Övriga källor ger dock en helt annan bild av hur det gick till
Denna höst är det exakt 500 år sedan den aztekiske härskaren Montezuma II och den spanske conquistadoren Hernando Cortés möttes för första gången, i utkanten av aztekernas miljonstad Tenochtitlán den 8 november 1519.
Ett halvår tidigare hade 450 spanjorer under ledning av Cortés landstigit i det som skulle bli Mexiko. För att förhindra möjligheten till reträtt lät Cortés strax bränna samtliga skepp. Därefter vidtog en blodig marsch mot huvudstaden, en liten djärv skara soldater mot en övermakt av indianer.
Eftersom Montezuma hyste en föreställning om att spanjorerna var forna tiders härskare, kanske rentav gudar, som återvänt för att hävda sin överhöghet, och dessutom var en svag härskarnatur, var han vid sitt möte med Cortés genast beredd att underkasta sig denne och förklara den spanske kungen Karl I sin lydnad. Han hölls därefter i fångenskap till sommaren därpå varefter han stenades till döds av sina undersåtar.
En attack från aztekerna i staden tvingade spanjorerna dra sig tillbaka till kusten. Efter att fler soldater anlänt kunde man åter tåga mot Tenochtitlán och efter ett årslångt krig mot ett överväldigande antal azteker i augusti 1521 slutligen lägga under sig Mexiko, ett krig som spanjorerna tack vare sitt mod, sina vapen och sina hästar lyckades vinna. Kriget var över och Nya Spanien ett faktum. Historien är lika välkänd som ständigt återberättad. Likväl är i stort sett allt det ovan sagda inte bara djupt felaktigt utan till och med grovt lögnaktigt. Det menar i alla fall historikern Matthew Restall, författare till ett stort antal böcker om den tidigmoderna Nya världen och en av de ledande företrädarna för det som kommit att kallas ”the new conquest history”.
Det som främst kännetecknar denna inriktning är att man inte bara nöjer sig med att läsa spanjorernas berättelser från tiden utan även texter och berättelser som härstammar från de olika folken i Mellanamerika i den mån de bevarats eller nedtecknats efter spanjorernas ankomst, vilket förutsätter goda kunskaper om de språk som talades av azteker, zapoteker, mixteker, maya och andra folkgrupper. I sin senaste bok, ”When Montezuma met Cortés: The true story of the meeting that changed history” (Ecco), har Matthew Restall tagit sig an den kanske mest kända episoden i hela historien om erövringen. Med hjälp av berättelser som skrevs i efterhand av inhemska ädlingar, av andra spanjorer än Cortés som hade sina egna versioner av vad som hände, nya arkeologiska upptäckter och en god kunskap om såväl aztekiska som spanska förhållanden på 1500-talet, samt inte minst genom en omläsning av det som länge varit den mest brukade källan till spanjorernas erövring av Mexiko, Cortés egen version i form av de fem brev han skrev till den spanske kungen, ger Restall oss en helt annan bild än den vanliga om vad som skedde.
I centrum står mötet mellan de två huvudpersonerna. Cortés ger i sitt andra brev, ett år efter själva mötet och då kriget redan rasar, sin version. Han återger ett retoriskt välformulerat tal av Montezuma, där dennes uppgivenhet och underkastelse är några av huvudingredienserna. Att spanjorerna var de rättmätiga härskarna som kommit tillbaka lyckas Cortés enligt egen utsago övertyga Montezuma, som genast uttrycker sin lydnad och accepterar att Cortés och de överlevande 200 spanjorerna i den spanske kungens namn hädanefter härskar över alla azteker. Föreställningen att spanjorerna skulle ha uppfattats som gudar säger Cortés dock inget om, den föreställningen finns belagd först ett par decennier senare, då franciskanermunkar ska förklara det i deras ögon smått mirakulösa i spanjorernas seger. Att aztekerna påstods ha underkastat sig spanjorerna var av yttersta vikt för Cortés, bara det kunde rättfärdiga kriget mot dem och vara i enlighet med spansk lag. Den som en gång erkänt spansk överhöghet och sedan revolterade, denne var en rebell och kunde som sådan rättmätigt bekrigas och förslavas. När således aztekerna i maj 1520 tröttnade på att husera ett hundratal spanjorer efter att dessa massakrerat ett antal aztekiska ädlingar, varvid även Montezuma dog, oklart av vems hand, och attackerade inkräktarna, var de inget annat än rebeller mot den spanske kungen och kriget därmed rättfärdigt. F örutom att Restall menar att Montezumas kapitulation var en lögn av Cortés för att försvara sitt agerande i samband med kriget, diskuterar han även rimligheten i själva händelsen. Till att börja med avvisas bilden av en vek och uppgiven Montezuma som enkelt föll undan för Cortés och blev offer för sin egen vidskeplighet.
