Det låg något symboliskt över att
statsminister Stefan Löfvens jultal
i Visby föregicks av ett mingel i en
kyrkoruin.
Den en gång så mäktiga Rörelsen har stadigt minskat
sin väljarandel och halverats sedan den fredstida toppnoteringen 1968.
Mindre uppmärksammat men minst lika signifikant är den kontraktion som den övriga
maktapparaten har gått igenom. A-pressen
finns inte mer, byggföretaget BPA är sedan
länge borta från scenen.
Kooperativa förbundet
som förr var ett så mäktigt konglomerat kämpar
för sin överlevnad, och den socialdemokratiska
bostadsrörelsen är idag bara en skugga av sitt
förflutna.
LO är inte längre Sveriges största fackförbund.
Skogsarbetareförbundets upplösning till följd
av medlemmarnas övergång från att vara anställda till fria entreprenörer med självägda
produktionsmedel symboliserar hur den teknologiska omvandlingen förändrar fackets
förutsättningar.
På många håll finns fortfarande ett Folkets
hus mitt i byn, men det är en förfallen byggnad
som berättar om en socialdemokrati som lever
på husröta.
Det var en partiordförande och en statsminister som, efter att först ha förlorat sitt folk nu
också förefaller ha förlorat sin rörelse. En stagnationens anförare som med allt mer uppgivna
och modlösa truppstyrkor har försökt organisera en någorlunda ordnad reträtt
