Stig Östlund

tisdag, december 17, 2019

Fast

Även fast en del ord anses olämpliga håller de sig vid gott liv. Ett exempel är just även fast  i betydelsen ’fastän’, ’trots att’. Även fast har dåligt rykte åtminstone sedan 1950-talet. Men förekomsten verkar rätt stabil. Jämför jag tidningsspråk 2000, 2009 och 2019 hittar jag ungefär ett även fast på trettio trots att vid alla tre tillfällena. Långt tillbaka kan man se  enstaka även fast hos författare som Gunnar Ekelöf, Ivar Lo- Johansson och Agnes von Krusenstjerna. 
Även fast kan alltså bytas mot trots att, fastän och fast. Det senare fungerar dock bara vid bisatser: Vi frös fast det inte blåste. Som huvudsatinledare får fast betydelsen men: Vi frös, fast det blåste inte. Däremot kan även fast inte hur som helst ersätta även om. Det blir en fin jul även fast vi inte har gran innebär att beslutet är taget om granlöshet. Det blir en fin jul även om vi inte har gran innebär att granlösheten är hypotetisk och förhandlingsbar. (I dåtidstempus försvinner nyansskillnaden: Även om vi inte hade gran var det en fin jul.) Kanske förklarar det att även fast är livskraftigt. Även om och även fast bildar ett tydligare motsatspar än även om–trots att. 
Rent språkliga invändningar mot även fast övertygar inte. Även sägs vara onödigt; det räcker med fast. Men övertydlighet – redundans med en 
språkvetenskaplig term – är både vanligt och välbehövligt. Vi markerar till exempel bestämd form tre gånger i en fras som ”den barriga granen”. Ett språk utan redundans blir informationsfattigt och svårbegripligt. Det dåliga ryktet handlar alltså mer om stil och sociologi. Så förhåller det sig med åtskilliga ord i den krångliga kategorin bisatsinledare; en del vädrades redan i luckan den 5 december. Somliga tycks ohjälpligt klassade som talspråkliga och mycket vardagliga: ”jag går inte förrns du berättar”; ”jag dammsuger mens du diskar”. I Sveriges första språkriktighetsbok, Nils Linders ”Regler och råd”, kallades mens i tredje upplagan 1908 ”ett gott och vigt ord och ingalunda främmande för vårt skrivspråk”. Det hjälpte inte.
Även fast har inte lika kategoriskt hållits för vardagstal som förrns och mens. Det finns ju  i sakprosan, om än ganska lite. Det står liksom och stampar  i dörren till godkänd sakprosa. Ska vi säga ”Välkommen in!” eller ”Håll dig kvar där ute i vardagspratets vimmel!”? Det bestämmer inte jag, Språkrådet eller Svenska Akademien. Det avgör alla som dagligen skriver svenska.

Olle Josephson
 professor i nordiska språk 

Bloggarkiv