i tolkning av Åsa Styrman
De kommer över öarna (1493)
1
Slaktarna ödelade öarna.
Guanahaní blev den första
i denna historia om martyrier.
Lerans söner såg dess leende
brustet, dess spröda gestalt
av hjortar slagen,
och ännu i döden förstod de inte.
De bands och sårades,
de sveddes och brändes,
de blev bitna och begravda.
Och när tiden gjorde sin valssväng
dansande i palmerna,
var den gröna salen tom.
Kvar fanns bara ben
strängt lagda
i form av ett kors, till större
ära för Gud och för människorna.
Från herdarnas lera
och Sotavenos grenverk
ända till korallreven
högg Narváez kniv.
Här korset, här rosenkransen,
här Garrotens Jungfru.
Columbus smycke, det fosforlysande Kuba
mottog fanan och knäna
på sin fuktiga sand.
Nu är det Kuba
II
Och sedan kom blodet och askan.
Sedan blev palmerna ensamma.
Kuba, mitt älskade, de band dig vid hästen,
de skar dig i ansiktet,
de åtskilde dina ben av blekt guld,
de krossa ditt kön av granatäpple,
de genomborrade dig med knivar,
de sönderdelade dig, de brände dig.
Genom ljuvhetens dalar
trängde förgörarna ned,
och på de höga bergstopparna försvann
dina söners hjälmbuske i dimman,
men där blev de upphunna
en efter en tills de dog,
sönderslitna i stormen
utan sin ljumma jord av blommor
som flydde under deras fotblad.
Kuba, mitt älskade, vilken rysning
skakade dig inte från skum till skum,
tills du gjorde dig till renhet,
ensamhet, tystnad, tät grönska,
och krabborna slogs om
dina söners små knotor.
De kommer till Mexicanska sjön (1519)
III
Till Veracruz kommer den mördande vinden.
I Veracruz går hästarna i land.
Båtarna kommer fyllda av klor
och röda skägg från Kastiljen.
Det är Arias, Reyes, Rojas, Maldonados,
söner av den kastiljanska ödsligheten,
kännare av hungern om vintern
och av lössen i värdshuset.
Vad ser de lutade mot fartygets reling?
Hur mycket av det som kommer och av det förlorade
förflutna, av den irrande
feodala vinden i det gisslade fosterlandet?
De lämnade inte hamnarna i Södern
för att låta folkets händer röra vid
plundring och död:
de ser gröna länder, friheter,
brustna kedjor, byggnader,
och från båten vågorna som dör bort
på det kompakta mysteriets kuster.
de skulle komma för att dö elelr leva upp bakom
palmerna, i den varma luften
som, likt en besynnerlig ugn, riktar mot dem
de brännande ländernas hela andning.
Det var folk, stripiga huvuden från Montiel,
hårda och spruckna nävar från Ocana och Piedrahita,
smeders armar, barns ögon
som såg mot den fruktansvärda solen och palmerna.
Europas gamla hunger, hungern som svansen
på en dödlig planet, fyllde fartyget,
hungern fanns där, tomma,
irrande, kalla fackla, folkens
styvmor, hungern kastar tärnignarna
under seglingen, blåser i seglen:
"Längre bort, jag äter upp dig, längre bort,
du återvänder
till modern, till brodern, tll Domaren och till Präste
till inkvisitorerna, till helvetet, till pesten.
Längre bort, längre bort, långt från lusen,
den feodala piskan, fängelsehålan,
galärerna fulla av exkrement."
Och Núnez och Bernales blickar
fäste i vilans
obegränsade ljus
ett liv, ett annat liv,
den oräkneliga och straffade
familj som är världens fattiga.
Cortés
IV
Cortés har inget land, han är en kall blixt,
ett dött hjärta i rustningen.
"Bördiga länder, min Herre och Konung,
tempel där guldet är staplat
av indianens händer."
Och han tränger fram, stöter in dolkar, sargar
lågländerna, de piafferande
bergskedjorna av dofter,
han låter sin trupp göra halt bland orkidéer
och kronor av pinjer
han trampar ned jasminerna
ända till Tlaxcalas portar.
(Förskrämda broder, ta inte
den rosenröda gamen till vän:
jag talar till dig från mossan, från
vårt rikes rötter.
Det kommer att regna blod i morgon,
tårarna skall kunna
bilda dimmor, ånga, floder,
ända tills ögonen smälter.)
