Det är Tyskland 1918. Kriget går uselt, fienden närmar sig gränserna, försörjningsläget är prekärt, folk lider, samhällsordningen är ifrågasatt, världen på väg att rasa samman. Vad gör då Thomas Mann? Han går ut med hunden. Och skriver en bok om det.
I år är det 100 år sedan denna kanske mest förbisedda bok av nobelpristagaren Thomas Mann kom ut. ”Herre och hund” publicerades 1919 i två versioner, en numrerad samlarupplaga som såldes till förmån för behövande tyska författare, och strax därpå tillsammans med hexameterdikten ”Sången om barnet”, i en utgåva med undertiteln ”Två idyller”. Man kan fråga sig om det finns någon anledning att uppmärksamma idylliserande bagateller, skrivna i en så allvarlig tid. Men här är en hund begraven.
Till skenet är berättelsen verkligen en idyll. En jag-berättare, författare till yrke, boende i en herrskapsvilla i utkanten av en större stad, strövar med sin hund längs en flod och i ett litet skogsområde. Staden, floden och författaren nämns inte vid namn men tidens läsare kunde utan vidare identifiera München, Isar och Thomas Mann. Hunden bär sitt verkliga namn, Bauschan, och textens syfte anges vara att ge ett så rättvisande porträtt av honom som möjligt. Det finns heller ingen egentlig handling i boken, den består av en rad lättsamt och humoristiskt berättade episoder där hundens karaktär och inte minst relationen husse-hund illustreras. Centralt är deras strövtåg längs floden och i skogen, som är Bauschans jaktrevir.
Bauschan är outtröttlig i att rota i marken efter skogsmus och mullvad, han sätter efter harar och fasaner; änder och måsar vid floden får också finna sig i att bli jagade. Berättaren blir också upphetsad av jakterna, petar i mushål med sin promenadkäpp, hejar på Bauschan och tröstar honom om bytet försvinner. Det gör det nämligen normalt. Bortsett från några möss som hunden tuggar i sig med hull och hår kommer bytet alltid undan, men det är jakten i sig som är målet. Bauschan är då fullt ut sitt sanna jag.
Hunden och naturen som driftslivet, herren som det kontrollerande överjaget, som vill uppfylla samhällets/världens krav på ordning
Ibland får Bauschan till sin besvikelse se husse i stadsklädsel och med stadspromenadkäppen. I ställer för till höger mot skogen tar han vägen till vänster, till spårvagnshållplatsen. Varje gång spelar Bauschan upp hela sin repertoar av besvikelse, försmåddhet, överdrivet glättiga försök att få husse att ändra sig och slutligen melankolisk resignation. Ännu när spårvagnen avlägsnar sig mot staden, mot världen, som berättaren uttrycker det, ser han Bauschans gestalt sitta och se uppgivet efter honom.
Till vänster mot staden/världen och till höger mot skogen/naturen är en bärande motsättning i berättelsens djupare struktur. Världen och dess plikter kallar på författaren; särskilt under vintersäsongen ”gör det sociala livet sin rätt gällande” och stör författarens ”tillbakadragenhet och stilla fördjupning”. När han då kommer hem vid midnatt, ”förströdd, upplyft av vin, rökande” står Bauschan där vid sista hållplatsen och kallar tillbaka honom till ”mitt egentliga och stilla liv”.
Den estetiserande livshållning Mann gett så starkt uttryck för, till exempel i ”Tonio Kröger”, innebar ett avståndstagande från att dras för djupt ner i den sociala verkligheten, inte minst i politiken. I skogen rör sig berättaren fri från de sociala bojorna och njuter av naturen. Motsättningen har också tolkats enligt Freud, som Mann intresserade sig för vid denna tid: hunden och naturen som driftslivet, herren som det kontrollerande överjaget, som vill uppfylla samhällets/världens krav på ordning.
Bland djuren som utsätts för Bauschans obändiga jaktdrift finns även måsar och änder. ”Ändernas livsstämning är mildare, borgerligare, makligare än måsarnas”. De guppar lättjefullt på vattnet och drar sig retfullt enkelt undan den skällande Bauschan, som inte vågar sig ut i strömmen. Berättaren delar hundens indignation över de ”borgerliga” änderna; driftslivet, naturen och anden rasar mot samhällsordningen. Men grundläggande tillhör berättaren borgerligheten och återvänder hem till villan och plikterna. Det hos Mann så vanliga motivet med konstnärskapets ambivalenta förhållande till det borgerliga samhället går igen här.
Krigstiden knappt skymtar i boken, det finns bara ett hastigt omnämnande av det övas på pontonbrobyggande vid floden. Men i själva verket var Thomas Mann djupt plågad av tiden. Äldste sonen, Klaus Mann, skriver i sin självbiografi hur fadern dessa år verkade spänd och sträng, hur han satt ”ensam i sitt arbetsrum, mycket rak i en stram, uniformslik kavaj av grått tyg. Hans läppar är liksom förseglade över en dyster hemlighet, och den eftersinnande blicken går inåt.”
