Trams att läsning skulle göra oss mer empatiska
Skönlitteraturen är inte ett friskvårdserbjudande, inte heller är dess uppgift att vara uppbygglig. I serien om samtidens myter och blinda fläckar gör litteraturvetaren Merete Mazzarella upp med föreställningen att läsning gör oss till bättre, mer empatiska människor.
Redan i ett par decennier har det varit min käpphäst att läsning av skönlitteratur inte – åtminstone inte på något självklart vis – gör människan mer empatisk.
Att så skulle vara fallet är en vanlig föreställning bland dem som å yrkets vägnar uppmanar till läsning – dock långt mera sällan bland litteraturvetare. Genom åren har jag om och om igen hävdat att om läsning av skönlitteratur verkligen på ett påtagligt vis befrämjade den empatiska förmågan så vore väl litteraturvetare överlägset mer empatiska än andra. De flesta litteraturvetare torde vara väl medvetna om att så inte är fallet.
Det är en hel del annat jag också har hävdat om och om igen. Det är ett av problemen med att ha en käpphäst; man kommer ohjälpligt att upprepa sig. Jag har – liksom många andra – påmint om att många ledande nazister var flitiga läsare som kände varmt för sina klassiker, Goethe, Schiller, Heine. Jag har – i Olof Lagercrantz efterföljd – påmint om köksan Françoise i Prousts stora romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. När en av pigorna i det aristokratiska huset ligger i barnsäng med så svåra plågor att goda råd är dyra skickas Françoise till biblioteket för att hämta läkarboken. Tiden går, hon kommer inte tillbaka och till slut måste en annan tjänande ande skickas efter henne. Det visar sig att hon har dröjt sig kvar i biblioteket där hon, likgiltig för hur en ung kvinna av kött och blod lider, har försjunkit i läkarboken och blivit till tårar berörd av en klinisk beskrivning. Litteratur kan lika gärna vara flykt som en sporre till engagemang, eller rättare sagt: det är långt mindre förpliktande – och därför lättare – att leva sig in i litterära personer än att konfronteras med förväntningarna – eller kraven – från en verklig person.
Att jag själv över huvud taget började reflektera över förhållandet mellan läsning och empati kom sig av att jag på 90-talet började hålla kurser i litteratur och eget skrivande för läkarstudenter och insåg att det är just bland dem som ansvarar för läkarutbildningar – eller andra utbildningar inom vård och omsorg – som förhoppningarna om skönlitteratur som en genväg till empati är störst. Det oroade mig, inte bara därför att det handlade om förhoppningar jag inte räknade med att kunna infria utan också därför att det föreföll mig vara en missuppfattning av vad skönlitteratur är.
Det är inte så att jag betvivlar att man kan lära sig av att läsa litteratur och då tänker jag naturligtvis inte bara på fakta.
Skönlitteraturen är inte ett friskvårdserbjudande, inte heller är dess uppgift att vara uppbygglig. Skönlitteraturen är amoralisk i den bemärkelsen att den lika gärna kan låta oss leva oss in i det onda som i det goda, den kan skildra psykopater lika väl som rollförebilder, den kan förmedla det ondas lockelse, den kan få oss att känna igen det onda i oss själva. Just detta är uttryckligen en del av dens värde.
Det är inte så att jag betvivlar att man kan lära sig av att läsa litteratur och då tänker jag naturligtvis inte bara på fakta. Man kan lära sig att människor är olika, att var och en har sin historia, sin kontext. Man kan lära sig att läsa mellan raderna, att ta fasta på det osagda, vilket kan vara nog så värdefullt i samtal – inte minst i professionella sådana.
För något år sedan träffade jag en före detta elev som varit synnerligen lovande som litteraturvetare men som hösten 2015 valde att arbeta vid en flyktingmottagning och så småningom fick heltidsanställning vid Röda korset. Jag frågade henne om hon tyckte att hon hade någon nytta av sina litteraturstudier i sitt nuvarande liv och om hon rentav tyckte sig kunna något som inte var lika självklart för arbetskamraterna av vilka de flesta var utbildade i socialt arbete. Hon nickade genast ivrigt och sa: ”Javisst. Litteraturstudierna lärde mig dels vikten av att kunna byta perspektiv, dels att hantera ambivalens.”
Perspektivbyte betyder ju att kunna se saker och ting ur en annan människas synvinkel, och kan väl i den meningen jämföras med empati, men det betyder också att förstå att det ständigt finns flera möjliga perspektiv som sinsemellan kan vara väldigt olika. Till skillnad från naturvetenskap handlar litteraturläsning inte om att sträva efter objektivitet och entydighet utan om att vara öppen för osäkerhet och mångtydighet.
I de kurser för läkarstudenter jag hållit har gruppdiskussionerna kring litterära texter genomgående varit det mest uppskattade momentet. Här har studenterna fått möta varandras åsikter och tolkningar, de har fått förundra sig över hur olika man kan se på en och samma text och de har insett att det finns andra perspektiv än deras eget som inte bara är möjliga utan också rimliga. Det är troligt att de faktiskt har blivit mer empatiska, men i så fall i första hand i förhållande till varandra, inte nödvändigtvis till potentiella patienter.
