Namn på helger och särskilda dagar skrivs med liten bokstav: lucia, julafton, ramadan, chanukka. Undantaget är dagar med tydlig koppling till en person: Nobeldagen. (Luciadagens samband med helgonet är för svag för att motivera versal.) Namn på hus, liksom på gator, institutioner och organisationer skrivs med stor bokstav på första ordet: Konserthuset, Stockholms stadshus, Gustav III:s väg, Europeiska unionen. Sammansättningar med namn som förled har stor bokstav: Nobelfest. Undantag är sådana substantiv där namnet förlorat sin namnkaraktär: falukorv och röntgenstrålar.
Och föreningar, företag och tidningar får göra nästan som de vill. Det borde enligt huvudregeln heta Svenska dagbladet och Svenska akademin, men företrädarna för dessa inrättningar vill annorlunda. Det ska respekteras – fast inte fullt ut. Konstiga så kallade logotypskrivningar ska normaliseras: IKEA bör bli Ikea, MatXtra Matextra. Så här kan man hålla på, och det blir bara svårare och svårare.
Vi bör skriva andra världskriget men Förintelsen, och det är skillnad på ett strindbergskt och ett Strindbergskt äktenskap (det senare avser ett av August Strindbergs tre äktenskap). Språkrådets ”Svenska skrivregler” ägnar 25 sidor åt stor och liten bokstav. Den som inte orkar läsa dem kan möjligen hålla sig till tumregeln att svenskan är ett gement språk med liten bokstav som förstahandsval. Engelskan är däremot ett versalt språk, Stockholm City Hall.
Stor och liten bokstav är onekligen besvärligt. Det blir ofta fel, och vi är osäkra. Men det upprör inte. Skriver jag om de-demdom, var-vart eller större-änmig, räcker rubriken för att trigga vredesutbrotten. Icke så med versal och gemen. Min enda förklaring är att det är en renodlad formfråga för skriften, utan minsta koppling till talat språk. Vi ser den därför som rent teknisk, måhända svår, men blodfattig. Det säger något om förhållandet mellan tal och skrift. Vi har aldrig skrivit så mycket i vår vardag som på 2000-talet. Ord och innehåll i sms, bloggar, tweetar, Facebookgrupper (stor bokstav!) och tidningsledare kan med all rätt göra oss upprörda, förbannade eller lyckliga.
Men själva språket, när det går oss riktigt på djupet, är det språk vi talar.
Olle Josephson Professor i nordiska språk.