Detta är naturligtvis ett högpolitiskt tankegods men för Thomas Mann framstod det verkligen som opolitiskt
Krigsutbrottet hade starkt påverkat Thomas Mann. En förstående läkare hade förklarat honom oduglig till krigstjänst, men han ville kämpa med pennan för Tyskland. Heinrich, hans bror och litterära medtävlare, försvarade däremot fransk och engelsk civilisation, kritiserade den tyska överhetsstaten och ansåg kriget vara en tragedi. Det ledde till en total brytning mellan bröderna. I flera artiklar försvarade Thomas Tyskland, även utomlands som i Svenska Dagbladet i maj 1915 där han skrev om ”Tysklands tunga kamp om sin jordiska rätt”. Samma år påbörjade han en text som svällde ut till en 600-sidig bok, ”Betrachtungen eines Unpolitischen”. Den har karaktäriserats som både politiskt reaktionär och litterärt oläslig och det är betecknande att den först 2011 översattes till svenska (”En opolitisk mans betraktelser”). Det var den som Klaus såg honom sitta kvalfullt böjd över.
En bärande motsättning i denna snåriga text går mellan civilisation, förstått som ett rationellt och politiserat samhälle, som i de västliga staterna, och kultur, som skulle vara något naturvuxet, romantiskt irrationellt, en helt annan samhällssyn än den som utgick från franska revolutionen. På så sätt går den tyska romantiska traditionen och den tyska överhetsstaten hand i hand och alla försök att införa västlig ”civilisation” och demokrati skulle vara att göra våld på Tyskland som kulturnation.
Detta är naturligtvis ett högpolitiskt tankegods men för Thomas Mann framstod det verkligen som opolitiskt. Eller gjorde det det? Under det sista krigsåret skrev han det långa förordet, där han förefaller ta tillbaka mycket av vad han skrivit, han uttrycker sig mer ambivalent och sökande, det är som om trosvissheten runnit av honom. Efter en genomvakad natt med hustrun telegraferar Mann förlaget om att boken ska dras tillbaka. Men det är för sent, den ligger redan i pressarna. Den kom ut lagom till den tyska kapitulationen och blev, lindrigt sagt, ingen succé.
Varför inte gå ut med hunden?
Thomas Mann hade löpt linan ut i sitt försvar för ett samhälle som nu bröt samman. Monarkin och överhetsstaten föll, republiken och demokratin kom. Alla hans ansträngningar för att försvara det bestående hade varit förgäves. Hur orientera sig i denna nya värld? Varför inte gå ut med hunden?
Efter publiceringen av ”Betraktelserna” tog han ett slags timeout och hundboken var en del av den. Han sökte nya vägar, både litterärt och samhälleligt, och resultatet blev en grundlig omorientering. Han försonade sig med sin bror och med den nya samhällsordningen. 1922 höll han en uppmärksammad föreläsning i Berlin, ”Om den tyska republiken”, där han bekände sig till republik och demokrati. Förräderi, skriade den högerborgerliga pressen. Riktigt övertygad blev han väl aldrig själv, han blev en av de ”förnuftsrepublikaner”, med historikern Friedrich Meineckes ord, som försvarade Weimarrepubliken eftersom alternativen tycktes dem värre. Mann blev också en av dem som tidigast varnade för nazismen.
Även litterärt sökte sig Thomas Mann med ”Herre och hund” nya vägar. Den innehåller till exempel hans enda mer utförliga naturskildringar. Skogen skildras med ”resliga representanter för pil- och poppelsläkterna” och ”en legion av tunna stammar” som är ”natursådd av ek, björk och al”, ”samtliga omslingrade av slingerväxter, som ger ett nästan tropiskt intryck av frodighet”. Det ser ut som omedelbara iakttagelser men beredde Mann, som knappt kunde skilja på olika arter av träd och fåglar, stor möda. Han tog hjälp av en granne som var zoolog. I dagboken noterar han: ”Arbete med sjöfåglarna under motstånd. Märkvärdigt hyckleri att skriva utan lust: till effekten får det inte bli någon skillnad, och så gör man det så som man skulle ha gjort det om man hade haft lust, det vill säga man låtsas vara glad, under stor plåga.” Den lätta, underhållande tonen var tillkämpad.
Jag vet ingen som har skapat lika underhållande och mångbottnad litteratur av det
”Herre och hund” kan läsas som en kamp om att hålla balansen i livet. Det finns två tydliga platser i den, världen (till vänster mot spårvagnshållplatsen) och naturen (till höger mot skogen). Men centralt står egentligen en tredje plats i mitten: skrivbordet. Det är dit berättarjaget återvänder från den larmande världen, till det ”egentliga och stilla” livet. I början får Bauschan vara i arbetsrummet, men han stör för mycket och visas ut. Som kontrast mot både världen och arbetet behövs den litterära hunden och antagligen också den verkliga. Det är efter en förmiddag vid skrivbordet då han ”har sörjt och kämpat, har övervunnit svårigheter”, har slitit med att hålla ”mångfaldiga sammanhang fast i tanken”, det är då som en jakttur med Bauschan ”väcker mina livsandar för resten av dagen, då det återstår mycket att uträtta”.
Det låter kanske inte särskilt genialt eller originellt att gå en tur med hunden för att få ny energi. Många har säkert gjort det, men jag vet ingen som har skapat lika underhållande och mångbottnad litteratur av det, och gett ett lika inkännande porträtt av sin hund, som Thomas Mann.
Harald Gustafsson
Harald Gustafsson
Harald Gustafsson, född 1953 , är en svensk historiker och professor i historia vid Lunds Universitet. I sin forskning har Harald Gustafsson framför allt behandlat Norden under tidigmodern tid (1500–1850), med ämnen som politisk kultur, makt och inflytande, identitetsföreställningar och statsbildningsprocesser. Han har bland annat introducerat begreppet konglomeratstat i nordisk forskning.
