En ny bok granskar hur den ändlösa jakten på det autentiska jaget har förändrats från antiken fram till våra dagar
Egentligen borde det inte vara något problem
– att vara sig själv. Jag är jag och inget annat.
Visst kan en person förställa sig. Hon kan både
kroppsligt och andligt klä ut sig, men bakom
alla mer eller mindre bedrägliga förklädnader
finns väl ändå hela tiden en sann, en autentisk
kärna som jag möjligen kan dölja för omvärlden men i
långa loppet inte för mig själv.
Om det vore så enkelt skulle många terapeuter, psykologer, psykoanalytiker och en och annan filosof förlora jobbet. Att hitta hem till sig själv har nämligen varit ett, visar
det sig, mångtusenårigt projekt som antagit en stor
mängd olika, ja nästan diametralt motsatta, former under
historiens gång. Det finns inte och kommer aldrig att finnas något generellt recept på hur det ska gå till eller ens
vad det sanna jaget egentligen är. De finns som till och
med förnekar att det alls finns.
Hur denna ”hemfärd till oss själva” har gestaltat sig under ett par årtusenden har nu fått sin, gissar jag, definitiva
skildring i Claude Romanos lärda och skarpsinniga ”Être
soi-même. Une autre histoire de la philosophie” (Att vara
sig själv. En annan filosofihistoria; Gallimard). Romano är
professor både i Frankrike och Australien och tidigare
mest känd för ett par böcker om fenomenologi.
Hans nya arbete är en av de där böckerna som visar att
det finns mycket att säga även i ämnen som man trodde
var ganska slutforskade och uttjatade vid det här laget.
Med bidrag som ”Être soi-même” är det svårt att ta riktigt
på allvar allt prat om humanioras kris, även om förstås
inte heller på detta område en svala gör en sommar.
Vad det innebär att vara sig själva har varierat. Men det
finns en radikal skiljelinje och den skiljelinjen heter JeanJacques Rousseau. Han ersatte tidigare ideal – som kunde
vara storsinthet, närhet till Gud eller förakt för yttre ting
– med idealet att vara autentisk. För Rousseau, vars ande
mer än någon annans svävar över denna bok, var målet
att ”ägna sitt liv åt sanningen”. Men det var en egen, personlig sanning, inte en objektiv som alla kan dela. Rousseau var som ingen annan filosof övertygad om sin egen
förträfflighet. Han var sitt eget rättesnöre och det låter
honom genomskåda och ta avstånd från den stora massans moraliska hyckleri. Rousseau är, skriver Romano,
”upphovsman till en sannskyldig moralisk revolution
som, till skillnad från tidigare försök i samma genre, har
fått genomslag i det intellektuella landskapet och, mer
överraskande, blivit en del våra sedvänjor. På så sätt är
hans situation enastående och kanske till och med unik i
hela filosofihistorien”. Romano frågar sig om Rousseau
faktiskt inte kan ha misstagit sig. Varför måste vi ta för
givet att sociala konventioner uteslutande är det som hindrar oss från att bli oss själva, snarare än att de faktiskt kan
hjälpa oss att hitta oss själva?
Som så många andra historier börjar också den här i
det antika Grekland och med den mångförslagne Odysseus vars strapatsrika seglats hem till Ithaka har beskrivits som en resa från att vara Ingen till att bli personen
Odysseus. Romano stöder sig här på lärda utläggningar
men han hade nästan lika gärna kunnat citera Konstantin
Kavafis dikt ”Ithaka” som beskriver en hemkomst och vad
resan dit för med sig av insikt i det egna jaget.
Aristoteles funderade över det mesta mellan himmel
och jord och alltså också om vad som var det mänskliga
idealet. Nyckelordet för honom var storsinthet, som är det
högsta en människa kan sträva mot. Storsintheten förenar i sig alla dygder och gör henne osårbar för såväl massans hån som beröm. Den storsinta människan är ingen
karriärist och traktar inte efter framgång. Denna likgiltig-
het är ett villkor för verklig frihet. Det är på många vis ett mycket elitistiskt frihetsideal som formuleras här. Det skulle komma att föras vidare av de stoiska filosoferna där Aristoteles kyla radikaliserades till ett aktivt förakt som måste odlas: ”Människans liv är ingen stor sak”, skrev Seneca, ”men det är ett väldigt projekt att förakta livet”. Romano marscherar snabbt genom seklerna där idealen för den sanna människan förändras. Den romerske statsmannen och filosofen Cicero formulerade ett ideal som inte heller det vände sig till den stora massan utan endast till en liten statsbärande elit, främst i sin inflytelserika avhandling ”De officiis” (Om plikter) som skrevs vid tiden för mordet på Julius Caesar år 44 fKr. Cicero insåg att de stoiska idealen var omöjliga och till och med skadliga bland ”verklighetens folk”. Hans moraliska ideal utmynnar i uppmaningen: ”Se till att ditt egenintresse sammanfaller med det gemensamma intresset och det intresset blir ditt.” Här talade politikern som hade sett sitt idealsamhälle – och därmed möjligheten för människan att leva i samklang med sin natur – slitas sönder. Den antika delen av Romanos avhandling slutar med Augustinus. För denne kyrkofader var det först och endast när människan vände sig mot Gud som hon i någon mening blev sann. Den existentiella lögnen består i att vända sig mot sig själv och bort från det gudomliga ljuset: ”Den som ’gör’ sanningen kommer till ljuset.” E fter Augustinus tycks ingen ha varit särskilt intresserad av att vara sig själv på nästan tusen år, för nästa anhalt på Romanos resa genom den europeiska historien är renässansen där han koncentrerar sin läsning till två stora namn: Baldassare Castiglione och Michel de Montaigne. För båda är idealet inte längre storsinthet eller självförvekligande genom närhet till Gud. Ambitionen är att vara naturlig eller åtminstone att så till den grad dölja varje form av förkonstling att den inte längre syns och blir naturlig. Idealet består i ett slags ironisk nonchalans, eller som det heter på italienska i mångtydig term, sprezzatura. Castiglione formulerade sitt ideal i ”Boken om hovmannen” som utkom 1528. Den idealiske hovmannen excellerar i mångahanda aktiviteter. Han måste vara en god soldat och kunna hantera vapen. Han måste vara en skicklig dansör och en charmerande konversatör. Men det räcker inte för att vara naturlig för på en punkt anknyter Castiglione till den antika traditionen av världsförakt – contemptus mundi – men denna gång är det ett världsförakt ”i sidenstrumpor”. Castigliones hovman är nämligen ingen simpel smickrare som säger vad han tror att fursten vill höra.