Cortés mottager en duva,
han mottager en fasan, en cittra
från monarkens musiker,
men han vill ha guldkammaren,
han vill ha ännu en marsch, och allt faller
i de glupskas kistor.
Konungen lutar sig ut från balkongerna:
"Det är min broder", säger han. Stenarna
från folket kommer flygande till svar,
och Cortés slipar dolkar
över de förrådande kyssarna.
Han återvänder till Tlaxcala, vinden har bringat
ett dovt ljud av smärtor.
Cholula
V
I Cholula klär sig ungdomen
i sina bästa kläder, guld och fjädrar,
de bär skor som till fest
och ställer frågor till inkräktaren.
Döden har svarat dem.
Tusen döda vilar där.
Mördade hjärtan
som skälver där de ligger
och som, i den fuktiga avgrund de öppnade,
bevarar denna dags tråd.
(De kom till häst och dödade,
de högg av handen som gav
hyllningen av guld och blommor,
de spärrade av torget, de tröttade
armarna tills de domnade,
de dödare rikets blomma,
sänkte sig ända till armbågen i blodet
från mina överraskade bröder.)
Alvarado
VI
Alvarado, med klor och med knivar,
kastade sig över hyddorna, raserade
guldsmedens arv,
bortrövade stammens bröllopsros,
anföll raser, gods, religioner,
var tjuvarnas skattkista,
dödes hemliga falk.
Mot den stora, gröna floden, Papaloapan,
Fjärilarnas Flod, begav han sig senare
och bar blod på sin fana.
Den allvarliga floden såg sina söner
dö eller överleva som slavar,
den såg bålen brinna intill vattnet,
ras och förnuft, unga huvuden.
Men smärtorna tog inte slut
i sin hårda färd
mot nya ledarskap.
Guatemala
VII
Guatemala det ljuva, varje sten
i din byggnad bär en droppe
av gammalt blod slukat
av tigrarnas käft.
Alvarado krossade din stam,
bröt sönder stjärnornas kölvatten,
vältrade sig i dina martyrier.
Och in i Yacatán vandrade biskopen
bakom de bleka tigrarna.
Han samlade den djupaste
lärdom som hörts i luften
från världens första dag,
när den första mayan skrev
och antecknade flodens skälvning,
pollenets vetande, Gudarnas
vrede i Envolterio,
vandringarna genom
de första universa,
bikupans lagar,
den gröna fågelns hemlighet,
stjärnornas språk,
dagens och nattens hemligheter
samlade på stränderna
av den jordiska utvecklingen!
En biskop
VIII
Biskopen höjde armen,
brände på torget böckerna
i namn av sin lilla Gud,
lät de gamla bladen bli till rök
nötta av den mörka tiden.
Och röken återvänder inte från himlen.
Huvudet på pålen
IX
Balboa, död och klo
förde du med dig till trakterna av det ljuva
inre landet, och bland jakthundarna
var den din själ:
Leoncico med blodig käft
fann slaven som flydde,
sänkte de spanska huggtänderna
i de skälvande struparna,
och från hundarnas klor
kom köttet till martyriet
och smycket föll i börsen.
Förbannade vare hund och man,
det infann tjutet i den ursprungliga
urskogen, järnets och banditens
försåtliga steg.
Förbannad vare den vilda törnbuskens
taggiga krona
som inte likt en igelkott sprang upp
för att försvara den invaderade vaggan.
Men bland de blodtörstiga
härförarna höjde sig i mörkret
dolkarnas rättvisa
avundsjukans stränga gren.
Och vid återkomsten fanns mitt
på din väg namnet
Pedrarias som ett rep.
De dömde dig till skallen
från hundar som dödat indianer.
Nu när du dör, hör du
den rena tystnaden, kluven
av dina hetsade vinthundar?
Nu när du dör i händerna
på de skrämmande männen,
känner du den gyllene doften
från det ljuva förstörda riket?
När de skar av Balboas
huvud, träddes det upp
på en påle. Hans döda ögon
upplöste sin blixt
och rann nedför lansen
i ett orent droppande
som försvann i jorden.
Hyllning till Balboa
X
Upptäckare, det vida havet, mitt skum,
månens breddgrad, vattnets imperium,
efter sekler talar de till dig genom min mun.
Din rikedom kom innan döden.
Du lyfte tröttheten ända till himlen,
och från trädens hårda natt
förde dig svetten ända till stranden
av havets summa, den stora oceanen.
