Ensam jag skrider fram på min bana, längre och längre sträcker sig vägen; ack, uti fjärran döljes mitt mål. Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden. Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen, ej mig förfärar stundande natten; ty av den kärlek, som går genom världen, föll ock en strimma in i min själ.