har en storasyster. Och en lillebror. ”Syskonen är lika viktiga och får var sin mening. Anti-och-regeln ger strax en bättre text.
Och-förbudet är alltså utmärkt skrivråd ungefär grundskolan ut. Sedan skriver de flesta tillräckligt bra för att kunna utnyttja meningsinledande och vid rätt tillfälle. Ändå kan anti-och-föreställningen leva kvar också hos kvalificerade skribenter.
Som framgår av exemplen är det framför allt i uppräknande och berättande text som Och-meningen hör hemma. Den har två stilistiska effekter. Dels skapar den starkare samband mellan meningarna; det kan sedan verka såväl tempohöjande (Strindberg) som temposänkande (Söderberg), beroende på sammanhang. Dels låter den en berättarröst träda fram lite tydligare. Möjligen kan man säga att Ochmeningen är ett muntligt drag.
Det senare skälet förklarar varför Och-meningar är ovanliga
i renodlad sakprosa. Där ska skribenten vara neutral och hålla sig i bakgrunden. Nyhetsartiklar har sällan Ochmeningar. Statliga utredningar är kemiskt fria från dem. Men ska sådana texter alltid vara stilistiska förebilder?
/Olle Josephson (professor i nordiska språk)
