Denna vecka är det 25 år sedan Commodore, företaget vars produkter på fler sätt än ett var grunden till att denna tidning startades, gick i konkurs. Redaktionen minns, myser och gråter en skvätt.
Commodore startades redan 1954 av en taxichaufför vid namn Jack Tramiel, som överlevde tyskarnas koncentrationsläger under andra världskriget och flydde till New York efter kriget. Tramiel började reparera skrivmaskiner och behövde döpa sitt företag till något pampigt. Efter att ha funderat på namn som ”Admiral” och ”General”, som båda var upptagna, så fastnade han för ”Commodore”. Jack Tramiel, vars motto var ”affärer är krig” var precis så driven och hänsynslös som hans rykte gjorde gällande – han lät importera skrivmaskiner från dåvarande Tjeckoslovakien som på den amerikanska marknaden fick namnet ”Commodore”. I mitten på 60-talet fick företaget ekonomiska problem, något som tycktes bli en del av dess kultur senare i Commodores historia, och en kanadensisk investerare vid namn Irving Gould köpte in sig som delägare i företaget. Detta visade sig drygt 30 år senare bli en stor anledning till att Commodore gick i konkurs.
I mitten på 70-talet gjorde Tramiel en mindre förmögenhet på elektroniska räknemaskiner vilket ledde till att Commodore köpte tillverkaren av kretsarna som drev dessa. Med köpet av MOS Technology, som företaget hette, följde också en ingenjör vid namn Chuck Peddle som var en drivande kraft bakom att Commodore skulle börja tillverka datorer, vilket visade sig vara ett lyckokast då konkurrensen från billigare japanska ”miniräknare”, som de kom att kallas här i Sverige, höll på att driva Commodore till konkursens brant.
1977 släppte Commodore en dator vid namn Personal Electronic Transactor, PET, vilket blev en framgång. Nästa stora milstolpe blev 1981 års VIC-20 som blev Commodores första stora framgång på hemdatormarknaden. I konkurrens från Atari, Apple och Tandy Computers, bland andra, satsade Jack Tramiel på att sälja en hemdator som var tillgänglig, såg hyfsat trevlig ut och framförallt var billig att tillverka och därmed också billig att sälja.
Samma mönster upprepades med Commodore 64 från 1982, där Commodore tack vare utvecklingsarbetet som gjordes på MOS Technologies kunde presentera en fantastisk hemdator med färggrafik, fantastiskt ljud, gott om minne (med den tidens mått mätt) och till ett fantastiskt lågt pris. Commodore 64 blev en sådan framgång att den under många år såldes i fler exemplar än vad Commodores konkurrenter kunde sälja tillsammans, främst 1983-1984 då datorn hade närmare 40 procent av den totala datormarknaden. Commodore 64 såldes under tolv år och med drygt 17 miljoner sålda exemplar får det anses som en av de viktigaste grundpelarna för dagens IT-samhälle.
År 1984 hade konflikterna mellan Irving Gould, styrelseordförande och störste ägare i Commodore, och Jack Tramiel nått sådana nivåer att Jack Tramiel tog sitt pick och pack och lämnade bolaget. Här kan man också säga att början till slutet för Commodore inleddes på allvar. Det var dock inte bara elände och depp på bolaget – ingenjören Bil Herd och hans utvecklingsgäng satte sig ner och designade vad som skulle bli den sista framgångsrika åttabitars-datorn på marknaden, Commodore 128, som med mottot ”tre datorer i en”, där datorn kunde köras som en Commodore 128, Commodore 64 och en CP/m-dator, blev en helt okej framgång med drygt fem miljoner sålda exemplar. Satsningen på CP/m visade sig snart vara helt fel då Ms-dos från Microsoft hade hunnit ta över marknaden men det var givetvis svårt att förutse när Herd och hans gäng började arbeta med Commodore 128:an.
Commodore insåg att åtta-bitarsmarknaden var på upphällningen och letade efter nästa stora framgång. Uppköpet av ett litet företag vid namn Hi-Toro i Kalifornien, framför näsan på Atari och Jack Tramiel som hade köpt upp Atari, sparkat merparten av alla anställda och satsade stenhårt på att knäcka Commodore med konkurrerande datormodeller, ledde till att Commodore nu hade en 16-bitarsdator vid namn Amiga 1000. Amiga var fantastisk skapelse designad av tv-spelslegenden Jay Miner och hans manskap men den sålde dåligt och Commodore gjorde då vad Commodore gjorde bäst – de designade om Amiga 1000 till två datormodeller som var billigare att tillverka och därmed kunde priset på den ena av dessa modeller sänkas ordentligt. Amiga 500 och Amiga 2000 blev båda succéer på sitt sätt, där Amiga 500 i framförallt europa blev en enorm framgång och Amiga 2000 blev allt mer populär på företagsmarknaden, främst bland de som sysslade med olika typ av videoproduktion och grafik då den gick att expandera ordentligt.