En svag härskare hade knappast kunnat behålla makten över stora delar av centrala Mexiko under 18 år. I stället var det snarare Montezuma som behärskade situationen. Redan före spanjorernas landstigning sökte han upplysningar om dem, sände gåvor och diplomater, och tog emot dem som gäster i sin stad under åtta månader omgivna av tiotusentals azteker, tills tålamodet brast på båda sidor. Därefter tvingades de överlevande spanjorerna lämna Tenochtitlán och fly till sina allierade i Tlaxcala, samtidigt som de förstärktes av nyanlända spanjorer som snappat upp ryktet om de rikedomar som var att vänta. Men det är inte bara Cortés orimliga uppgifter om mötet mellan de två huvudpersonerna som Restall kritiserar. Att skeppen brändes vid ankomsten till Mexiko är en annan felaktighet. Skeppen var, vilket kaptener och lotsar bevittnade, i så dålig kondition att de helt enkelt strandades för att man skulle kunna rädda det som gick att rädda av dem. Det var heller inte bara en liten skara spanjorer som ensamma bekämpade en övermakt av azteker. Tvärtom: tidigt lyckades spanjorerna alliera sig med aztekernas ärkefiender från Tlaxcala, som snabbt såg chansen att använda sig av spanjorerna mot sina rivaler i Tenochtitlán. Förutom spanjorernas till att börja med minskande styrka deltog tiotusentals tlaxcala-krigare vid deras sida; Restall menar rentav att de förra kom att använda sig av de senare i sin gamla rivalitet, att det var tlaxcalerna som dominerade attackerna. Samtidigt ledde en tronföljarstrid hos en av aztekernas främsta allierade, staden Tetzcoco, till att den segrande fraktionen, som hamnat konflikt med sina tidigare allierade i Tenochtitlán, bytte sida och anslöt sig till spanjorerna och tlaxcalerna för att befästa sin nya position. Det rörde sig således knappast om en liten styrka spanjorer mot en aztekisk övermakt, tvärtom var spanjorerna en liten minoritet av de stridande. Likväl skulle det ta ett drygt år innan det sista motståndet i Tenochtitlán var nedkämpat. Men allt var inte slut i och med Tenochtitláns fall i augusti 1521, även om många berättelser om erövringen stannar där. Striderna fortsatte länge i olika delar av Mellanamerika; så gav sig Cortés med aztekiska allierade iväg på en fruktlös expedition till Honduras, andra conquistadorer ledde understödda av stora grupper indianer expeditioner i andra riktningar. Så kom grupper av indianer att själva i samarbete med spanjorerna bli conquistadorer, delaktiga i exempelvis erövringen av Guatemala. Snart nog skulle emellertid de indianska allierade, som använt sig av spanjorerna i sina interna strider, tvingas inse att spanjorerna inte var en grupp tillfälliga eller lättkontrollerade besökare, utan var där för att stanna och alltmer kom att ersätta det gamla styret. F örutom att ge en ny bild av erövringen av Mexiko vill Restall även göra upp med legenden Cortés och ägnar därför stort utrymme åt att redo göra för hur en mängd olika teaterpjäser, operor, epos, filmer och tv-serier och inte minst historikers ensidiga versioner bidragit till att hålla myten vid liv. Att så skett beror i stor utsträckning på att man förlitat sig i alltför hög grad på ett fåtal källor, inte minst Cortés brev, vilka snabbt spreds och trycktes på många språk i samtidens Europa. Stor draghjälp fick myten även av den starkt glorifierande biografi som Francisco López de Gómara på uppdrag av sonen skrev på 1540-talet, liksom av fransciskanermunkar som såg Cortés som något av en Kristusgestalt och erövringen av Mexiko som en gudomlig process. I dessa olika tidiga berättelser stod den lilla skaran spanjorer helt i berättelsens centrum. Att så få kunde besegra så många så snabbt måste bero på spanjorernas heroiska mod och överlägsna vapen, på gudomlig assistans och på vidskepliga och uppgivna indianer. Våldsamt överdrivna uppgifter om de människooffer som aztekerna ägnade sig åt bidrog givetvis till att rättfärdiga erövringen. (På motsvarande sätt överdrevs Tenochtitláns befolkningsantal betydligt; ju fler som besegrats, desto större hjältedåd.) Legenden till trots kom Cortés roll redan i samtiden att kritiseras, inte bara av den mot hela processen kritiske dominikanen Bartolomé de Las Casas, utan även från kungamakten och dess representanter. Således utgjordes Cortés sista tjugo år av en enda lång kamp för upprättelse mot all kritik och för att han fråntagits makten över Mexiko av kungens utsända byråkrater; det är således föga överraskande att sonen beställde en berömmande biografi. Men den samtida kritiken till trots, och trots att Cortés inte heller i Mexiko är immun mot kritik, tycks den traditionella bilden vara ytterst livskraftig, den store krigarhjälten, den storslagna kampen mot en enorm övermakt, de vita gudarna, och så vidare. Men kanske är det, som Restall menar, så att den berättelsen fortfarande tjänar till att rättfärdiga inte bara erövringen av Mexiko utan västerlandets kolonisering av resten av världen i allmänhet; de besegrades version är helt enkelt för obekväm för att ta till sig. Hellre då sola sig i glansen av storslagna dåd och hjältar.
Alternativa fakta styrde erövringen av Mexiko I 500 års tid har Cortés egen skildring av sitt möte med Montezuma präglat bilden av relationen mellan de spanska conquistadorerna och Mexikos urinvånare. Övriga källor ger dock en helt annan bild av hur det gick till. Montezuma II och Hernando Cortés i fredligt möte, målning från 1800-talet.
Bosse Holmqvist Professor em i idéhistor
