Gester

Att orden skiljer sig mellan länder och kulturer tar vi för givet, men ofta tänker vi inte så mycket på att även gesterna är olika. Kanske just för att de är så ”automatiska”. Missförstånden kan bli stora. 

Bild från nätet

I många kulturer tecknar man till exempel ’toppen!’ genom att sätta samman tummen och pekfingret till en ring; en gest som kan sägas vara emblematisk.

I ett antal länder, främst asiatiska, syftar denna gest i stället på kvinnans köns­organ. Fast inte i Japan – där betyder gesten ’pengar’.

I Grekland visar man ’nej’ genom en nickliknande rörelse, vilket ju betyder ’ja’ i Sverige.

– Och den gest som betyder ’hej’ någonstans betyder ’up yours’, på ett annat ställe, säger Tove Gerholm, och syftar på bruket att visa långfingret.

Både nicken och långfingret är emblematiska gester, och de är i sig inte särskilt logiska. Det napolitanska gestsystemet kan skryta med att ha fått självaste Ludwig Wittgenstein, österrikisk-brittisk filosof, att modifiera sina teorier om språkets logiska struktur. Italienaren och ekonomen Piero Sraffa frågade honom vad som är logiskt med den napolitanska gesten där man med handens ovansida stryker snabbt under hakan, något som betyder ungefär ’det struntar jag i’. Wittgenstein hade inget svar.

Men finns det då några universella gester, som alla människor gör, eller är allt kulturellt betingat? Det är vad Tove Gerholm forskar om.

Hon undersöker barns kroppsspråk, och ser att vi lär oss de konventionella gesterna, som att vinka, peka och nicka, mycket tidigt.

– Gesterna hjälper språket på vägen, säger hon. Små barn, med ett begränsat ordförråd, lägger till gester för att forma längre yttranden. Det verkar utgöra en del av språkutvecklingen.

Peka är något av det första vi gör, och det skulle kunna vara en universell gest. Men i vissa kulturer pekar de vuxna i stället med munnen, genom att skjuta ut läpparna. Även där kanske barnen dock först pekar med fingret – det har inte undersökts. Personer som är blinda från födseln använder inte heller pekfingret för att visa något.

– Först och främst måste man kartlägga vilka gester som barnen över huvud taget gör, för att skilja ut dem som är betydelsebärande från dem som inte är det, menar Tove Gerholm.

När hon själv försökte upptäckte hon hur svårt det var, eftersom barnen använder kroppen precis hela tiden. Därför blev det också mycket tidsödande att spela in barnen.

– Efter ett tag stängde jag av ljudet på inspelningarna, för det är många nickningar och huvudskakningar som man inte tänker på. När gesterna passar in i det språkliga sammanhanget tolkar vi in dem, annars sållar vi bort dem som ”brus”.

Barn börjar inte med språkbundna gester, som att vifta fram ett ord, förrän vid 4 till 5 års ålder. Man ska också komma ihåg att det till viss del också är individuellt hur mycket vi gestikulerar, påminner Tove Gerholm.

– Ryska politiker som man ser på tv är till exempel ofta som stenstoder. De rör inte en muskel, säger hon.

Kroppsspråket är en del av vår personlighet. De som rör på kroppen när de pratar, och har ett avslappnat kroppsspråk, verkar också bjuda mer på sig själva, enligt Stefano Gensini. Det behöver inte nödvändigtvis vara sant. Men gesten är otroligt viktig för kommunikationen, sammanfattar han:

– En person som talar utan att röra på kroppen är helt enkelt sämre på att kommunicera.
/Språktidningen