Maria Ludvigsson:
TV:n står på och en dialog mellan mans- och kvinnoröst studsar fram och tillbaka ett par gånger för att avlösas av en skrattmaskin.
Ingen replik är längre än tre meningar och orden aldrig mer än trestaviga. Den ena karaktären är rapp och smart, den andra gladlynt med snusförnuft. Amerikanska sit-coms är orimligt populära. De följer alla samma mall, sannolikt framtagen av experter som vet exakt var den mänskliga gränsen för lättja går. Inte för krävande, inte för djupt – bara lättsmällt. Det påminner om samtal som förs bara för att det inte ska vara tyst. När man pratar utan att egentligen säga något till varandra, bara håller pladdret uppe.
En god vän blev varse djup nedstämdhet och kärleksrelationens falnande när den äkta hälften ständigt lät TV:n stå på i bakgrunden. ”Skrattmaskinerna gjorde mig sjuk”, skulle ett reportage härom kunna heta. Morgnar med cornflakes och sit-coms som främsta näringskällor kan vara hälsovådligt – vår nästa folksjukdom.
Underhållningens dragningskraft är gåtfull. Den är besläktad med förströelse och tidsfördriv – detta gräsliga ord – som syftar till att få tiden att gå, livet att passera. Allt utan för mycket besvär. Och det säljer. Lika bra som tomma kalorier, luftburet fett och salt i form av snacks.
Eller som instagramflödet. Man bara tar in, tuggar, bläddrar, följer stimulanscentrums varje krav på mera. Men fylls varken av mättnad, välbefinnande eller mening. Det engelska ordet för underhållning, amusement, kommer av amuse som betyder distrahera, uppehålla. Den som underhålls funderar inte eller känner efter. Själsfrekvensen hålls på övre bröstnivå och känslorna hålls istyr med fjärrkontrollen. Vi varken tänker eller känner särskilt mycket.
Nutidens krav på ständig underhållning har drabbat elever och skola hårt. Den som fått höra att det finns lustfyllt lärande och levt i villfarelsen att inlärning är som ett gapflabb, kommer bara att finna skolarbete och förkovran plågsamt. Den efterlängtade ”kicken” kommer möjligen först efter många timmars flit och enträget repeterande, och då i form av stilla förnöjsamhet. Själva motståndet är elevens främsta motivering. – Känn på den, du selfie-pundare! Allt som är möjligt är inte rätt, och allt vi gör är inte vår långsiktiga vilja. Bara för att vi kan göra något är det inte givet att vi bör göra det.
Men för att skilja det ena från det andra krävs både tankeverksamhet och själslig aktivitet, det jobbiga och känsloladdade. Nu till det hoppfulla: Ny teknik gör plikttroget tv-tittande onödigt. Ingen behöver ha mottagarna på för att inte ha missat något. Man kan välja bara det bästa. Och se eller höra det när man själv vill. Varken frukost eller middag behöver längre intas lutande över ett soffbord. Inget är tråkigare än underhållning.