I din blick firades bröllop
mellan det utbredda ljuset och människans
lilla hjärta, en bägare fylldes
som förr inte hade höjts, ett frö
av blixtar kom tillsammans med dig
och en strömmande åskknall fyllde jorden.
Balboa, härförare, så liten
din hand mot visiret, mystiska
docka av det spanande saltet,
den oceaniska ljuvhetens brudgum,
son av världens nya livmoder.
Genom dina ögon kom som en galopp
av apelsinblommor den mörka doften
av havets stulna majestät,
i ditt blod föll en stolt gryning
tills din själ fylldes, besatte!
När du återvände till de skygga länderna
sömndrucken av havet, gröne härförare,
var du en död som jorden
väntade för att ta emot dina ben.
Dödlige brudgum, förräderiet stod fast.
Inte förgäves kom brottet
trampande genom historien,slukade falken
sitt bo och samlades ormarna
anfallande varandra med tungor av guld.
Du steg in i den ursinniga skymningen
och de förlorade steg du tog,
ännu genomdränkt av djupen,
klädd i en glans och nyss vigd
av det största skummet, förde dig
till stränderna av ett annat hav: döden.
En soldat sover
XI
Vilsegången i de tätbevuxna trakterna
kom soldaten. han var fullständig trötthet
och föll bland lianerna och löven
vid foten av den Store Fjäderprydde Guden:
denne
han var ensam med sin värld knappt
framsprungen ur urskogen.
Han såg på soldaten,
främmande födelse ur oceanen.
Han såg på hans ögon, hans blodiga skägg,
hans svärd, den svarta glansen
i rustningen, tröttheten fallen
som en dimma över detta ett mordiskt
barns huvud.
Så många trakter
av mörker för att Fjäderns Gud
skulle födas och ringla sin gestalt
över skogarna. över den rosenröda stenen,
så mycken oordning av galna vatten
och vild natt, det ofödda ljusets
översvämmade fåra, livens rasande
jäsning, förstörelsen, fruktbarhetens
mjöl och sedan ordningen,
plantans och sektens ordning,
höjningen av de uthuggna klipporna,
röken från de rituella lamporna,
markens fasthet för människan,
upprättandet av stammar,
de jordiska gudarnas domstol.
Det skälvde, varje stenens fjäll,
han kände skräcken falla
som en här av insekter,
han samlade hela sitt välde,
han lät regnet nå till rötterna,
han talade med jordens strömmar,
mörk i sin klädnad
av orörlig kosmisk sten,
och han kunde varken röra klor eller tänder,
eller floder, eller jordskalv,
inte heller meteorer som väste
i rikets valv,
och han blev kvar där, orörlig, tystnad,
medan Beltrán från Córdoba sov.
Ximénez de Quesada (1536)
XII
De far, de far, de kommer,
mitt hjärta, skeppen,
skeppen på Magdalenafloden,
Gonzalo Jiménez skepp,
de kommer, de kommer, skeppen,
håll fast dem flod, slut
dina glupande stränder,
sänk dem i din bultning,
beröva dem lystnaden,
bjud dem din trumpet av eld,
dina blodtörstiga ryggradsdjur,
dina ålar som äter ögon,
låt den kraftiga kaimanen simma över
med sina tänder av slammets färg
och sin ursprungets rustning,
sträck honom som en bro
över dina sandiga vattenmassor,
låt jaguaren skjuta sin eld
från dina träd, födda
ur dina frön, moder flod,
slunga mot dem flugor av blod,
blända dem md svart gödsel,
sänk dem i din hemisfär,
håll fast dem bland rötterna
i din bädds mörker,
och låt allt deras blod ruttna
när du slukar deras lungor
och läppar med dina krabbor.
De trängde redan in i lunden:
de rövar, de biter, de dödar.
O Columbia! Försvara din hemliga
röda urskogs slöja.
De höjde redan kniven
över Irakas kapell,
nu griper de zipan,
nu binder de honom. "Ge hit
den gamle gudens smycken,"
smyckena som blomstrade
och lyste i daggen
I Columbias morgon.
Nu pinar de fursten.
de har halshuggit honom, hans huvud
ser på mig med ögon som ingen
kan sluta, ögon älskade
av mitt gröna och nakna fosterland.
Nu bränner de det högtidliga huset,
nu följer hästarna,
plågorna, svärden,
nu finns glöden kvar
och bland askan furstens
ögon som inte har slutits.
