Varför hatar folk Greta Thunberg? Det är inte jag som ställer frågan, utan Dagens Nyheter, i något som liknar en evig krönikestafett: Johan Hilton, Malin Ullgren, Per Svensson, Peter Wolodarski och hela ledarredaktionen – alla känner de sig manade att skriva om hatet och hånen mot Greta. Det är lite förbryllande. När jag läser deras tidning får jag snarare intryck av att Thunberg är ute på en lång världsturné där politiker och potentater slåss om att omfamna henne.
Och jodå, det är också därför DN hyllar henne: ”Jag kan inte minnas en svensk som tidigare blivit ett namn i den internationella storpolitiken så här snabbt”, skriver chefredaktör Wolodarski (28 april), och beklagar sig samtidigt över den svenska jantelagen.
Det slående är att hyllningarna och hatet (som jag har rätt liten inblick i) på så vis tangerar varandra: ingendera av sidorna är särskilt intresserad av vad Thunberg har att säga. Vill hon införa en Tobinskatt? Tvinga Opec-länderna att pumpa upp mindre olja? Jag vet inte, men supportrarna på DN verkar heller inte bry sig. Det viktiga är att hon är känd och att hon ”gör något”. Det är ”den framåtblickande idealismen” som är poängen förklarade Johan Hilton i en krönika (27 feb). Jag kunde inte ha formulerat problemet bättre själv.
För några månader sedan kom en rapport som visade att utsläppen från biltrafiken i Sverige ökar (SVT 5 feb). Trots allt engagemang, trots Gretas framåtblickande idealism, så minskar alltså inte utsläppen, ens i det här lilla hörnet av världen. För ett ögonblick verkade alla bestörta, innan allt snabbt glömdes bort. Det är ju så krångligt det där – roligare då att rapportera om Volvos elbilsplaner och att New York Times skrivit om Greta.
Just därför bör man kanske bita sig fast i de konkreta, fysiska omständigheterna för ett ögonblick: i denna stund byggs det en enorm motorvägstunnel utanför Stockholm. Den beräknas var klar 2026 till en kostnad av – ja, vem vet. 61 miljarder är en summa som har nämnts. När det gäller nya motorvägar råder det aldrig lågkonjunktur.
Liknande projekt äger rum överallt i världen. Det kallas tillväxt, det som samtliga riksdagspartier numera har som mål för sin politik. Varför talas det så sällan om det när den globala uppvärmningen debatteras? Varför handlar diskussionen så mycket om subjektiva aspekter (ångest, engagemang, hat, hopp) och så lite om objektiva omständigheter? Saken är ju annars ganska enkel: förbättrar man biltrafikens möjligheter så kommer biltrafiken att öka.
Man får lite ungdomligt klimatengagemang att visa upp inför kamerorna innan man skriver under ännu en bankgaranti eller ett nytt handelsavtal
En förklaring är att klimatfrågan, med ett sådant fokus, skulle bli långt mer politiserad än den är i dagens svenska offentlighet. Ganska många av de som i dag twittrar om att ”rädda klimatet” röstade uppenbarligen på de partier – Alliansen och Socialdemokraterna – som drev igenom motorvägsprojekten. Det finns alltså en hel del motstånd mot en sådan debatt. Räkna antalet sidor med bilannonser i en helgupplaga av DN så får ni en konkret bild av hyckleriet.
Det djupt ironiska – och detta är min huvudsakliga poäng – med hajpen kring Thunberg är alltså att den leder uppmärksamheten bort från det konkreta, bort från den globala uppvärmningens materiella orsaker och bort från de politiska möjligheterna, till en rent symbolisk nivå.
Poängen med Thunberg är att hon symboliserar ångest, handlingskraft och hopp, allt i ett. Det är därför hon är så lämpad för klimattoppmötena: för att en klimataktivism förflyttad till en symbolisk nivå är det bästa tänkbara för de politiska och ekonomiska intressen som vill ha business as usual. Man får lite ungdomligt klimatengagemang att visa upp inför kamerorna innan man skriver under ännu en bankgaranti eller ett nytt handelsavtal.
Hajpen kring Greta är alltså ett tecken på hur den politiska klimatfrågan omkodas till ett moraliskt dilemma. Det hela förvandlas till något att vara för eller mot, något man kan ta moralisk ställning till som individ: ”Vad har du gjort för klimatet?” Journalistiken är en del av förvandlingen: i stället för undersökningar av låt säga sjöfartens eller det svenska skogsbrukets bidrag till den globala uppvärmningen lyfts frågan hur man ska kunna genomföra sommarens Italienresa utan att skämmas. Klimatfrågan blir en fråga om medelklassens ångest inför det egna hyckleriet. Alltihop blir terapi.
För några månader sedan kom en annan rapport som visade att hälften av landets journalister nu bor i Stockholms län. (SVT 14 feb). Särskilt mycket sticker stadsdelen Södermalm ut. Inte oväntat blev den massmediala uppmärksamheten begränsad – journalisterna själva brukar vara måttligt roade av de här siffrorna.
Jag tänker på detta när moralkakorna om Thunberg fyller tidningarna. Det är ingen vild gissning att hennes aktivism appellerar mer till kulturjournalister än till jordbrukare och industriarbetare. Mer till den minoritet av Sveriges befolkning som bor i Stockholms innerstad än till invånarna i Tensta, Arjeplog och Ludvika.
Vi kulturjournalister och ledarskribenter har i regel en rätt nära relation till konst och litteratur, medier och partipolitik. Och i gengäld en rätt distanserad relation till jord och vatten, växter och djur, land och hav – naturen är kort sagt det vi semestrar i.
Och ändå envisas vi med att klimatpredika för en befolkning som på många sätt vet mycket mer om saken. Att denna journalistiska aktivism i längden kan bli rätt provocerande är inte så svårt att förstå. Den är ju så tom. Så oinformerad. Så självupptagen. Så idealistisk, i ordets sämsta bemärkelse.
Men det allra mest provocerande i detta är nog yrvakenheten. När en tidning vars ledarsida i decennium efter decennium har predikat kapitalismens förträfflighet och den ekonomiska tillväxtens nödvändighet plötsligt börjar tala om klimathotet som om det vore en chockerande nyhet, var ligger då problemet?
Hos de läsare som aldrig har delat ledarskribenternas naiva tillväxttro? Eller hos ledarskribenterna själva, de som uppenbarligen aldrig har läst vare sig Henry David Thoreau, Georg Henrik von Wright, Carolyn Merchant eller Horkheimer & Adorno; som aldrig verkar ha hört talas om vare sig Chris D Thomas, Timothy Morton eller Claire Colebrook? De har väl haft fullt upp på Twitter.
Nu famlar de efter något att hålla sig i. I sin vilsenhet och oförmåga att tänka självkritiskt vänder de sig till ett barn: titta vilket engagemang!
Det står dem naturligtvis fritt att göra så. Men det vore klädsamt om de upphörde med att projicera sin ångest på dem som inte delar den /Sven Anders Johansson, AB
