Sofia Nyblom:
Världens ojämförligt mest suveräna konserthus. Ren musiklycka! Sällan har man en musikupplevelse så fulländad som den jag hade i Musikverein häromkvällen. Och det är inte bara Wienerfilharmonikernas och Riccardo Mutis förtjänst; salen är en i alla bemärkelser förgylld klanglåda.
 |
| Bild från nätet |
Jag hör till dem som av nostalgiska skäl brukar se Nyårskonserten från Wien. Men tv-konserterna hade inte riktigt förberett mig på hur omtumlande det är att vara på plats i världens mest berömda konsertsal. Det som slår mig är hur intim salen känns, trots den barocka prakten.
Som ett musikaliskt vardagsrum, inte olikt de salonger som utgjorde mötesplats för musikaliska samkväm innan Musikföreningen i Wien (”Gesellschaft der Musik”) fick sitt första konserthus 1831, och sedan – när den balklänningen blev för trång – tilldelades en bit mark av kejsar Franz Josef vid nybyggda ringleden, ”Ringstraße”, där arkitekten Theophil Hansen fick i uppdrag att rita alla konsertsalars drottning.
Fasaden med sina gudagestalter och antikiserande portik påminner som så mycket annat i Wien från den här tiden om hur gärna makten lånar attribut från andra epoker för att förstärka sin egen glans.
Men det är ändå musiken som är huvudsaken. I Musikverein finns inga praktsalar för ömsesidig beundran under pauserna. Före konserten pratar och umgås man istället i bänkraderna, och i pausen trycker vi ihop oss i de snävt tilltagna foajéerna utanför salen för att släcka törsten med ett glas Grüner Veltliner. Här gäller det antingen att känna den som man står armbåge mot armbåge med, eller att försöka le vänligt och låtsas att det inte gör något att man känner sig en smula invaderad.
Den förgyllda stassen till trots är den gyllene salen i Musikverein en av världens mest intima och generösa konsertsalar. Musikveckan.
Dessutom är Wienerfilharmonikerna en orkester med självförtroende, leende mot publiken och nyfikna på vem som sitter i bänkraderna i den fullt upplysta salen. När de väl börjar spela är det en orkester av lysande solister som samtidigt kan konsten att bilda en levande klangkropp, lyckligt sammangift med salens unika akustik.
Den här festliga kvällen när österrikarna firar Sankt Nikolaus ankomst, presenterar pianisten Rudolf Buchbinder Beethovens femte pianokonsert, ”Kejsarkonserten”, med Riccardo Muti på dirigentpulten. Solisten får drillarna i konserten att glittra spröda som klockspel, och den kraftfulla sista satsen sjunger och sjuder av danssteg och kejserligt övermod. Festligast är ändå finalen, där Riccardo Muti leder orkestern genom de dramatiska tablåerna i Ottorino Respighis tondikt ”I Pini di Roma” från 1928. Respighi utgår från stämningsbilder med Roms pinjer i fokus för att teckna tre olika epoker i stadens historia, och sviten kulminerar i en klangmålning från kejsartidens Rom. En programmässig nickning till Habsburgs spegling i de antika idealen. Den sista satsen tecknar en dov, suggestiv bild med pentatoniska klanger, ett långsamt växande crescendo som exploderar när dirigenten vänder sig om för att slå in två grupper med flygelhorn från båda läktarna.
Om jag kisar skulle jag just då kunna inbilla mig att de förgyllda kariatyderna, kvinnogestalterna som bär upp läktarna på starka axlar, börjar röra sig i procession genom salen, imiterande de romerska soldater som marscherar i Respighis musik. Så vart är Musikverein och dess musikvänner – Gesellschaft für Musikfreunde – på väg? Jubileumsåret 2020 innebär inga jättekliv in i en ny era.
Jubileumskonserten på trettondagen återupprepar programmet från invigningskonserten 1870, med solister som AnneSophie Mutter och Piotr Beczala, och fortsätter året med Beethoven och Mahler. Men när historien verkar marschera framåt i överljudsfart, så är det kanske skönt om Sankt Nikolaus fortsätter att anlända med guldmitra, röd mantel och presenter, och att något av det vi älskar förblir sig likt? Jag litar därför på att nyårskonserten, som i år leds av Andris Nelson, kommer att lindra svindelkänslan genom att gestalta 150 år av musik i världens ojämförligt mest suveräna konserthus. Gyllene salen i Wiens Musikverein. Konserthuset öppnade sina dörrar 1870.
