I år är det förbjudet för privatpersoner utan tillstånd att skjuta raketer med styrpinne. Snopna nyårsfirare kan trösta sig med att de inte tvingades uppleva förbudsivern under 1700-talet. Då var det inte ens tillåtet att åka kälke. Inför nyårshelgen är raketförbudet ett givet samtalsämne. Lika lätt som det är att hitta glada förbudsförespråkare som nöjda utbrister i ett ”äntligen!” är det att hitta fyrverkerinostalgiker som ondgör sig över myndigheternas klåfingrighet och förmyndarmentalitet. Frågan inställer sig genast: är detta en ny företeelse? Eller har statsmakterna blivit mer reglerande och bestämmande först på sistone?
Sanningen är att förbudstaktiken inte alls är ny. Tvärtom. Politiker har länge ingripit mot ljudliga nyårsfiranden. Ett känt exempel är jul- och nyårsskjutandet. För några sekler sedan fanns det gott om svenskar och danskar som gärna firade nyår genom att gå ut och avfyra sina bössor. Ingen vet hur det började eller vad som föranledde skjutandet, men traditionen har hypotetiskt länkats till tron att ondskans makter var känsliga för höga ljud och följaktligen skrämdes bort om man sköt; en variant på temat att jättar och troll är rädda för kyrkklockornas klang. I praktiken kom dock skjutandet att fungera som rackartyg, med syftet att skrämma grannarna. Ynglingar smög fram till granngården och överraskade husbonde- och tjänstefolket genom att avlossa skott. Efter att ha skjutit måste de raskt gömma sig, eftersom de drabbade omedelbart sprang ut för att få fatt på fridstörarna. I grund och botten var dock det utsatta gårdsfolket med på noterna; meningen var att skyttarna till slut skulle hittas, släpas in i stugvärmen för att där få sig något till livs.
Myndigheterna hade emellertid föga till övers för oskicket. I Stockholm förbjöds skjutande med eldvapen uttryckligen den 23 december år 1721. Skälen var flera. För det första gav skjutandet upphov till ett förfärligt buller. För det andra ökade det kraftigt risken för eldsvåda. För det tredje blev många stockholmare irriterade och arga. Till saken hör att det stockholmska helgskjutandet inte var en kortvarig företeelse, som i fallet med fyrverkerierna vid tolvslaget. Det sköts hela dagen, hela natten och ibland också under högmässan påföljande dag. Det finns även exempel på att man avlossade skott inomhus. Sedan förbudet införts måste privatpersoner som bröt mot det och blev påkomna betala 40 marker silvermynt. Om brottslingen var soldat blev straffet tio slag med spö, men han undslapp böter.
Överhuvudtaget var den stockholmska förbudsivern omfattande på 1700-talet. Samma år som nyårsskott förbjöds blev det också kriminellt att gå omkring med julbocken, en företeelse som jag bloggade om häromdagen. (Se länk här intill). År 1742 förbjöds gossar och alla andra att åka med kälkar och småslädar nedför backar. Överträdelse mot förbudet resulterade i att man sattes i häkte.
Orsaken till alla dessa regler? De gärningar som beivrades upplevdes som växande bekymmer av majoriteten av de människor som inte själva deltog i upptågen. Jul- och nyårsfirandet hade en stor publik slagsida, särskilt i ungdomsled. Eftersom skolpojkar, drängar och pigor var lediga under helgerna passade de på att roa sig, och inte sällan tog man ut svängarna lite väl mycket.
En ökänd del i firandet var lek- och julstugorna, som hade funnits redan på medel tiden och överlevde reformationen. Lek stugan var en mer eller mindre offentlig tillställning dit unga män och kvinnor gick för att roa sig. Festerna pågick ibland under flera veckor, men höjdpunkterna var själva julen, nyåret och trettonhelgen. Kritikerna för fasade sig över sedeslösheten. Inte ens den danske kungen Kristian IV, som annars uppskattade julfirandet, var förtjust. Han beklagade sig i ett brev i slutet av 1620-talet till hustrun Kirsten Munk och frågade om hon ”dansade, lekte jul och förlustade sig” medan han låg i fält och riskerade livet.
År 1630 förvisades Kirsten från hovet, anklagad för otrohet. Kungen var onekligen inne på något. Ännu på 1800-talet visar födelsetal från Sverige att många barn alstrades vid tiden för jul- och nyårsfestligheterna. Samma tendens är uppenbar i de puritanska kolonierna i Amerika, där liknande ”skändliga” aktiviteter under jultiden resulterade i att barnafödslarna ökade markant nio månader senare. I Danmark sökte man förbjuda offentliga julstugor
redan 1683, men det fick ingen större verkan. Efter ytterligare juridiska misslyckanden inskärptes år 1735 att julen var en helig tid då det var djupt förkastligt och syndigt att festa. Kort sagt, i takt med att det folkliga firandet i historisk tid har blivit så uppsluppet att det gått ut över andra har röster höjts för att myndigheterna måste ingripa, med förbud som följd. Raketerna är blott det senaste av många exempel i en lång förbudshistoria.
