 |
| Hector Berlioz |
Av så kallad programmusik är Symphonie fantastique det som jag har lyssnat mest på genom åren, och ända sedan unga år. Bilderna som vid lyssnandet uppstår inom mig, och som blir betydligt ljusare än Berlioz egna bilder (se nedan) varierar från gång till gång - mest skogsbilder - varför mitt namn på verket av Berlioz blivit Symphonie fantaisie.
Från Malmö Symfoniorkesters alltid lika informativa sida (http://www.mso.se/sv/Konserter/Programtexter/A-B-C-D-E/Berlioz-Hector-Symphonie-fantastique/) klipper jag :
"Berlioz skrev själv ett program till symfonin: "En ung, extraordinärt känslig musiker med livlig fantasi befinner sig i förtvivlans mörkaste djup på grund av en hopplös och olycklig kärlek. Han har förgiftat sig själv med opium. Drogen är för mild för att ta livet av honom, men kastar honom in i en djup sömn uppfylld av kusliga visioner. Hans sinnesrörelser, känslor och minnen förvandlas till musikaliska bilder och idéer då de glider genom hans anfäktade hjärna. Den älskade själv blir till en melodi, ett återvändande tema (idée fixe) som oupphörligt plågar honom.
I Drömmar. Passioner.
Först minns han den själströtthet, den odefinierbara längtan, den djupa melankoli och den orsakslösa upprymdhet han levde i innan han mötte sin älskade. Sedan, den vulkaniska kärlek hon väckte hos honom, hans deliriska plågor, hans återvändande till ömhet, hans sökande efter religionens tröst.
II En bal
På en bal, mitt i en stökig, gnistrande fest finner han sin älskade igen.
III Ute i det fria
En sommarkväll ute i det fria hör han två herdar som anropar varandra med sina pipor. Den pastorala duetten i omgivningar där träden sakta viskar i vinden och ett gryende hopp < allt förenas i hans hjärta till ett sällsynt lugn och ger hans fantasier ljusare färger. Men hans älskade framträder åter, kramper drar samman hans hjärta och han fylls av mörka föraningar. Om hon nu är trolös? Endast den ene herden återupptar den lantliga melodin. Solnedgång. Långt borta hörs åskmuller - ensamhet - tystnad.
IV Marsch till avrättningsplatsen
Han drömmer att han har dödat sin älskade, att han har dömts till döden och att han föres bort till sin avrättning. Processionen åtföljes av en marsch som växlar mellan vild dysterhet och briljant högtidlighet. Vrålande utbrott följes av det tunga ljudet från marschstegen. Slutligen, som en sista kärlekstanke, ljuder idée fixe-melodin i en ensam klarinett, endast för att avbrytas av bilans fall.
V Dröm om en häxsabbat
Han ser sig själv på en häxsabbat omgiven av en skrämmande församling spöken, trollkarlar och monster av alla slag, förenade inför hans begravning. Hemska ljud, stönanden, skrikande skratt, avlägsna rop. Den älskade melodin hörs, men den har förlorat sin forna ädelhet. Den har nu istället förvandlats till en lågsint dansmelodi, trivial och grotesk. Det är Hon som kommer till sabbaten! Ett rop av glädje hälsar henne. Hon sluter sig till den diaboliska orgien. Begravningsklockorna hånar Dies Irae. Häxdans. Dansen och Dies Irae förenas."
Tack Malmö Symfoniorkester!
Här beskriver Berlioz , som han alltså har sagt, marchen mot avrättningsplatsen:
