Vi har inte facit av krisen än, men några misstag är tydliga. Sverige kom igång sent. Vi hade nästan inga lager med skyddsutrustning när pandemin slog till. Regioner och kommuner hade ansvaret för att hålla beredskapslager, men bland andra de tre storstadsregionerna hade valt att strunta i det. Regeringen styr riket, och fick gripa in och ge Socialstyrelsen i uppdrag att köpa utrustning på en panikslagen världsmarknad. Det tog minst en månad innan skyddsutrustningen kom ut till äldreboenden och hemtjänster. Det är väldigt lång tid i en pågående epidemi. Nu skyller aktörerna på varandra Ändå stod det klart redan i början av året att äldre var särskilt sårbara för covid-19 och att det fanns mycket lite skyddsutrustning i lager. Men det saknades en detaljerad lägesbild över hur det stod till i kommunerna. Nu skyller aktörerna på varandra. Folkhälsomyndigheten säger att de inte visste hur det såg ut i äldreomsorgen. Stockholms äldreborgarråd lastar staten för att så många gamla dött på stadens boenden, och staten lastar regionerna för att masstestningarna för covid-19 inte kommit igång som planerat, ett annat misslyckande. Det är inte lätt för väljarna att utkräva ansvar när inte ens politikerna verkar veta vem som bestämmer vad. ”När vi befinner oss i en kris, i en pandemi, så har det decentraliserade systemet medfört att det varit svårare att få till systemet snabbare. Det är en orsak till att det gått långsamt”, sade regeringens testkoordinator Harriet Wallberg till DN när hon avgick. Också Marie Morell (M), ordförande i Sveriges kommuners och regioners hälso- och sjukvårdsdelegation, har pekat på den otydliga ansvarsfördelningen. Statsminister Stefan Löfven sade i sitt första majtal att det kommer en dag då vi måste diskuterande om vi har organiserat samhället på bästa sätt. Troligen kommer den dagen redan med den kommission som snart ska tillsättas. En mer centraliserad modell, där regeringen har större befogenheter, kan öka effektiviteten Denna pandemi är inte första gången myndigheterna reagerat sent och krisberedskapsmodellen svikit. Under tsunamin begrep regeringen inte allvaret och det dröjde innan myndigheterna kunde samordna sig. Efter skogsbranden i Västmanland 2014 larmade den statliga utredaren om brist på utrustning, personal och att det var svag samordning och styrning av släckningsarbetet. En mer centraliserad modell, där regeringen har större befogenheter, kan öka effektiviteten. Men samtidigt har centraliseringen nackdelar. Resultatet beror ju på hur den högsta valda ledaren agerar. Hen kan vara senfärdig eller välja en farlig väg. Sådana exempel finns. Det har gjorts flera försök att ändra region- eller kommunindelningar och myndighetsansvar. De har sällan lyckats. Förändringarna påverkar valkretsar, politiska uppdrag och maktbefogenheter . Chefer ser sina revir krympa. Avlönade heltidspolitiker riskerar att bli fritidspolitiker. Det skapar motstånd i alla politiska partier. Splittring är något fasansfullt för partiledare, värre än senfärdighet. Problemen måste alltså vara omöjliga att leva vidare med för att partierna ska orka förändra dem./DN