Han anknyter till det klassiska idealet: att tala klarspråk när han talar till makten. Han måste alltid säga vad han anser vara rätt, även om det kan misshaga fursten eftersom förledande smicker och vackra ord gör fursten mindre lämpad att styra. Hans förebilder är på denna punkt Platon och Aristoteles som båda utan större framgång ville göra denna världens mäktiga till filosofer. När vi kommer till Montaigne känns det som om vi är framme vid den moderna synen på människan eller i alla fall så som man kunde ha hoppas att hon ska bete sig. Till skillnad från både tidigare och senare tänkare har han ingen önskan att förändra människan. Eller rättare sagt: människan finns inte, utan bara enskilda människor med alla sina fel och brister (som Montaigne aldrig är sen att betona). Han säger: hade han fått skapa människan hade han format henne på ett helt annat sätt än vad hon är. Men nu är hon som hon är och det är bara att finna sig i det. Här finns ingen utopisk reformiver. Att vara naturlig är det enda sätter att hitta sig själv. Han vill visa sig själv som han är och vill inte likna någon annan för ”den som följer en annan följer ingen och inget.” I Romanos läsning framstår Montaigne som ett slags anti-Rousseau. Författaren till ”Essayer” har insett att den som högljutt och dogmatiskt för omvärlden talar om hur autentiskt och sann hon är mot sig själv istället bedrar sig själv. Nog hade världen blivit en bättre plats om Montaigne hade haft en bråkdel av det inflytande som Rousseau skulle komma att få. Det finns ingen möjlighet att här rättvist redogöra för Romanos alla läsningar men jag vill gärna nämna hans analys av Madame de Lafayettes mästerverk ”Prinsessan de Clèves” från 1678; den romanen handlar om konflikten mellan kärlek och plikt. Tänk på vad du är skyldig dig själv uppmanas den framtida prinsessan av sin mor. Hon märker att hon älskar en annan man än sin make och frestas till äktenskapsbrott, men det ”som skrämmer henne är inte i första hand att hon bryter mot en gudomlig lag utan att det skulle leda till tarvligheter, bedrägerier, förödmjukande kompromisser som hela hennes väsen vänder sig emot”. Inte ens när hennes lagvigde make är död väljer hon att gifta sig med sin älskade utan väljer att dra sig tillbaka i ett kloster där hon dör vid unga år. Hon förblir sann mot sig själv och sina ideal även om det tvingar henne att försaka lyckan. Allt detta är förstås väldigt otidsenligt. Ord som ”äktenskapsbrott” och ”försaka” har väl i stort sett fallit ur modernt svenskt språkbruk. Efter den franska klassicismens heroiska klarsyn blir det ganska dunkelt med tyska romantiker och existentialister som Kierkegaard och Heidegger som på skilda och för utomstående ofta svårbegripliga vägar hävdar att man måste välja sig själv och sin autenticitet, alltså att ta ett språng till allt sannare former av existens. Enligt Kierkegaard går vägen mot sanningen från det estetiska livet till det etiska och sedan vidare till det slutgiltiga stadiet: det religiösa. Claude Romano trampar in på ett ämne där mycket dumt har skrivits och där godtrogna människor har lurats att lägga ner mängder med tid och pengar på terapier som långt ifrån alltid håller vad de lovar. Romano är mest filosof och mycket lite psykolog. Freud nämns endast en gång och det i förbigående. En fråga som jag ställt mig under läsningen: tänk om jag efter långt och smärtsamt sökande hittar mitt sanna, autentiska jag men att varken jag eller mina medmänniskor gillar vad jag har hittat. Kan och bör jag i så fall gå tillbaka till mitt gamla och falska men av både mig och min omvärld mera omtyckta jag? Därför är det lättare sagt
Carl Rudbeck Kritiker, politisk kolumnist och författare
