Semikolon är ett undantag från tesen att renodlad skriftspråksformalia sällan väcker känslor . Det har kallats både skiljetecknens juvel och snobbtecken.
I USA har en semikolonbok gjort succé i höst, Cecelia Watsons ”Semicolon. The past, present, and future of a misunderstood mark”. Den rymmer dels semikolonets historia, dels en genomgång av olika författares semikolonbruk. ”Moby Dick” har ett semikolon efter i genomsnitt vart 52:a ord. Watsons favorit är dock Raymond Chandlers få men hårdkokta semikolon.
Svenskans regler för semikolon är inte konstiga. Viktigaste användning är den mellan två självständiga satser, där den andra satsen är en förklaring, utveckling eller precisering av den första. Barnen var upprymda; de väntade på tomten. Ett sådant semikolon kan alltid ersättas av punkt, ett komma, ett och eller en omformulering av den andra satsen till bisats: Barnen var upprymda eftersom de väntade på tomten. Fördelarna med semikolon är nog två. Det ökar ofta tempot. Och författaren slipper precisera arten av sambandet mellan första och andra satsen. Ett och eller ett eftersom ger mer information.
Den andra användningen är som avdelare av undergrupper i uppräkningar. Julmaten stod på bordet: laxen, sillen, hummern; skinkan, vegokorven, kikärtsbollarna; långkålen, ärtorna, rabarbern; potatisen och pastagratängen. I denna exempelmening ingår också ett korrekt använt kolon. Där går det inte att ha semikolon. Ett vanligt fel är annars semikolon i stället för kolon. Inga märkvärdiga regler, men varför är semikolon märkvärdigt? Kanske därför att det egentligen är onödigt. Att läsa en hel bok utan punkt är outhärdligt, utan semikolon går bra. Kanske också därför att det en gång i tiden var så svårt att åstadkomma. På de gamla skrivmaskinerna behövdes tre tangenttryckningar för att få till ett semikolon: komma, backslag, kolon. Med ordbehandlarna ökade semikolonanvändningen avsevärt. Semikolonet hade därmed ett drag av exklusivitet. Det är inte lyckat. Man anar tyvärr ett snobbvärde: språk som redskap för att skilja ut sig.
Semikolon kan vara effektivt. Men skillnaden mellan semikolonanvändning och icke-användning har föga att göra med språklig kvalitet.
Jo, jag använder gärna semikolon.
/Olle Josephson är professor i nordiska språk och skriver regelbundet på SvD:s språkspalt.