Möte mellan korpar
XIII
I Panamá förenade sig djävlarna.
Där slöts vesslornas pakt.
Ett vaxljus lyste knappt,
när de tre kom in, en och en.
Först kom Almagro gammal och linkande,
Pizarro, det största svinet
och munken Luque, kaniken förtrogen
med mörkrets makt. Var och en
dolde dolken för den förbundnes
rygg, var och en
anade med klibbig blick blodet
på de mörka väggarna,
och det fjärran imperiets guld lockade dem
som månen de förbannade stenarna.
När de slöt sitt fördrag höjde Luque
nattvardens hostia,
de tre tjuvarna knådade
oblaten med dolska leenden.
"Bröder, Gud har delats
mellan oss," påstod kaniken,
och slaktarna med de blårröda
tänderna sade, "Amen."
de bultade spottande i bordet.
Då de inte kunde bokstäver
fyllde de bordet med kors,
fyllde de papperet, bänkarna, väggarna.
Det mörka, översvämmade Peru
var utpekat och korsen,
små, svarta, svarta kors
seglade ut mot Södern:
kors för dödskvalen,
kors, håriga och spetsiga,
kors med reptilers klor,
kors fulla med varblåsor,
kors som spindelben,
mörka, jagande kors.
Dödskvalen
XIV
I Cajamarca började dödskampen.
Den unge Atahualpa, blå ståndare,
värdiga träd, hörde hur vinden
förde med sig ett ljud av stål.
En otydlig glans
och en skälvning kom från kusten,
en otrolig galopp
- skrap av hovar och mäktighet -
av järn och järn i gräset.
Härförarna kom.
Inkan lämnade musiken
omgiven av herrarna.
Besökarna
från en annan planet, svettiga och skäggiga,
kom för att betyga sin vördnad.
Prästen
Valverde, förrädarhjärta, ruttna schakal,
räcker fram ett egendomligt föremål, ett stycke
av en rustning, kanske
en frukt från den planet
varifrån hästarna kommer.
Atahualpa tar det. han vet inte
vad det rör sig om: det glimrar inte, det låter inte,
och han låter det leende falla.
"Död,
hämnd, döda, jag frikänner er,"
skriker schakalen med mördarkorset.
Åskdånet rullar mot stråtrövarna.
Vårt blod i sin vagga är utgjutet.
Furstarna omger likt en kör
Inkan i dödsångestens timme.
Tiotusen peruaner faller
under kors och svärd, blodet
fuktar Atahualpas kläder.
Pizarro, det grymma svinet från Extremadura
låter binda Inkans ömtåliga
armar. Natten har sänkt sig
över Peru som en svart glöd.
Den röda linjen
XV
Långt senare lyfte monarken
den trötta handen, och högt ovanför
banditernas pannor
vidrörde han murarna.
Där drog de
den röda linjen.
Tre kammare
måste man fylla med guld och med silver,
ända till denna linje av hans blod.
Hjulet av guld rullade natt etfer natt.
Martyriets hjul dag och natt.
De sargade jorden, de tog ned
smycken gjorda med kärlek och skum,
de slet ringen från bruden,
de övergav deras gudar.
Jordbrukaren lämnade sin medaljong,
fiskaren sin droppe av guld,
och gallren skälvde till svar
medan budskap och röster på höjderna
rullade som hjulet av guld.
Då förenade sig tiger och tiger
och delade blodet och tårarna.
Atahualpa väntade lätt
sorgsen i den andinska branta dagen.
Portarnas öppnades inte. Till och med det sista
smycket delade gamarna:
de rituella turkoserna, fläckade
av slaktandet, klädnaden
täckt av silver: stråtrövarnas klor
mätte och mätte och med sorg
lyssnade Konungen till munkens
gapskratt bland bödlarna.
Hans hjärta var en bägare fylld
med en ångest bitter som
kininets beska essens.
Han tänkte på sina gränser, på det höga Cuzco,
på prinsessorna, på sin ålder,
på sitt rikes rysning.
MOgen var han invärtes, hans förtvivlade
frid var sorg. Han tänkte på Huáscar.
Kom främlingarna från honom?
Allt var gåta, allt var kniv,
allt var ensamhet, endast den levande
röda linjen skälvde,
slukande de gula inälvorna
från det tystade rike som dog.
Då kom Valverde in med Döden.
"Du skall heta Juan", sade han
medan de redde bålet.
