Med tretton röster mot elva röstade lagtinget, Färöarnas riksdag, i förra veckan nej till att införa titeln løgtingskvinna, ”lagtingskvinna”. En kvinnlig ledamot får även i fortsättningen finna sig i att kallas løgtingsmaður, ”lagtingsman”. En liknande debatt om ordet man pågår i Sverige. I både svenskan och färöiskan har det blivit en symbol för strävan efter jämställdhet i språket.
Man är ett gemensamt ord i den nordiska språkfamiljen. I fornsvenskan skrevs ordet maþer – en stavning som inte ligger långt från den moderna färöiskans maður, ”man; människa”. I dagens svenska används substantivet man oftast i bemärkelsen ”person av hankön”. Men längre tillbaka var betydelsen ”människa” vanlig även i svenskan.
Förslaget på Färöarna kom från Ingilín Didriksen Strøm och Hervør Pálsdóttir. De såg titeln løgtingsmaður som en återspegling av en manlig norm, där substantivet maður förde tankarna till en person av manligt kön. Att skriva in løgtingskvinna i lagtexten skulle därför bidra till att synliggöra kvinnor i språket – något de tyckte var särskilt angeläget eftersom bara var fjärde ledamot är kvinna.
”En” ses av förespråkarna som inkluderande och könsneutralt medan ”man” betraktas som ett pronomen som förstärker stereotypen av mannen som norm.
I svenskan är det främst pronomenet man som diskuteras. Den debatten handlar om man när det används allmänt, som i man borde veta bättre. De senaste åren har ganska många börjat skriva en i stället för man: en borde veta bättre. Valet av en är ofta ett feministiskt ställningstagande. En ses av förespråkarna som inkluderande och könsneutralt medan man betraktas som ett pronomen som förstärker stereotypen av mannen som norm.
Just detta är kärnan i ordkriget. Ska pronomenet man betraktas som bildat till substantivet man i betydelsen ”människa” eller till ”person av hankön”? Att den diskussionen inte har blivit lika infekterad som debatten om det könsneutrala pronomenet hen beror sannolikt på att en är vanligt i många dialekter. Därför sticker inte en ut lika mycket som hen.
Klart är att man har använts som generiskt pronomen i svenskan sedan medeltiden. Knäckfrågan är alltså om det även representerar en syn på jämställdhet som härrör från samma period. Och där är konflikten numera lika djup i Sverige som på Färöarna.
Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.