Att kunna hantera ambivalens är att inse – och uppfatta som normalt – att man kan känna motsatta känslor i en och samma stund och känna dem lika starkt. En ung människas förhållande till föräldrarna kan åtminstone periodvis präglas av kärlekshat, i ett parförhållande är det fullt möjligt att uppskatta det ömsesidiga beroendet och känna ett behov av frihet. För läkarstudenter – liksom för alla andra med människonära yrken – kan det finnas en spänning mellan en genuin vilja att hjälpa, att göra gott, och en nog så stark irritation mot – eller frustration över – besvärliga patienter och klienter.
Numera kan man knappt tala om empati utan att betona att den känslan inte får förväxlas med sympati.
Personer i människonära yrken kan, uppfattar jag, ha svårt att kännas vid sina egna negativa känslor, de är över huvud taget i så hög grad inriktade på att ha blicken riktad utåt, mot dem de ska hjälpa, att de knappt tar sig tid att känna efter vad de känner för egen del. Här tror jag att skönlitteraturen kan skapa ett frirum och jag tror att det kan vara nyttigt att inte bara läsa utan också skriva själv. På en kurs för allmänläkare skrev en särskilt stressad deltagare en dikt som hette “Min besvärligaste patient”. Sista raden lydde: “Jag hoppas du dör före din nästa årskontroll.”
Empatibrist?
Det tror jag ingalunda.
Men: idag kan man faktiskt vända upp och mer på hela diskussionen, för faktum är att också begreppet empati har blivit problematiskt. Wikipedia-definitionen lyder: ”Empati betecknar förmågan att uppleva och förstå andra kännande individers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå en annan person utifrån personens egen uppfattning om sig själv, vare sig man håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan eller vara likadan.”
Så långt är allt i stort sett gott och väl om man bortser från den språkliga klumpigheten. Numera kan man emellertid knappt tala om empati utan att betona att den känslan inte får förväxlas med sympati. Sympati är mer än att ”förstå och känna med” andra, det är – heter det – att ”ta över” den andras känslor, att känna detsamma som den andra, det är att gå över en gräns, en gräns som betonas särskilt starkt i utbildningar till människonära yrken eftersom den som går över den riskerar att bli oförmögen att hjälpa och så småningom utbränd.
Det verkar som om det också finns de som anser att empatin kan vara riskabel. I en artikel i Forskning och Framsteg lyder ingressen: ”Empati är slitsamt och inte alltid särskilt konstruktivt, menar professor Tania Singer. Det yttrar sig i att vårdpersonal sjukskrivs i stor utsträckning. Därför behöver vi träna oss i medkänsla.” Vad hon kallade ”den förfinade empatin”, medkänsla, på engelska compassion, upptäckte psykologen och neuroforskaren Tania Singer när hon lade en buddistmunk i sin magnetkamera. När munken föreställde sig en person som led och riktade sin medkänsla mot henne var det område av hjärnan som reagerade inte – som vid vanlig empati – ett som hade med smärta att göra utan ett som står för belöning. Singer blev förvånad och från sin plats vid datorn frågade hon honom vad han kände. Han svarade: ”Bara värme och omtanke, ungefär som en mor inför sitt barn.” Misstänksamt kan man fråga sig om inte denna buddhistiska medkänsla kan upplevas så positivt därför att den i grunden är meditativ och passiv och inte förutsätter någon konkret insats för ett hjälpa den som lider.
Och vidare:
På sajten Saleslounge.com läser jag: ”För att kunna bygga hållbara relationer i såväl arbetslivet som i privatlivet är det viktigt att förstå vikten av att vara empatisk. Det kan vara helt avgörande för att bibehålla goda kundrelationer. Om du vill ha långsiktiga framgångar kan det vara bra att försöka förstå dina kunder. Lyhördhet är en nyckel för framgångsrik försäljning.”
Det som det verkligen förefaller ”viktigt att förstå vikten av” här är att empatin kan instrumentaliseras.
Den finlandssvenska filosofen Ylva Gustafsson som länge skrivit om empati konstaterar att medicinen fortsatt att intressera sig för empati men att det idag är neurovetenskaplig och kvantitativ, experimentell forskning som dominerar. Man vill ha generaliserbara resultat, man vill ha naturvetenskapliga modeller för empati, man vill få utföra experiment. Det har att göra med större och större krav på kostnadseffektivitet inom vården och ett minskat intresse för samhälleliga och etiska aspekter.
Ett exempel på experiment:
Man har visat försökspersoner bilder av ansiktsuttryck och studerat deras hjärna med magnetkamera dels medan de bara tittat på bilderna, dels medan de imiterat ansiktsuttrycken. Resultatet – att reaktionen i amygdala är starkare när man imiterar ansiktsuttrycket – har tagits som belägg för ett samband mellan imitation och empati.
Nej, det är verkligen inte det här som skönlitteraturen erbjuder. Och väl är det.