Allvarligt svarade han: "Juan,
Juan heter jag för att dö",
utan att ens längre förstå döden.
de band hans hals och en krok
trängde in i Perus själ.
Elegi
XVI
Ensam, i ensamheterna
vill jag gråta som floderna, vill jag
mörkna, sova
som din gamla natt av mineral.
Varför hamnade de strålande nycklarna
i banditens händer? Res dig
moderliga Oello, vila din hemlighet
i denna natts breda trötthet
och gjut ditt råd i mina ådror.
Ännu ber jag dig inte om Yupanquis sol.
Sovande talar jag till dig, jag ropar
från land till land, peruanska
moder, livmoder, bergskedja.
Hur föll lavinen av dolkar
in i din sandiga gård?
Orörlig i dina händer
känner jag metallerna
breda ut sig i underjordens kanaler.
Jag är gjord av dina rötter,
men jag förstår inte, jorden
skänker mig inte sitt vetande,
jag ser bara natt och natt
under de stjärnbelysta länderna.
Vilken dröm utan mening, likt en orm,
släpade sig ända fram till den röda linjen?
Sorgens ögon, mörkas växt.
Varför kom du till denna sura vind,
varför, bland vredens stenblock,
höjde inte Capac sin tiara
en bländande lera?
Låt mig lida under fanorna
och sjunka ner likt
den röda roten som inte ger någon glans.
Under den hårda natten, den hårda,
skall jag stiga ned genom jorden tills jag når
guldets mun.
Jag vill sträcka ut mig på den nattliga stenen.
Jag vill nå dit tillsammans med olyckan.
Krigen
XVII
Långt senare kom en tändande flamma
till Klockan av granit.
Almagros och Pizarros och Valverdes,
Castillos och Urías och Beltranes
stack ned varandra och delade
de vunna sveken,
de stal kvinnan och guldet från varandra,
de kivades om dynastin.
De hängde varandra på gårdarna,
de föll sönder på torget,
de ströp varandra i Rådhusen.
Plundringens träd föll
under värjstötar och kallbrand.
Ur denna Pizzarogalopp
på de linbärande fälten
föddes en förbluffad tystnad.
Allt var fullt av död
och över sina olyckliga söners
fördärvade dödskamp
ute i landet (gnagt
ända in till knotorna av råttor)
klamrade sig hjärtana
innan de dödade och dödade varandra.
Vredens och galgens slaktare,
kentaurer fallna i snikenhetens
gyttja, avgudar
fördärvade av guldets ljus,
ni utrotade er egen
stam av blodtröstiga klor
och intill det höga, krönta Cuzcos
klippor som murar,
inför de högsta axens sol,
soelade ni i Inkans
gyllende damm de kejserliga
helvetenas teater:
Rovet med grön käft,
Lystnaden smord med blod,
Snikenheten med klor av guld,
Förräderiet, krokiga betar,
Korset som en rovgirig reptil,
Galgen mot en botten av snö,
och Döden tunn som luften
orörlig i sin rustning.
Chiles upptäckare
XVIII
Från Norr förde Almagro sin skrynklade blixt.
Och över landet, mellan explosion och
solnedgång,
böjde sig dag och natt som över en karta.
Mörker av taggar, mösrker av tistel och vax,
spanjoren är förenad med dess torra getalt
och betraktar markens dystra stridskonster.
Natt, snö och sand ger form åt
mitt smala fosterland.
All tystnad finns i dess långa linje,
allt skum strömmar ur dess skägg vid havet,
allt kol fyller det med mystiska kyssar.
Något likt en glöd av guld brinner i dess fingrar
och silvret belyser som en grön måne
dess hårdnade form av kuslig planet.
Spanjoren sittande nära rosen en dag,
nära oljan, nära vinet, nära den gamla himlen
tänkte sig inte denna punkt av vredgad sten
födas under havsörnens gödsel.
Det kämpande landet
XIX
Först bjöd landet motstånd.
Den araukanska snön svedde
likt ett bål av vithet
inkräktarnas steg.
Av köld föll Almagros fingrar,
händer och fötter
och klorna som slukade
och begravde kungadömen
var i snön en punkt
av fruset kött, var tystnad.
Det var i bergskedjornas hav.
Den chilenska luften piskade,
markerade stjärnor, kullslog
lystnad och kavalleri.
Sedan kom svälten efter
Almagro som en osynlig
käke som tuggade.
Hästarna blev uppätna
under denna iskalla fest.
