I svenskt standardspråk – det som förr kallades riksspråk – skiljer man på riktning och befintlighet.
Vi går hem men stannar hemma, längtar bort men är borta, står där men kommer dit.
Följaktligen har standardsvenskan också två olika frågeord: Vart går han? men Var bor han? Engelskan och franskan är på denna punkt ordfattigare. Where does he live? och Where does he go? Où habite-il? och Où va-t-il? Go home och stay home.
Det innebär nu inte att vi finner Shakespeare och Flaubert torftiga och oprecisa – distinktionen är sällan nödvändig för begripligheten eller uttrycksfullheten. S
Svenska dialekter gör inte sällan som engelskan och franskan. (Nej, det är inte fråga om påverkan!) Välkänt är norrländskt vars för både var och vart. I mellansvenska dialekter är ibland vart enda frågeord. Detta senare dialektbruk har de senaste årtiondena spritt sig också till Stockholmstrakten där så mycket skriftspråk produceras. Följaktligen kan det numera dyka upp också i relativt formellt skriftspråk: ”Kommunen vet ännu inte vart den ska bygga den nya idrottshallen.” Vart har därför blivit en av de riktigt stora språkriktighetssnackisarna.
Vart för befintlighet – vart bor han? – är fel, i mer formell skrift. Visst kan det ibland vara genuint svårt att veta om man talar om riktning eller befintlighet. Vi vet vart vi kommer och vi vet var vi är, men vet vi var/vart vi hamnar? Gränsfall av detta slag finns nästan alltid, och där är det rimligt att tillåta variation. Men som huvudregel bör skribenter skilja på var och vart lika väl som på där och dit, åtminstone de närmaste årtiondena. Den som däremot ger sig på talare som bara säger vart gör samma misstag som att korrigera talare som säger dom och inte de eller dem. Skriftspråket – med nödvändighet hårt standardiserat – kan inte stå modell för talet. (Tvärtom är lite bättre, men fungerar inte heller så bra.) Bland mindre genomtänkta språkpoliser möter man ibland en särskild sort, skriftspråksfetischisten.
Hen vet nog inte vart hen hamnar. Olle Josephson är professor i nordiska språk och skriver regelbundet på SvD:s språkspalt. Molén 12 december. ”Vart” har blivit en stor språksnackis. I formell skrift är det en fråga om riktning – oavsett vilken dialekt man talar.
Den som däremot ger sig på talare som bara säger vart gör samma misstag som att korrigera talare som säger dom och inte de eller dem. Skriftspråket – med nödvändighet hårt standardiserat – kan inte stå modell för talet. (Tvärtom är lite bättre, men fungerar inte heller så bra.) Bland mindre genomtänkta språkpoliser möter man ibland en särskild sort, skriftspråksfetischisten. Hen vet nog inte vart hen hamnar.
Olle Josephson är professor i nordiska språk och skriver regelbundet på SvD:s språkspalt.
