Den efterkrigsgeneration jag tillhör har en hel del gemensamt med de traumatiserade invandrare vi skådat de två senaste decennierna. Särskilt barnen med Mellanösternbakgrund som är födda här i landet bär på ett psykosocialt arv som är snarlikt mitt eget.
För mig har det gått bra i livet fastän lejonparten av min släkt mördats. Föräldragenerationen fick bära med sig upplevelser av svält, koncentrationsläger och sjukdomar för att till slut hamna i Sverige – tomhänta men med en outhärdlig förtvivlan i bagaget.
En del av de överlevande dog under första året här på sanatorier eller mentalsjukhus på grund av sina lägersviter. Återstoden födde fram en ny generation, min.
Vi var socialgrupp fyra – ingen gnällde
De invandrare som bor i så kallade utanförskapsområden i dag lever materiellt sett i en välfärd som min generation aldrig fick åtnjuta.
I vår omoderna enrummare fick fyra personer dela det minimala utrymmet. Föräldrarna var sjuka och kunde bara arbeta inom sina låglöneyrken periodvis. Hem från fabriken, inhandla de billigaste matvarorna från livsmedelsbutiken, lappa slitna kläder – socioekonomiskt sett socialgrupp fyra. Ingen bil, en knastrig radio och några enkla träleksaker åt barnen.
När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då, envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.
Ingen gnällde. Kontakten mellan våra föräldrar och schwenskarna var minimal. Det kunde handla om felparkerade cyklar på bakgården. Antalet fyllerister där vi bodde, på Möllevången i Malmö, överskred med råge riksgenomsnittet.
Ensamheten i svenskheten var tärande.
Ändå gick det bra för oss trots det egentligen så fasansfulla psykosociala arvet. Utan akademiska traditioner i släkten blev många läkare, psykologer eller lärare. Vi kunde mäta oss med socialgrupp ett vad gällde karriären.
Väljer att prata bruten svenska – varför?
De senaste flyktingvågornas debacle förvånar mig. De serveras trygghetspaket, svenskundervisning och inte sällan ett fint bemötande från delar av den inhemska befolkningen, betydligt mer engagerat än min föräldragenerations.
När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då, envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.
Det kommer att gå illa
Sociologiskt kommer det att gå illa för dem. Pojkarnas aggressivitet belönas med ADHD- eller autismdiagnoser medan de ledsna flickorna stämplas som deprimerade. En rakryggad men samtidigt inkännande hållning är a och o mot det kulturella kaos och dess angränsande kriminalitet som nu växer fram.
Som barnläkare och barnpsykiatriker har man lärt sig att aldrig visa uppgivenhet. Då glider patienterna ur ens terapeutiska grepp. Ungdomar skall behandlas med respekt – även rötäggen. Men framför allt skall lärarna förbli pedagoger och inte tvingas att befatta sig med komplicerade familjehärvor.
Det är bråttom – kraftsamla på skolorna
Skolhälsovården har tunnats ut. Den klarar i dagsläget inte av den anstormning av socialt, somatiskt och psykiatriskt utsatta som tillåts att driva omkring med sin destruktiva narcissism. Sätt in de mest kvalificerade läkarna, psykologerna, poliserna och socionomerna på skolorna. Låt dessa – tillsammans – sköta hälsoläget och avlasta lärarna!
Se på oss, en gång samhällets olycksbarn, som torde ha haft de sämsta oddsen. Vi kan i dag bekräfta att vi faktiskt lyckades. Misär och segregation i all ära som politiska slagträn – men med en genomtänkt utvecklingsoptimism är den viktigaste framtidsfrågan samhällsklimatet.
Då hjälper det inte att skolka på fredagarna.
Av Salomon Schulman
Barn- och ungdomspsykiatriker
Författare