Och Söderns död sönderdelade
Almagros galopp
tills hans häst vände åter
mot Peru, där den förkastade
upptäckaren väntades
av Nordens död, sittande
på vägen med en yxa.
Landet och människan förenas
XX
Araucanía, gren av strömmande ekar,
o Fosterland, obarmhärtiga, mörka älskade,
ensam i ditt regntunga rike:
du var bara mineralers strupar,
händer av köld, nävar
vana vid att hugga stenblock,
du var, Fosterland, hårdhetens frid
och dina skuldror var sorl,
sträv uppenbarelse, vild vind.
Mina araukanska fäder had einte
hjälmbuskar med lysande fjärdrar,
de vilade inte på brudblommor,
de spann inte guld åt präste:
de var sten och träd, rötter
av skakade klippterränger,
blad av lansens form,
huvuden av krigarmetall.
Fäder, knappt lystrade ni
vid ljudet av galoppen, på bergens topp
flög knappt Araucanías
blixt.
De blev till mörker, fäderna av sten,
de knöt sig till skogen, till de naturliga
mörkren, de blev till ljus av is,
jordens och taggarnas strävhet,
och så väntade de i djupen
av den okuvliga ensamheten:
en var ett rött träd som såg,
en annan ett metallfragment som hörde,
en annan en vindstöt och en borr
en annan hade stigens färg.
Fosterland, skepp av snö,
hårdnade lövverk:
där föddes du, när din människa
bad jorden om sin fana,
och när land och luft och sten och regn,
löv, rot, doft, tjut,
likt en mantel täckte sonen,
älskade honom och försvarade honom.
Så föddes det enhälliga fosterlandet:
enheten innan striden.
Valdivia (1544)
XXI
Men de kom tillbaka.
(Han hette Pedro.)
Valdivia, härförare, inkräktare,
högg bland tjuvar mitt land
med svärdet: "Detta är ditt,
detta är ditt, Valdés, Montero,
detta är ditt, Inés, det här stället
är rådhuset."
De klöv mitt fosterland
som vore det en död åsna.
"Tag med dig
denna bit av måne och allé
sluka denna flod med skymning."
Medan den stora bergskedjan
lyfte brons och vithet.
Arauco skjöt upp. tegel, torn,
gator, husets tyste
herre lyfte leende.
Han arbetade med händerna indränkta
av sitt vatten och sin gyttja, han bar med sig
leran och utgjöt det andinska vattnet:
men han kunde inte vara slav.
Då anföll Valdivia, bödeln,
med eld och med död.
Så började blodet,
tre seklers blod, det oceaniska blodet,
blodet, atmosfär, som täckte mitt land
och den väldiga tiden, som intet krig.
Den vreda gamen kom ut
ur den sorgfärgade rustningen
och bet promaukan, rev sönder
avtalet skrivet i tystnaden
i Huelén, i den andinska luften.
Arauco började sjuda sitt fat
av blod och stenar.
Sju furstar
kom för att underhandla.
De stängde in.
Och inför Araucanías ögon
högg de av hövdingarnas huvuden.
De lade ner sin själ, bödlarna. Helt
besudlad av inälvor och tjutande
höll Inés de Suarez, soldatkvinnan,
med sina knän som en helvetisk harpya
fast de kejserliga halsarna.
Och hon kastade dem över pålverket,
badande i ädelt blod,
och täckte sig med scharlakansröd lera.
Så trodde de sig kuva Arauco.
Men den mörka enigheten
av träd och sten, lans och ansikte
sände här brottet med vinden.
Trädet vid gränsen fick veta det,
fiskaren, konungen, den stjärnkunnige,
den antarktiske jordbrukaren fick veta det,
modervattnet i Bío-Bío
fick veta det.
Så föddes fosterlandets krig.
Valdivia trängde med drypande lans
in i Araucos steniga
inälvor, han sänkte handen
i hjärtats bultning, han kramade
fingrarna kring det araukanska hjärtat,
han utspillde böndernas
ådror som skog.
Han utrotade
herdarnas gryning,
han befallde om martyrium
i skogens rike, han satte eld på
skogens herres hus,
han högg händerna av hövdingen,
han återlämnade fångarna
med näsor och öron avskurna,
han satte Toquí på en påle, han mördade
den stridande flickan
och med sin bloddrypande handske
markerade han fosterlandets stenar,
lämnade det fullt av döda,
och av ensamhet och ärr.
Ercilla
XXII
Araucos stenar och upplösta rosor
på floderna, länder av rötter,
möter mannen som har kommit från Spanjen.
De kastar sig över hans rustning med väldiga lavar.
Över hans svärd kastar sig skuggorna av ormbunken.
Den ursprungliga murgrönan lägger blå händer
över planetens nyss komna tystnad.
Men, Ercilla, du genljudande, jag hör i vattnets puls
av din första gryning, fåglarnas vilda raseri
och en åskknall i lövverket.
Lämna, lämna ditt spår
av ljus örn, riv sönder
din kind mot den vilda majsen,
allt skall slukas av jorden.
Ljudande, endast du skall icke
dricka bägaren av blod, ljudande, ensam född
av dig, av den snabba glansen,
skall tiden hemliga mun förgäves komma för att
säga: förgäves.
Förgäves, förgäves,
blod bläckat av kristallens grenverk,
förgäves genom pumans natt
hörs soldatens utmanande steg,
befallningarna,
den sårades
steg.
Allt återvänder till tystnaden krönt av fjädrar
där en kung för länge sedan slukar slingerväxterna.
Lansarnas begravs
XXIII
Så fördelades arvet.
Blodet delade hela fosterlandet.
(Med andra rader skall jag skildra
mitt folks kamp.)
Men kluvet blev landet
av inkränktarnas knivar.
Sedan kom de för att befolka det ärvda,
ockrare från Euzkadi, Loyolas
sonsöner. Från bergskedjan
till oceanen
delade de med träd och kroppar
planetens viland emörker.
Uppdragen öve rlandet
det skakade, sårade, brända,
fördelningen av urskog och vatten
i fickorna, Errázuriz
som kommer med sin sköld och med vapen:
en piska och en repsko.
Det Magallanska hjärtat
XXIV
Varifrån är jag, undrar jag ibland, var i
helvete
komme rjag ifrån, vilken dag är det idag, vad
händer,
hes, mitt i sömnen av trädet, av natten,
och en våg höjer sig som ett ögonblick: en dag
föds ur henne, en blixt med tigerns käftar.
Jag vaknar plötslig tom natten och
Dagen kommer och säger: "Hör du
det stilla vattnet, vattnet,
vattnet,
över Patagonien?".
Och jag svarar: "Ja, herre, jag lyssnar."
Tänker på det yttersta södern
Dagen kommer och säger: "Ett vilt får
långt borta, i den trakten, slickar den frusna
färgen
på en sten. Lyssnar du inte till bräkandet, känner
du inte igen
den blå havsvinden i vars händer
månen är en bägare, ser du inte truppen, vindens
hätska finger
röra vid vågen och livet och dess tomma ring?".
Jag minns sundets ensamhet
Den långa natten, pinjen, kommer dit jag går.
Och det välts omkull, den dova syran, tröttheten,
tunnans lock, allt jag har i livet.
En flinga av snö gråter och gråter i min port
och visar sin ljusa och trasiga klädnad
av liten komet, som söker mig och som snyftar.
Ingen ser vindstöten, vidden, luftens
tjut på ängarna.
Jag går nära och säger; låt oss gå. Jag vidrör
Södern, mynnar
ut.
i sanden, ser den torra och svarta planeten, allt
rot och klippa,
öarna rispade av vattnet och himlen,
Hungerns Flod, Askans Hjärta,
det dystra Havets Gård, och där var
den ensamma ormen väser, där var
den sista, sårade räven gräver och gömmer sin
blodiga skatt,
där finner jag stormen och dess röst av brott,
dess röst av gammal bok, dess mun med tusen
läppar,
något säger den mig, något som luften slukar
varje dag.
Upptäckarna
Vattnet minns allt som hände fartyget.
Den hårda, främmande jorden bevarar sina
skallar
som genljuder i den sydliga skräcken; likt horn
och ögon av människa och oxe ger dagen sin
grotta,
sin ring, sitt ljud av obevekligt kölvatten.
Den gamla himlen söker seglet,
ingen
överlever längre: den förstörda huquen
lever med askan efter den bittre sjömannen,
och från stånden av guld, från husen av skinn
av pestbesmittat vete, och
från skeppens kalla låga
(så många slag i natten [klippa och skepp] i
(djupet)
kommer endast det brända riket utan lik,
och den oupphörliga stormen knappt bruten
av ett svart brottstycke
av slocknad eld.
