Stig Östlund

torsdag, maj 02, 2019

Erik Gustaf Geijer








Ensam jag skrider fram på min bana, 
längre och längre sträcker sig vägen; 
ack, uti fjärran döljes mitt mål. 
Dagen sig sänker. Nattlig blir rymden. 
Snart blott de eviga stjärnor jag ser.
Men jag ej klagar flyende dagen, 
ej mig förfärar stundande natten; 
ty av den kärlek, som går genom världen, 
föll ock en strimma in i min själ.


                                                                                     

Bloggarkiv