 |
| Bild från nätet |
Cecilia Wikström (L) lyckades inte knipa toppjobbet som ny EU-ombudsman. Irländskan Emily O’Reilly – som i fem år varit en nagel i ögat på EUinstitutionerna som ombudsman – sitter kvar. Politiska och nationella hänsyn har präglat valet. Teresa Küchler teresa.kuchler@svd.se BRYSSEL Cecilia Wikström förlorade onsdagens omröstning i EU-parlamentet om vem som skulle få förtroendet att bli alla unionens medborgares klagoinstans när de känner sig svikna av EU-institutionerna. Hon fick bara 38 röster. Den vinnande kandidaten, dagens EU-ombudsman Emily O’Reilly, fick hela 291 röster, och kan därmed stanna kvar på positionen i fem år till. Emily O’Reilly, som är journalist i botten, har i fem års tid fått stor medieuppmärksamhet och skaffat sig både lojala anhängare och bittra fiender i EU-parlamentet. O’Reilly har bland annat granskat EU-parlamentarikernas så kallade kontorspengar. Det handlar om cirka 48 000 kronor i månaden som främst ska gå till kontorsutgifter, men som många EUparlamentariker helt sonika stoppar i egen ficka eller slussar vidare till partikassorna hemma. Emily O’Reilly klandrade formellt EU-parlamentet för att kontorspengarna inte redovisas. Hon klandrade också det faktum att flera EU-toppar gick direkt från sina EU-jobb till lukrativa näringslivsjobb, som till exempel att EU-kommissionens förre ordförande José Manuel Barroso tog ett jobb på banken Goldman Sachs. Cecilia Wikström var ända fram till i juli i år EU-parlamentariker. En del av kritiken mot hennes kandidatur har varit att hon inte kunde förväntas vara oberoende gentemot sina gamla kollegor och sin gamla arbetsplats. – Jag tycker att det är viktigt att EU:s ombudsmannaroll hålls opolitisk, säger EU-parlamentarikern David Lega (KD), som själv lade sin röst på den estniska toppjuristen Julia Laffranque, till SvD inför omröstningen på onsdagen. – Ombudsmannarollen är också ett varumärke för EU. Jag hade gärna röstat på en svensk kandidat, och vill gärna se svenskar på viktiga poster i EU, men i det här fallet kände jag att det opolitiska varumärket och förtroendet var viktigare, säger David Lega. Kandidaternas nationalitet ska inte i teorin påverka EU-parlamentarikernas val. Ombudsmannen ska vara såväl politiskt som nationellt oavhängig, och måste till och med svära en dyrbar ed i EU-domstolen i Luxemburg, om att avsäga sig sin ”svenskhet” för att i stället arbeta som ”europé”, innan hon kan tillträda jobbet. EU-parlamentarikerna ska i sin tur beakta kandidaterna kompetens och lämplighet – men inte nationalitet– innan de röstar. Men att flera av de svenska EUparlamentarikerna hade bestämt sig att rösta på Wikström för att hon var svensk var öppet: ”Vi har valt att följa den svenska regeringen och därmed rösta på vår svenska kandidat Cecilia Wikström”, skrev Heléne Fritzon (S), som representant för de fem socialdemokratiska parlamentarikerna i Bryssel. ”Vi tog beslutet att det skulle vara bättre för Sverige att ha positionen än att inte ha den”, fortsätter Fritzon, som också pekade på Wikströms kompetens och personliga kvaliteter för jobbet. Jobbet som EU-ombudsman är ett absolut toppjobb i unionen om man ser till titel och lön, även om han eller hon i praktiken har långt ifrån lika stort inflytande som cheferna för de tre stora institutionerna EU-parlamentet, Ministerrådet och EU-kommissionen. EU-ombudsmannen är chef för en egen EU-institution, och har, som de andra institutionernas chefer, en av de högsta lönerna i hela EU-systemet. EU-ombudsmannen har sitt säte i Strasbourg och tjänar motsvarande cirka 240 000 kronor i månaden i grundlön. Han eller hon får också omkring 36 000 kronor i månaden till att hyra en bostad, omkring 6 700 kronor i månaden i ”hushållsersättning”, och omkring 6 700 kronor i månaden till representation – för att nämna bara några in
