Jag frågar eleverna på den anrika skolan på Östermalm vad de känner till om gängkonflikten i Järva. ”Järva?” säger en tjej.
Jag är på besök på en av Stockholms mer anrika skolor på Östermalm. Redan i trapphuset slås jag av ordningen. Det är dagens första lektion och innan läraren anländer står alla elever på rad utanför klassrummet och när de väl kommit in förblir de stående vid sina bänkar till dess att läraren sagt ”god morgon” och ”varsågoda och sitt”. Det är en årskurs sju.
Jag presenterar mig och berättar att jag håller på att skriva en pjäs om gängkriget på Järvafältet och är där för att höra lite vad de tänker kring dessa frågor.
”Järva?” säger en tjej.
”Järva.” Säger jag. ”Om du tar blå linjen mot Husby Rinkeby Kista.”
Läraren ser sig uppenbarligen nödgad att gripa in. ”Blå linjen.” Säger hon. ”Stina menar alltså tunnelbanan.”
Jag frågar vad de känner till om konflikten. Om de vet hur det började. Hur många unga människor som skjutits ihjäl. Inte så mycket visar det sig, men många lyssnar på en rappare vars musik de gillar fast de har hört något om att han är misstänkt för mord på en vän.
”Svenskt rättsväsende är en katastrof”, säger en kille.
”Fast vad trodde man”, säger en annan. ”När man tog in så många människor utan plan. Jag tycker man måste ställa lite krav och inte bara ge dem allt från början.”
”Problemet är ju att det är så många på samma ställe”, säger en tredje.
”Fast så blir det ju. För de som har pengar kommer ju alltid att vilja bo i stan och det kanske de andra inte har råd med”, säger en tjej.
De har analyserna, språket och en säkerhet som nästan är skrämmande med tanke på att de bara är tolv.
”Borde man bygga billiga bostäder även här i innerstan så att det blev mer uppblandat?” frågar jag.
”Fast det enda som händer då är ju att folk som bor här kommer att flytta och det blir ännu mer uppdelat”, säger tjejen som talade tidigare.
”Du tänker alltså att de som har pengar inte vill bo bredvid dem som är fattiga?”
”Jag skulle då inte vilja göra det. Alltså jag har inget emot fattiga men man vet ju att folk som bor där är, vad ska man säga. De är mer unpredictable. Alltså jag skulle då inte känna mig trygg.”
”Jag tänker samma sak”, säger en av killarna. ”Jag tror att det kan bli ännu större klyftor i så fall. För det blir ju mer skillnad på folket och folket om man säger så.”
Italo Calvinos bok ”De osynliga städerna” är en samling berättelser om hundra olika städer. Tror man. Tills man på sista sidan inser att det handlar om en och samma stad. Att skillnaderna beror på vem som berättat och på vilka detaljer man valt att fästa blicken.
Efter närmare två timmars samtal lämnar jag skolan. Östermalm och Järva. Samma stad och ändå inte. Tjugo minuter med blå linjen men det som binder stadsdelarna samman är inte tunnelbanan utan gangsterrappen och narkotikan som verkar vara det enda som kan röra sig fritt över klassgränser.
Nu diskuteras från alla håll hur man ska komma till rätta med den ökande gängkriminaliteten och det är bra. Men jag tror att man går vilse om man inte vågar tala om den djupa inneboende klassfråga som den här utvecklingen är en del utav.
Jag tänker på det när jag hör hur även boende i Järva anammat de politiska förklaringsmodellerna. Att svaren ofta är desamma. Det handlar om föräldrar som inte tar ansvar och att det behövs tidiga insatser, fler poliser, strängare straff. Men med den skillnaden att det är om sig själva de talar. Uppfattningen om att området, invandringen, människorna här är ett problem har trängt väldigt djupt.
När de två huvudpersonerna i Salman Rushdies ”Satansverserna” hamnat som illegala immigranter i England förvandlas de till det folk kallar dem. Och under en lång tid går Saladin Chamcha runt som en djävul med bockfot. Som bara växer och växer. Det är en satir men den rymmer en djup sanning om människan .
Jag tror inte klasskillnader i sig behöver vara skadligt. Men de behöver erkännas och det behöver finnas en verklig möjlighet att röra sig uppåt också för dem som hamnat längst ner.
Kunskap var en gång arbetarrörelsens svar på detta.
Då var det en allmän sanning att kunskap är makt.
Numera värderas inte kunskap särskilt högt och istället för att verka utjämnande bidrar skolan snarast till att befästa och förstärka rådande ordning. Och därmed stängs för många även den vägen att ta sig upp i det etablerade samhället.
Hur ska man då klara av att motstå den snabba klättring som det kriminella parallellsamhället erbjuder?