Kommer och av dem blir intet kvar
Skallar
som genljuder i den sydliga skräcken; likt horn
och ögon av människa och oxe ger dagen sin
grotta,
sin ring, sitt ljud av obevekligt kölvatten.
Den gamla himlen söker seglet,
ingen
överlever längre: den förstörda huquen
lever med askan efter den bittre sjömannen,
och från stånden av guld, från husen av skinn
av pestbesmittat vete, och
från skeppens kalla låga
(så många slag i natten [klippa och skepp] i
djupet)
kommer endast det brända riket utan lik,
och den oupphörliga stormen knappt bruten
av ett svart brottstycke
av slocknad eld.
Endast tröstlösheten kommer
Sfär som sakta sargar natten, vattnet, isen,
vidd bekämpad av tiden och av slutet;
med sitt violetta märke, med den vilda regnbågens
blå slut
sänker sig mitt fosterlands fötter i ditt mörker
och tjuter och den krossade rosen håller på att
dö.
Jag minns den gamle upptäckaren
På kanalen seglar på nytt
det frusna sädesslaget, stridens skägg,
den iskalla Hösten, med döden,
med den avsatte på det rasande vattnet,
med honom, med hans storm, med hans panna.
Ännu följer honom albatrossen och det nötta
repet
av läder, med ögonen utanför blicken,
och den slukade råttan som stirrar blint;
bland den vredgade glansens brutna pålar;
under tiden faller i tomheten ringen
och benknotan, de glider över havskon.
Magallanes
Vem är guden som går förbi? Se hans skägg fullt
av
maskar
och hans byxor där den tjocka luften
klibbar och hugger som en skeppsbruten hund:
och hans gestalt har en tyngd av förbannat
ankare,
och havet väser och nordanvinden kommer
till hans våta fötter.
Snäcka av tidens
mörka skugga,
maskstungna
sporre, gamle herre tyngd av strandens sorg, örn
utan stam, besudlade källa, Sundets
gödsel sänder dig,
och ditt bröst har ingenting av kors utan av ett
skrik
från havet, ett vitt skrik, av havsljus
och tång, från vågsvall till vågsvall, av krossad
tagg.
Han kommer till oceanen
För att havets skrämmande dag må sluta en gång
och den nattliga handen skära av sina fingrar
ett efter ett
tills de icke finns mer, tills männiksan föds
och härföraren inom sig upptäcker stålet
och Amerika lyfter sin bubbla
och kusten reser sitt bleka skär
smutsat av gryningen, grumlar av födelse
tills det från skeppet kommer ett skrik som
dränks
och så ännu ett skrik och gryningen som föds ur
skummet.
Allt har dött
Bröder av vatten och löss, av köttätande planet:
såg ni, till slut, mastens träd böjt
avsormen? Såg ni stenen krossad
undervindstörens galna, häftiga snö?
Till slut har ni ert förlorade paradis,
till slut har ni er förbannade garnison,
till slut kysser era våldnader genomborrade
av luften sälens spår i sanden.
Till slut kommer ödelandets lilla sol
till era fingrar utan ring, dödens dag,
skälvande, i sitt hospital av vågor och stenar.
Trots vreden
XXV
Nötta hjämar, döda hästskor!
Men tvärs igenom elden och hästens sko
liksom från en källa upplyst
av det mörka blodet,
med metallen sänkt i plågan
utgjöts ett ljus över jorden:
tal, namn, linje och struktur.
Sidor av vatten, klara välde
av sorlande språk, ljuva droppar
utarbetade som klasarna,
stavelser av platina i några rena
bröst som pärlor
och en klasisk mun av diamanter
gav sin snölysande glans åt landet.
Långt därborta ställde statyn
sin döda marmor,
och i världens
vår föddes maskinerna.
Tekniken upprättade sitt välde
och tiden blev snabbhet och vindstöt
i krämarnas fana.
Geografins måne
utforskade växten och planeten
som utbreder geometrisk skönhet
i sin utvecklade rörelse.
Asien skänkte sin jungfruliga doft.
Intelligensen med en frusen tråd
följde på blodet som spann dagen.
papperet fördelade den nakna honungen
bevarad i mörkren.
En flykt
av duvor kom ur målningen
med aftonglöd och ultramarinblått.
Och människans tungor förenade sig
i den första vreden, innan sången.
Så, med den blodiga
titanen av sten,
den blodtörstiga falken,
kom inte bara blod utan vete.
Ljuset kom trots dolkarna.