Atari lyckades släppa sin nya modell Atari ST drygt två år innan Commodore fick ut Amiga 500 på marknaden. Den första modellen, Atari 520 ST, släpptes under våren 1985 och blev en stor succé för Atari, även om bolaget delvis hade svårt att nå ut till kunderna på grund av Jack Tramiels rykte från åren på Commodore där han regelbundet spelade ut olika återförsäljare mot varandra och struntade i att leverera datorer till vissa när han fick mer betalt hos andra. Det skulle dock visa sig att Atari tvingats ta en hel del genvägar för att få datorn klar så snabbt som möjligt, vilket bland annat märktes när datorn skulle spela musik och ljud. Inkluderandet av portar för styrning av digitala musikinstrument via midi visade sig dock vara ett lyckokast för Atari som snabbt blev väldigt populär på den marknaden.
1987 lanserades Amiga 500 och Amiga 2000 och det stod snart klart att Amiga var en dator för kreativa människor. Åtminstone var det så Commodore ville att vi skulle se på datorn. Att den allt som oftast var en dator som det spelades datorspel på var givetvis svårt att bortse från. Designen av Amiga 500 påminde inte så lite om Atari ST-datorernas dito, för övrigt, så visst kan man säga att Atari lånade inspiration från Commodore när det gällde innanmätet i ST-datorerna, men att Commodore i sin tur lånade inspiration när det gällde designen av Amiga 500 från Atari.
Under åren som fick fram till Commodores frånfälle 1994 lanserades fler Amiga-datorer där vissa var framgångar, som Amiga 1200, och andra floppar, som Amiga 600 (som endast fanns på marknaden ett år) och Amiga 500+. Företaget satsade också på multimedia i form av CDTV och en spelkonsol i form av CD32 där den tidigare byggde på Amiga 500 i botten och den senare byggde på Amiga 1200. Amiga 3000 och Amiga 4000 var dyra modeller som sålde helt okej med tanke på dess prisnivåer men när Amiga 4000 nådde marknaden var det ganska klart att PC-datorerna hade ”vunnit” – de byggde på en heterogen plattform där flera tillverkare var aktiva och kunde konkurrera med olika prisnivåer och det fanns också olika operativsystem att köra.
Det är dock inte helt säkert att det var PC-datorernas växande dominans som ledde till Commodores frånfälle. Styrelseordförande Irving Gould ägnade stor tid åt att, i egenskap av storägare i bolaget, tömma bolaget på pengar och de stora vinster som Commodore då och då presterade försvann ner i fickan på Gould istället för att återinvesteras i bolaget och utveckling av nya produkter. Gould kunde heller inte tåla att en vd fick för mycket framgång och positiv kritik från media, vilket visade sig när Thomas Rattigan, som låg bakom beslutet att lansera Amiga 500 och 2000 och som ägnade mycket tid åt att städa upp i bolaget efter Commodores tidigare vd Marshall Smith. Rattigan lyckades vända Commodores förluster till vinst och fick positiva rubriker i amerikansk affärspress men fick ändå sparken av Irving Gould som inte tålde att stå i skuggan av sin vd.
En konsult vid namn Mehdi Ali, som varit inhyrd av Gould för att hålla koll på Rattigan, anställdes som vd och därmed inleddes också slutet på sagan som var Commodore. Innan Ali blev vd hade han på beställning av Gould skrivit en rapport om Commodores nuvarande situation och i rapporten skrev Mehdi Ali att han rekommenderade att Rattigan skulle bytas ut omgående. Så blev det. Att Mehdi Ali hade minimal förståelse för datorer och den marknaden de skulle säljas på spelade mindre roll för Gould – han fick som han ville och satte därmed också den första spiken i kistan för bolaget. Thomas Rattigan stämde Commodore för utebliven inkomst och vann stämningen då företaget inte kunde förklara vad Thomas Rattigan gjort fel för att bli av med jobbet.
